Ängsjö friluftsområde med omnejd

 Det är omöjligt att ha 100 procentig koll på varenda stig eller väg man har åkt på, det har ju blivit en hel del genom åren, men ibland kan det vara bra att komma ihåg de där områdena som bjuder på lite extra motstånd, men de ger o andra sidan lite extra krydda i vardagen och det känns behövligt i dessa Coronatider.

Lördagens vandring gick genom ett område som bjöd på fornnordiska områden i form av gravfält och runstenar till natursköna områden med brutala backar, helt i min smak med andra ord och platsen som jag pratar om är området väster om Upplands Väsby ner till Ängsjö naturreservat och vidare till Kallhäll där promenaden slutade.

Vi, dvs jag och Iris tog pendeln till Upplands Väsby som ligger norr om Stockholm för att därifrån starta vår promenad och den började ganska tufft med en lång uppförsbacke utmed Bills backe. När vi tagit oss upp svängde vi vänster och fortsatte cykelvägen som gick utmed Hagvägen och här stötte vi på dagens första fornnordiska område, ett gravfält. Man kunde inte ta sig enda fram till fältet med rullstol, men jag såg informationsskylten på håll och ett antal kullar som inte såg naturliga ut, det kan annars vara ganska svårt att ibland avgöra om kullarna är naturliga eller gravhögar, men som sagt, här var det väldigt tydligt.

200 meter senare svängde vi höger och fortsatte cykelvägen utmed Eds och Mälarvägen. På min vänstra sida åkte vi förbi ett område som jag tyckte att jag kände igen på något sätt och efter att ha kollat in en karta så såg jag att det var där jag och min systerson Linus var förra året när vi genomförde en tur mellan Märsta till Friends Arena i Solna. Har ni missat att läsa om den vandringen så finns den här, Andraes vandring, del 1 Andraes vandring, del 2 Andraes vandring, del 3

Efter ca 1,3 km kom vi fram till dagens första riktigt brutala uppförsbacke och det var när vi lämnade villaområdet och kom in i ett större skogsparti, men som tur var så var den asfalterad så det var inte alltför jobbigt, men det skulle bli värre längre fram skulle det visa sig.

När vi kommit upp för backen tog cykelvägen slut, så nu fick vi samsas om vägen någon kilometer med bilar, bussar och stora lastbilar som dundrade förbi, ganska jobbigt, men jag noterade att man håller på och förlänger cykelvägen på andra sidan vägen som jag gissar blir klar nästa år någon gång. Biltrafiken, vägarbeten och alla kurviga upp och nerförsbackar gjorde att det inte gick så fort, men till slut kom vi fram till ett villaområde och där svängde vi vänster in på Harvavägen.

Harvaområdet är ett litet bostadsområde 4 km väster om Upplands Väsby, söder om Harvasjön, därav namnet Harva. Området är ganska nytt, förutom en stor gård, Harva gård från 1800-talet som bla varit semesterbostad för självförsörjande ensamstående kvinnor, men idag verkade det som att det var en privatbostad, men jag kan ha fel där.

Vid Harva gård byttes asfalten ut mot en vanlig grusväg och nu började det klättra uppåt, en backe på ca 500 meter, men när man väl kom upp så hade man en ganska bra utsikt över området. Problemet var att när man trodde att man var ända uppe, så bakom nästa krön kom ytterligare en backe, och det var en av dagens brantaste, det tog ganska exakt 10 minuter att sicksacka upp för.

När vi äntligen kom upp stannade vi till för att få i oss lite vätska, vatten till Iris och kaffe till mig, jag hade även med mig en bulle som jag passade på att ta för jag kände att energindepån började sina. Nu kom vi fram till ett av alla väl bevarade torp som finns i området, Törndal. Jag har försökt få fram information om det här torpet, men googlar man på Törndal torp så står det om ett annat torp som också heter Törndal, men det liger väster om Viksjö någon mil söderut, så det är inte det här torpet som är på bild, men jag misstänker att det är ungefär samma historia, ett torp som har några hundra år på nacken.

På andra sidan krönet gick det nerför så här drog jag på lite extra för direkt efter nerförsbacken gick det kraftigt uppför och på grund av det ganska lösa gruset på vägen tog det en bra stund innan vi äntligen kom upp. Jag tittade rakt fram och såg ytterligare en brant uppförsbacke. Nu blev jag sur på riktigt, men enligt min gps skulle vi svänga vänster, så min besvikelse förvandlades till ren glädje, men den varade inte så länge. Når vi kommit några hundra meter kom vi fram till en bom där det verkade vara omöjligt att ta sig förbi. I normala fall så brukar jag pressa mig under den översta stången, men den här bommen var byggd på ett sätt så det var omöjligt, det verkade alltså som min vandring tog slut här.

Nervöst tittade jag mig omkring för en möjlig alternativ väg och såg att om man pressade sig mellan bommens högra sida och en tall så kanske det skulle gå. Jag åkte fram och såg att det faktiskt var bredare än vad jag trodde, så då var det väl bara att pressa sig igenom tänkte jag, men icke. På marken fanns det rötter som stack upp lite här och där så för att ta sig förbi dem blev jag tvungen att åka upp på bakhjulen och balansera mig över och förbi bommen, tallen och rötterna och efter några försök hade jag kommit förbi dem och kunde fortsätta in i skogen.

På grund av löp så har vi inte kunnat haft Iris lös, men nu är den tiden tack och lov förbi, så när vi kom in en bit i skogen så tog jag av henne halsbandet och gav henne ett kommando att nu fick hon springa, och som hon sprang! När jag släpper lös henne brukar hon springa runt mig ett antal varv för att sedan samla sig och hålla sig vid min sida, men ibland dyker det upp något mer intressant uppe bland träden, som en ekorre i det här fallet.

Vi fortsatte den mycket rullstolsvänliga stigen genom ett mycket vackert område där ljuset hade svårt att leta sig ner till marken, men ljuset gjorde att man fick en speciell känsla när man tog sig fram, en trolsk känsla, nu fattades bara att ett troll eller en älva skulle dyka fram bakom en stubbe.

Några kilometer senare kom vi till dagens slutmål eller det som var tänkt att bli slutdestinationen, Ängsjö friluftsområde som ligger 6 km norr om Kallhäll. Det var flera år sedan jag var här senast och det hade hänt en del sedan dess, bla ett stort hus med cafe, reception och toaletter varav en anpassad. Det fanns säkert något annat också, men det var det jag såg från där vi var. Vi följde en asfalterad gångväg genom området och upptäckte en hel del intressanta saker, flera grillplatser, tältplats, anpassad badplats och ett hundbad. Vad gäller hundbadet så var det dock en stor besvikelse. Vi följde vägen ner mot hundbadet, men när vi nästan var framme så såg jag att den sista biten ner var en brant stig, omöjligt för rullstol att ta sig ner, väldigt tråkigt eftersom i stort sett allt annat var anpassat. Jag såg att man ganska lätt kunde göra en bättre väg ner och som jag kommer föreslå för kommunen, men allt handlar om pengar, men jag har bra kontakter så kanske det blir fixat till nästa säsong. Här är i alla fall lite bilder på området.

Det går en spång ner mot vattnet, men själva bryggan är upptagen för säsongen, men den tas fram när badsäsongen börjar nästa år.

Eftersom vi kände oss relativt pigga så beslöt vi att fortsätta söderut så när vi hade sett allt av intresse så fortsatte vi bilvägen, någon cykelväg fanns tyvärr inte så det gällde att ta det lite försiktigt för biltrafiken var ganska intensiv. Det var mycket upp och ner, hela vägen ner till Gamla Enköpingsvägen och Stäketbron, men efter det blev det mycket lättare att ta sig fram på cykelvägen som gick utmed vattnet.

Sista biten var i stort sett backfri vilket var väldigt skönt, för det ömmade en hel del i både axlar och nacke, men till slut kom vi till Kallhäll station för att ta tåget hem.