Andraes vandring, del 3

När vi kom till Översjön så var som sagt sittplatser och bord upptagna av ett gäng ungdomar som tycktes vilja fira lite extra med både det ena och det andra så vi fick helt enkelt ta den tältplats som fanns och äta vår mat där, men det var helt ok, så länge de höll sig på sin plats.

När vi satt i tältet märkte vi att det blev mer och mer högljutt, både från musiken och deras egna röster och det var speciellt en som utmärkte sig. Hennes stämma skar igenom våra stackars trumhinnor när hon satte igång. Det blev lite av en katt och råtta lek mellan vår söta lilla rosa radio som ni ser nere i högra hörnet på bilden och deras mycket större och kraftigare musikanläggning, men efter lite kortspel la vi oss ner i våra sovsäckar och somnade till slut av utmattning så lite sömn blev det i alla fall den natten. När vi vaknade tidigt morgonen därpå var vi bägge beredda på att det skulle se ut som ett slagfält borta där de höll till, men det syntes knappt någonting, lite fimpar på marken, men allt annat skräp i form av matrester, papper, burkar och flaskor hade de tagit med sig, mycket imponerande måste jag säga. Jag brukar känna mig ganska seg på morgonen, hatar att jäkta, men den här morgonen ville vi komma iväg så fort det bara gick och orsaken till det var all mygg och knott som fanns. Trots myggmedel så kom de och sög/bet sig fast och orsakade en klåda som var riktigt jobbig. Linus hade cirka 20 myggbett på sina fötter och vader, hur många jag hade vet jag inte för jag räknade inte, det jag vet är att det kliade på mina ben otroligt mycket under dagen, trots att jag har nedsatt känsel i dem. För att typ överleva dessa satans flygfän så garderade jag mig med både huva och keps när vi monterade ner tältet, inte så snyggt men ganska effektivt, i alla fall runt ansikte och huvud.

När allt var nerpackat i cykelkärran hakade vi fast den på rullstolen och drog iväg söderut. Vi hade under morgonen pratat lite om hur vi skulle göra under dagen, fortsätta söderut och stanna en natt till, eller fortsätta söderut och ta pendeln någonstans för att åka hem, vi beslöt oss för det sistnämnda. Det som är så bra med Järvafältet, förutom att det är en väldigt fin plats, så kan man vika av och ta kommunala medel tillbaka till civilisationen ganska lätt. Redan efter några hundra meter kom vi till alternativ nummer ett, vika av och åka till Jakobsberg för att där ta pendeln hem, men det alternativet gick bort i stort sett på en gång, vädret började stabilisera sig och vi ville i alla fall ta oss till den plats som först var tänkt som slutmål, Akalla, väl där fick vi fundera vidare.

Järvafältet är som jag nämnt tidigare en plats som jag känner väl till, dels för att jag har ett samarbete med Sollentuna kommun gällande inventeringar men också guidningar i området. I normala fall så tar jag betalt för dessa vandringar men Linus fick ett familjepris, dvs gratis när jag berättade om områdets historia och natur.

När vi kom till Säby gård stannade vi till vid rastplatsen som ligger strax innan gården om man kommer norrifrån. Här har man en underbar utsikt över södra delen av Säbysjön, vill man kan man följa en grusväg som svänger vänster strax innan rastplatsen, då kommer man nästan ända fram till sjön. Det man ska tänka på är att det är mycket fåglar i området och som har sina bon runt om så man måste hålla sig inom grus och rastplatsen.

Från Säby gård ner till Akalla är det ca 3 km och de avverkade vi ganska snabbt, mycket tack de nerförsbackar som fanns, men väl framme svängde vi höger och fortsatte den asfalterade cykelvägen ner till Igelbäckens naturreservat, där svängde vi vänster och fortsatte österut till Husby där vi stannade till för vandringens sista måltid, en lunch som bestod av ravioli, när den var uppäten så fortsatte vi mot Kista och ett område som hette Kymlinge. Det är ett litet skogsparti med många motionsspår, cykelvägar och stigar att välja på. Vi var lite oense om vilken väg vi skulle ta, men vi beslöt oss för att ta en hyfsad stig som ledde oss genom ett fält och in i ett kuperat område.

Efter en stund kom vi fram till en liten bro som gick över Igelbäcken och det här var en bro som helt klart hade varit med om en hel del och såg därför ut som att den skulle braka vilken sekund som helst. Det är lite svårt att förklara hur det såg ut, så här kommer en oredigerad liten filmsnutt om hur det såg ut. För att kunna åka över så blev jag tvungen att hålla mig i ena sidan samtidigt som jag försökte ta mig över med både rullstol och cykelkärra, lite väl spännande kanske, men det gick.

 Om några veckor rycker Linus in i lumpen 10 månader och med anledning av det ville han leva lite vildmarksliv med morbror och kämpa lite i skogen, och som han fick kämpa för nu kom vi till turens tuffaste område.

Åt vilket håll vi i stort sett tittade mot så såg vi backar, branta backar och för att vi över huvudtaget skulle klara oss uppför dem så blev vi tvungna att koppla loss cykelkärran från rullstolen så Linus fick dra kärran uppför backen medans jag försökte ta mig upp för på egen hand, när kärran var uppe sprang han ner för att hjälpa mig upp för resten av backen. För att inte välja fel uppförsbacke så försökte vi med hjälp av min gps och kartor som fanns utmed stigarna lokalisera vart vi var någonstans och hur vi skulle gå, men det var inte helt lätt och naturligtvis fattade vi fel beslut ett antal gånger i området, men till slut kom vi till Ursviks motionsområde, ett ställe som jag inte hade tänkt att vi skulle komma till, men nu gjorde vi det så nu fick vi tänka om lite vad gäller rutten. Vi fortsatte cykelvägen under Enköpingsvägen och fortsatte in på en mindre grusväg som gick utmed Igelbäcken, på andra sidan bäcken såg man Råsta gård där Sundbybergs ryttarförening håller till. I närheten av gården finns en runsten som visar att här har det bottt folk sedan lång tid tillbaka. Dagens nya slutmål var Friends arena i Solna, Sveriges nya nationalarena med 30 000 sittplatser. Av alla sju dagar i veckan så prickade vi naturligtvis in när AIK hade hemma match mot Malmö och naturligtvis prickade vi även in när slutsignalen hade gått, det var människor överallt. Det var ingen ide att tränga sig ner till perrongen för vi skulle inte få plats på tåget ändå med både min rullstol och cykelkärra, så det var bara att sätta sig ner och vänta på att det skulle lugna ner sig.

När det hade gått lite mer än en timme började det lugna ner sig lite så då drog vi oss ner till perrongen, men det var omöjligt att ta sig in i tåget så vi fick vackert, fyra tåg senare närmare bestämt, men när vi stod där på perrongen så såg jag oss själva på en stor glasvägg  en bit bort, givetvis så åkte kameran upp för en lite annorlunda kort.

Trots beslutet att inte campa ytterligare en natt till så kände vare sig jag eller Linus klara med en natt ute i det fria så då beslöt vi oss för att köra en så kallad glamtarping. Det finns något som kallas för glamcamping och som är en lite lyxigare form av camping i tält, men vi ville göra det i tarpen som vi hade haft med oss under vandringen men som vi inte använt oss av. För er som inte vet vad en  tarp är så kan jag berätta att det är ett tält utan väggar, med andra ord, ett tak med snören på varsin sida så man kan binda upp det i träd eller pinnar. Vi valde att spänna upp det på balkongen hemma och använde balkongräcket och stolarna. Det glamorösa i det hela var att vi var hemma men ändå ute, men ska jag vara ärlig så sov vi bättre ute i skogen än i tarpen, men det var ändå en trevlig avslutning på vårt lilla äventyr, Iris fick vara med sista natten och det är alltid trevligt.

Ett stort tack Linus för all hjälp och en underbar helg tillsammans, det här kommer jag aldrig att glömma och jag ser fram emot nästa äventyr tillsammans.