Andraes vandring, del 2

Första natten ute var lugn och skön, inget snarkande från vare sig mig eller Linus, däremot en hel del fågelkvitter på morgonen när solen gick upp, något som störde mig tidigare, men är man i skogen så är det ett inslag som man får lära sig att acceptera, det blir så mycket trevligare och mysigare då. För något år sedan så köpte jag en tältsäng från Thermarest som höjde komforten och mysfaktorn en hel del, det är inte så kul att vakna på morgonen och ha ont i varenda led i kroppen, men i och med tältsägen så slipper jag det. Efter frukosten som bestod av tunnbrödrulle med rökt renkött på tub eller räkost som pålägg och till det minst en kopp kaffe packade vi ihop våra saker och drog iväg.

Medans vi satt och åt vår middag och frukosten hade vi pratat lite löst om de första synliga hindren som vi hade framför oss, en grusväg med stora, grova stenar på vägen och när man tagit sig över det så väntade en ganska brant uppförsbacke som slingrade sig in i skogen. Många av er vet att jag gjorde en stor magoperation i vintras och att jag därför måste vara lite försiktig, så när det var som värst så fick Linus rycka in så vi med gemensamma krafter tog oss an de hinder som dök upp efter vägen.

Vi hade kunnat gjort det enklare för oss genom att fortsätta Runsavägen som är en asfalterad och fin väg, men vi ville slippa biltrafiken så mycket som möjligt, plus att vi ville vara i skogen så mycket som möjligt också så därför valde vi det här lite svårare och tuffare alternativet.

När vi tagit oss igenom skogspartiet kom vi efter va 2,5 km fram till till en bom där Linus lätt kunde ta sig förbi på sidan, medans jag blev tvungen att hoppa ur stolen, krypa under för att därefter hoppa upp i stolen igen, sedan var det bara att fortsätta. Om skogspartiet var svårt så var det här partiet mycket lättare, asfalterad väg med långa nerförsbackar, så nu fick vi bägge chans att vila lite, men det jag absolut inte fick glömma var att jag hade en cykelkärra kopplad till rullstolen bakom med en packning på ca 20 kilo. I nerförsbackar tryckte den på ganska rejält så det gällde att vara lite försiktig och tänka sig för.

När vi kom till ett litet samhälle som hette Båtbyggartorp blev det genast jobbigare igen med mycket uppförsbackar, plus att antalet bilar ökade rejält, men jag visste att snart var biltrafiken ett minne blott. När vi kom till Eds kyrka stannade vi till för en bensträckare för Linus och en rejäl vätskepaus och till det lite tysk ölkorv. Kyrkan är Upplands Väsbys äldsta kyrka med 200 år på nacken, med andra ord exakt 200 år äldre än vad jag är, men tittar man kyrkan och jämför med hur jag vid det tillfället såg ut så kan man tro att det var tvärtom. När korven var uppäten och vi fått i oss tillräckligt med vätska fortsatte vi söderut. Vid kyrkans parkering så gick det en bred grusstig som vi följde utmed Edssjöns västra del. När jag inventerar och tipsar om hur man kan göra en stig mer lättåkt brukar jag föreslå att man lägger stenmjöl för då blir det riktigt hårt och bra underlag men här hade man lagt ett helt annat material, tunt rullgrus. Det gjorde att man i nerförsbackar inte hade så bra fäste så man hasade ner, inte så bra med tanke på att jag hade cykelkärran där bak som tryckte på. I uppförsbackarna fick jag inget fäste heller så det var bara att be Linus om hjälp och här fick han slita rejält, vackert område ja, men kämpigt.

Efter någon kilometer lämnade vi sjöområdet, men vägen fortsatte att sätta käppar i hjulet för oss, i alla fall för mig, men efter ytterligare någon kilometer kom vi äntligen till en mer normal grusväg som var betydligt enklare att ta sig fram på.

Området som vi nu skulle ta oss igenom var golfbanan vid Svartlinge. Golf har aldrig varit min grej, i så fall minigolf, men om det verkligen är golf eller inte råder det delade meningar om, man försöker slå en boll ner i ett hål med en klubba, alltså är det golf, men i mindre format, men som sagt, andra tycker annorlunda. Hur som helst, vid ett ställe stannade vi till för att inta vår lunch som idag bestod av en frystorkad curryrätt som man hällde lite hett vatten på för att efter 5 minuter senare inta den med en sked.

På tal om hett, vi kunde inte hitta en soligare plats än denna, solen öste på med hur mycket värme som helst, något som vi kände av rejält och som vi senare skulle bevittna på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. När jag var här senast så gick det en gång och cykelbro över Stäketvägen, men den hade man nu tagit bort och istället gjort en bilväg under med en cykelväg utmed vägen. Eftersom de fortfarande höll på och göra i ordning vägen så var det lite rörigt, så för att inte gå fel stannade vi till för att se oss omkring och kolla gps:en så vi kunde ta rätt beslut om väg. När vi kände att vi hade koll på läget och skulle fortsätta ropade Linus på mig. När jag vände mig om stod han och smålog och tittade ner på sina vandrarkängor och sa att de hade klibbat sig mot asfalten. Det var alltså så varmt att asfalten smälte om man stod där för länge, något som jag aldrig varit med om. Genast blev jag lite smånervös över min rullstol, tänk om däcken skulle smälla pga värmen? För att minimera den risken så drog vi iväg så fort vi bara kunde, punka här ute skulle ställa till med en hel del problem.

När vi tagit oss under Stäketvägen svängde vi höger och in i Järvafältet, ett område som jag väl känner till och känner lite extra för av olika anledningar. Nu hade vi inte långt kvar till dagens slutmål, Översjön. Vi skulle bara passera några torpområden, sedan var vi framme. Under dagen erbjöd sig Linus att sätta upp tältet, dels för att vara snäll, sedan ville han se hur lång tid det skulle ta, det tog exakt 9 minuter och 10 sekunder. När jag sätter upp tältet så tar det mig knappt en timme, vilket kan tyckas vara lång tid och det är det också. Många undrar säkert varför jag gör det här eftersom det kan tyckas vara så pass krångligt och tidskrävande, men jag älskar det hur konstigt det än kan låta. Spelar roll om jag får kämpa lite extra när jag tar mig fram med rullstol och all packning, eller när jag sätter upp tältet, skit samma om jag får krypa runt tältet ett antal varv så det nästan blir vallgravar. Jag jämför mig aldrig med en icke funktionshindrad person för då skulle jag bli riktigt deprimerad, läget är som det är, man får göra det bästa av det man har. Benen kan jag inte göra så mycket åt, men jag kan däremot påverka hur jag tänker och med ett positivt tänkande kommer man väldigt långt.

Nog om detta, till slut var tältet uppsatt vid en bra plats vid sjön, det som skilde oss åt var ett stort buskage och ett antal träd. Tanken var att vi skulle satt upp tältet så vi hade en ordentlig sjöutsikt, men några personer hade barrikaderat sig vid bord och bänkar så vi kände att vi fick nöja oss med den plats som fanns helt enkelt.

När tältet var uppsatt så gick Linus ner för att ta sig ett svalkande dopp medans jag bara tog det lugnt och laddade upp inför kvällens vm-match, Sverige-Tyskland, en match som Sverige vann med 2-1. Efter det blev det lite kortspel, sedan var det dags för en god natts sömn, men i stället för en god natts sömn så blev det en natt som kom att bli en av mina värsta nätter och som jag sent kommer att glömma, men det får ni läsa om i sista delen av Andraes vandring.