Andraes vandring, del 1

Det händer lite då och då att folk frågar mig om jag är släkt med han som åkte luftballong till Nordpolen, svar nej. Han jag pratar om heter Salomon August Andrée och stavar som ni ser sitt efternamn lite annorlunda än mig, jag stavar som bekant Andrae. Vi har dock en sak gemensamt, vi gillar att testa gränser, han med luftballong och jag med rullstol.

Tidigare i år frågade min systerson Linus mig om jag hade lust att sticka ut och campa några dagar med honom, givetvis svarade jag ja på det, men frågan var bara var? Eftersom jag kan Stockholm bra (enligt mig själv) fick jag fria tyglar så efter lite research bestämde jag mig för att vi skulle vandra från Märsta ner till Akalla först och främst, kom vi längre fick det bli en bonus. Jag har varit i området tidigare, men aldrig gjort det till en enda lång vandring, men någon gång ska väl vara den första.


Det är lite olika bud på hur långt vi gick, allt från 4,6 mil upp till 5,6 mil enligt en gps-klocka som vi hade med oss. Någonstans vid Kymlinge så irrade vi omkring en del så rutten är, om jag ska vara ärlig, inte helt korrekt, men så här gick vi ungefär.

Vi började med att ta pendeln upp till Märsta station för att följa cykelvägen söderut utmed Västra Bangatan. Eftersom vi hade en hel del packning med oss så tog jag med mig cykelkärran som Linus spände där bak på min rullstol, en sak som vi testade kvällen innan. Trots 20 kilos packning så gick det ganska lätt när vi tog oss upp för den första av många backar på vandringen.

Entrén till naturreservatet

Efter ca 2 km kom vi äntligen ut ur stan och till Steningedalens naturreservat som är ett naturskyddat område sedan 2006. Reservatet omfattar en sträcka av Märstaån med våtmarker och öppet landskap nordväst om ån och delvis söder om ån samt skog på kuperad terräng i nordost. Reservatets skog består barrskog och lövskog. Norr om reservatet så går Steninge allé med en cykelväg utmed allén. De flesta hade kanske tagit cykelvägen och svängt in i reservatet längre fram, men jag är lite annorlunda, jag ville att vi skulle ta oss igenom fältet med allt vad det innebär. Man hade gjort som en bred stig som man kunde ta sig fram på, problemet var bara att man lät det stora gräset ligga kvar på marken, så det var otroligt trögt att köra.

Stigen genom fältet

Jag är absolut inte den som ger mig i första taget, det gäller bara att andas lugnt, acceptera läget och tänka att förr eller senare kommer vi fram. När vi nästan hade kommit fram till vägen som skulle ta oss söderut in genom skogen så stannade vi till för att äta lunch som bestod av en grymt god lasagne som min fru Lotta hade gjort, efter det och en hel del vätska så fortsatte vi för att efter några hundra meter svänga vänster och fortsätta asfaltsvägen upp mot skogen och militärområdet. Här håller försvarsmaktens hundtjänstenhet till med att utbilda sina hundar, men några hundar såg vi inte till, däremot en hel del militärfordon. 

Området bjöd på en fin natur med lite torp som stack ut lite här och där, det enda som störde var skjutbanan som låg en bit bort, men när vi hade passerat den och fortsatt så försvann smällarna efter en stund.

Inte så långt bort ligger Rosersberg slott som är ett av de kungliga slotten som finns i Sverige. Jag har inte varit inne i slottet, men en promenad i slottsparken kan jag varmt rekommendera, underlaget är hyfsat bra, naturen är fantastisk. Man ska dock hålla sig till slottsparken och inte göra som vi gjorde, vilket i och för sig var bestämt, fortsätta söderut mot Runsaområdet. När vi hade gått genom slottsparken kom vi fram till en t-korsning där Linus frågade mig om vi skulle svänga vänster eller höger. Jag tittade åt bägge hållen och såg att om vi skulle ta vänster så skulle vi bli tvungna att ta oss över en bro med två trappsten på varsin sida om bron, så jag sa utan att titta på någon karta eller tänka mig för att vi skulle ta höger, något som jag till slut märkte att det var fel. Det var bara att vända och åka tillbaka och fundera på hur vi skulle ta oss över bron och vi kom fram till att koppla loss kärran från rullstolen så skulle Linus dra över kärran medans jag tog rullstolen, inte helt lätt, men till slut var vi bägge över, men då dök nästa problem upp, brännässlor.

Linus med cykelkärran

Jag med rullstolen

Brännässlor är en växt som man kan använda till väldigt mycket, både som mat och dryck, men även som lindring av vissa hudåkommor enligt vissa sidor. Inom folkmedicinen används brännässla invärtes vid anemi, ödem och diabetes, samt utvärtes vid reumatiska åkommor. Hela växten kommer till användning och vid invärtes användning är ovanjordsdelen blodbildningsökande, urindrivande och svagt blodsockersänkande. Använd utvärtes ökar den hudgenomblödningen. Aktiva ämnen är vitamin C, järn och, i färsk växt, även histamin, acetylkolin och myrsyra. Stjälken har tidigare använts för att ge bastfibrer. Nässlorna rötades och bearbetades till fibrer precis som lin. Fibrerna är mycket korta och svåra att spinna, men blandades ibland ut med lin. Nässelfibrerna spanns till ett fint tyg. För att hålla mal och skadeinsekter borta kan man ha en nässla i en blomkruka. Brännässlor används också för att göra nässelvatten för att gödsla andra grödor. Att användningsområdet var så här stort hjälpte inte mig ett dugg när jag skulle ta mig igenom området, det växte brännässlor på bägge sidor av stigen som vi tog oss fram på och det brände till rejält när jag försiktigt tog mig igenom. Det hjälpte inte ens när jag försökte hypnotisera dem med min skarpa blick.

Jag åkandes bland brännässlor

 När vi till slut tagit oss igenom området svängde vi höger och fortsatte ner mot vattnet och badplatsen. Här hade jag en ide om att vi kanske skulle ha satt upp tältet, men det var så mycket folk och inte så ödsligt som jag hade hoppats på så vi fortsatte, över Oxundaån, Tegelhagen, Rosendal och bort mot Runsa.

Nu började både hungern och tröttheten komma smygande, det började dessutom kännas i våra leder och framför allt i min hud på händerna. Till 99 % kör jag utan handskar vilket funkar alldeles utmärkt tills man kommer till nerförsbackar, då bränner det till rejält, men min hud har blivit van vid all misshandel så huden brukar hålla sig ganska fräsch när jag är ute.

Vägen som vi åkte på efter badplatsen var en vanlig grusväg, men strax innan Runsa så blev det asfalt en kort bit, vid Runsa svängde vi vänster och då byttes asfalten till grus igen. Runsa är för övrigt en slottsliknande herrgård där nuvarande huvudbyggnad uppfördes i mitten av 1600-talet. Runsa var fram till början av 1900-talet Uppland Väsbys största gods. Byggnaden, som är i det närmaste oförändrad sedan byggnadstiden är privatbostad och inte tillgänglig för allmänheten vilket var väldigt tydligt för det stod privat område lite här och var, sedan såg man skyltar där det stod fotografering förbjuden.

När vi gått förbi Runsa och fortsatt en bit hörde vi ett skall och en sekund senare dök det upp en stor, långhårig hund som var bland det sötaste jag sett, en blandning av schäfer och collie. Efter hunden kom ägaren lite generad och bad om ursäkt. Eftersom både jag och Linus började bli trötta efter närmare sju timmars vandring frågade vi om lämplig tältplats och fick till svar att om vi gick ytterligare någon kilometer och sedan svängde höger och fortsatte ner till vattnet så skulle vi få en väldigt fin tältplats, ok, tack sa vi och fortsatte, men efter bara några hundra meter upptäckte Linus en väldigt fin plats som låg utanför privat område och med en utsikt över fälten.

En del av utsikten från tältplatsen

När jag är ute och tältar själv så tar det ganska lång tid för mig att få allting på plats med både tält, säng och annan utrustning, men med Linus hjälp så blev vi klara på nolltid så att vi sedan kunde njuta av en middag som bestod av chili con carne på burk och till det en öl.

Linus med sin mat.

När vi satt och njöt av vår mat och utsikten såg jag något på andra sidan fältet som såg ut som en stor älg. Eftersom solen hade börjat gått ner så var det lite otydligt, men både jag och Linus var ganska säkra på att det var en älg som stod och tittade på oss. För att vara på den säkra sidan sprang Linus iväg på grusvägen som gick genom fältet mot den förmodade älgen för att se om den reagerade på något sätt, men icke, dagen därpå såg vi klart och tydligt att det bara var en skugga.

Här slutar första delen om vår vandring, del två kommer inom kort.