Finsta till Rö

 För 1 1/2 månad sedan startade jag ett litet projekt tillsammans med Iris och det var att ta mig från Norrtälje ner till Kårsta vid Rimbo och utmed sjön Sparren på en gammal och nedlagd banvall, en vandring på totalt 3,6 mil. För ca 25 år sedan gjorde jag mitt sista maratonlopp i Berlin och det vet ju de flesta att maratonlopp är 4,2 mil, dvs några kilometer länger än banvallen. Förutom längden så finns det en annan skillnad också, en stor sådan, och det är underlaget. Maran går oftast på asfalterade fina vägar, men det gör absolut inte banvallar. De går på stigar med väldigt skiftande underlag och bredd, allt från breda fina stigar med hårt underlag till smala sandstråk eller nedtrampat gräs med stora grästuvor som sticker upp och där man ibland nästan måste chansa för att komma fram vilket gör att det ibland går väldigt, väldigt sakta.

I början av augusti åkte jag första sträckan, från Norrtälje till Finsta, något som ni kan läsa om, om ni klickar på den här länken. Andre etappen som jag gjorde var mellan Rö kyrka ner till Kårsta, något som ni kan läsa om här. Igår gjorde jag den sista etappen, mellan Finsta och Rö kyrka via Rimbo, en etapp med väldigt lätta partier, men också ställen där jag var nära att ge upp, men som ni vet så är det väldigt sällan jag gör det, allting går tills motsatsen bevisas. Nu kanske ni undrar över varför jag inte gjorde dem i turordning, men där har jag inget bra svar, jag hoppade över mellansträckan helt enkelt, men den gjorde jag igår och det tänkte jag berätta om nu.

Jag avslutade min första etapp vid Finsta pizzeria med en måltid som jag var väl värd efter mer än 14 kilometer på stigar som var ganska jobbiga att rulla på. Gårdagens sträcka startade vid pizzerian, men maten fick jag hoppa över eftersom de inte hade öppnat än, men jag var fortfarande mätt och belåten efter en stadig frukost.

Första 400 metrarna gick på en vanlig grusväg, men när vi lämnade sista husbyggnaden på ett tag blev det som en vanlig skogsväg, en lätt sådan.

Det som slog mig när vi tog oss fram genom skogen var att hösten hade kommit så mycket längre än vad jag trodde, men jag bor o andra sidan inne i stan så där märker man det inte lika mycket som när man är utanför.

Efter ytterligare några hundra meter kom vi ut på ett öppet fält och långt bort på vänster sida kunde man skymta en av de två sjöar som vi skulle ta oss förbi, den här hette Björkarn och är en långsmalsjö med ett mindre våtmarksområde på både den östra och västra sidan. Tyvärr så låg sjön ganska långt bort från stigen så jag blev tvungen att zooma ganska mycket för att få ett bra kort.

Området bjuder på en blandning av fin natur och fornlämningar från Järnåldern i form av gravfält och en runsten som vi passerade,  Salmungestenen från 1000-talet. Den stod mellan stora vägen, riksväg 77 och stigen som vi tog oss fram på. Det var inte helt lätt att ta sig till stenen så även där blev jag tvungen att zooma in stenen för att få en ganska bra bild.

På den tiden gick här den så kallade Sjuhundraleden mellan Norrtälje och Uppsala som var en sjöled från vikingatiden. På den tiden var området en del av havsviken, men med så har vattnet dragit sig tillbaka till hur det ser ut idag.

Bortom den västra delen av sjön finns ett område med stora sluttande ekhagar och namnet kommer av att det finns mycket ekar i området. Pga sin hårdhet och motståndskraft så uppskattades trädet av människan. Alla ekar ägdes under några hundra år fram till 1830 av kronan då virket användes för att bygga båtar med. Just där bilden togs kanske det inte finns så mycket ekar, men jag tyckte att det var vackert så jag blev tvungen att ta en bild, med eller utan ekar.

Vi fortsatte stigen genom området och efter en stund kom vi till den första bebyggelsen på någon timme, här kunde man ana en sjö bakom träden, men närmare än så kom vi tyvärr inte, hade sett fram emot en lunch vid vattnet, men det var bar att fortsätta.

Efter en stund kom vi fram till en T-korsning och här tog stigen slut för tillfället, i stället fick vi svänga vänster och följa grusvägen som gick genom ett öppet landskap med småbyar runt omkring, en av dem var Kundby. När vi åkt upp för en ganska brant backe svängde vi vänster och strax innan en stor gård svängde vänster igen för att följa en knappt synlig stig som gick ner mot ett fält. Vi följde stigen tills vi kom till ett skuggig plats, där stannade vi till för att äntligen äta vår lunch och ta igen oss lite.

 Det var tur att vi stannade till för att äta och ladda batterierna för det området som vi nu skulle oss igenom var allt annat än enkelt, det skulle visa sig bli ett rent helvete!

Ända fram till en träbro som sett sina bästa dagar var det okej, stig med hjulspår och gräs i mitten, men efter bron blev det helt annorlunda. Det var som att åka på slaget hö som hade lämnats kvar på marken med allt vad det innebär, mjukt och tovigt. För att inte knäckas alltför mycket så delade jag upp stigen som vi tog oss fram på i delmål. Jag siktade in mig på någon buske en bit bort och när man väl kom dit så fick man pusta ut och samla krafter för att klara av nästa delmål, en buske bort. Så där höll jag på och när jag sedan såg att jag nästan var framme till ballenen som vi fick lämna någon timme innan fick jag ny energi igen ock kunde fortsätta. Bilden nedan visar en del av stigen som vi tog oss fram på, inte så rullstolsvänligt om ni frågar mig.

När vi kommit till banvallen trodde jag att det skulle bli lättare att ta sig fram men efter bara några meter blev det mycket sämre igen. Jag är som sagt inte den som ger upp i sista taget, inte heller nu, det kanske blir bättre längre fram tänkte jag hela tiden, men det skulle visa sig att det skulle dröja väldigt länge.

När vi kämpat oss fram ca 1,5 km tog stigen plötsligen slut, något som jag inte hade räknat med. Jag kollade på min älskade app, Lotalsinne, för att dels se vart vi var någonstans och om det fanns någon alternativ väg och det fanns det som tur var. På andra sidan vägen gick det in en grusväg genom en by, Söderby för att efter byn svänga vänster och följa vägen söderut till nästa by, Söderlund för att där följa en hyfsad skogsväg genom området ner till några hus och stora vägen.

När vi kommit över till andra sidan vägen såg vi att banvallen gick en bit in, så det var bara att åka in skogsvägen in för att där följa banvallen söderut.

Nu hade vi inte långt kvar, ca 1,3 km, men det va

r de värsta kilometrarna på den här etappen. Där det inte var högt gräs var det i stället lösa större stenar blandat med sand och där det enbart var gräs var det fullt med tovor så där fick jag ta i allt vad jag kunde, något som känns idag kan jag säga.

Men skam den som ger sig, efter ca 1 timme var vi äntligen i mål vid Rö stationsväg där det förr fanns en station, men idag finns det bara några stenar och en liten skylt om området. Nu var det bara att pusta ut och vänta in färdtjänsten som efter en stund kom och hämtade oss för att köra oss hem till en god middag som Lotta hade fixat.