Vandring Vigelsjö-Finsta

 Efter en hektisk period med både vandringar och jobb vid datorn så var det äntligen dags för lite semester och lite egentid. Nu tänker ni säkert att jag under min lediga tid ligger hemma i soffan och tittar på dumburken, men där har ni helt fel. Efter veckor med dåligt väder så vände det äntligen till att bli en skön svenska sommar igen, så vad passar bättre då, om inte en campingtur med Iris och varför inte välja en plats med vacker natur och en del intressant historia och platsen som jag valde var en liten del av Roslagen norr om Stockholm.

Norrtälje brukar kallas för Roslagens huvudstad och det var där vi började vår vandring, vid Vigelsjö naturreservat och Norrtälje camping som ligger vid reservatet. Varför just Vigelsjö var för att jag ska ha en vandring i området så jag ville åka dit och reka innan så då passade jag även på att ha lite egentid med Iris också.

Eftersom det inte går pendeltåg eller Roslagsbanan (lokalbuss är inte att tänka på i dessa Coronatider), så valde vi färdtjänsten och med hjälp av den tog vi oss upp till entrén till campingen, sedan följde vi en cykelväg som gick förbi Lommarskolan ner mot den nordöstra delen av sjön Lommaren. Där tog vi höger och följde en hyfsat bra och bred stig genom området, i alla fall några hundra meter, sedan blev det stopp. I normala fall så hade jag kunnat ta mig uppför den långa och ganska branta backen upp mot skogen men eftersom jag hade cykelkärran och en packning på någonstans mellan 15-20 kilo så mäktade jag inte med det helt enkelt. Jag visste att det fanns alternativa stigar så jag åkte till stig nummer två, men det var samma sak där också, omöjligt att ta sig upp. Nu började frustrationen smyga fram för alternativ nummer tre var en omväg på ett par kilometer och klockan tickade väldigt fort helt plötsligt, då bestämde jag mig för att boka in mig på en tältnatt på Norrtälje camping, något som jag normalt inte gör. Orsaken till det är ganska fånig egentligen, men jag vill testa mina gränser och uppleva lugnet och tystnaden när jag är ute i skogen och campar, något som inte är helt lätt när man bor i en storstad. Förra året hamnade jag och min systerson Linus mitt i en ravefest långt ut i skogen, i år när jag campade någon mil utanför Järna vid Vattgruvmossens naturreservat dök det plötsligt upp en skolklass på över 20 ungdomar som camperade bara några hundra meter från mig och Iris, så att hitta en lugn och fin plats är bara det en utmaning.

Hur som helst, vi åkte in på campingen och frågade om det fanns plats för ett tält bland alla dessa husvagnar i området och jo, det fanns det. Vi letade upp en så avsides plats som möjligt och när vi hittade en reste jag upp tältet medans Iris tittade på och när det var rest var hon den första att paxa en bra sovplats för natten.

Medans jag höll på att sätta upp tältet kom det en liten buss som stannade vid en av stugorna i området, i närheten av vår tältplats. Det visade sig vara en mycket trevlig familj där dottern på lite mer än 2 år fattade stor kärlek till Iris och en stund senare var de ute och gick runt tältet och stugan. På kvällen satt vi och småpratade lite och njöt av ett glas Prosecco som de bjöd mig på, sedan var det dags att gå och lägga sig, vi hade en lång och tuff dag framför oss.

Sov väldigt skönt men vaknade tidigt, men det är jag o andra sidan van vid, har väldigt svårt att ligga och dra mig i sängen. Tittade ut för att kolla vädret, lätt regn. Jag tog Iris för en morgonpromenad och märkte att regnet skulle bli kortvarigt för det såg bättre ut längre bort med blå himmel och lätta moln som verkade vara på väg mot oss, så det kändes lugnt och mycket riktigt, det var kortvarigt för när vi kom tillbaka till tältet hade det slutat regna. Efter frukosten var det dags att packa ihop vilket tog sin lilla tid för samtidigt som jag packade ihop småpratade jag också med mina tillfälliga grannar och gav dem lite tips på områden som jag tyckte att de skulle besöka, men strax före lunchtid kom vi äntligen iväg.

Vi åkte cykelvägen som gick utmed Lommarvägen, över väg 76 bort till en rondell, över den för att sedan svänga vänster och följa cykelvägen som gick utmed Estunavägen på vänstra sidan och Västra Knutby på högra sidan som var ett stort köpcentrum med många välkända butiker.

Efter en stunds rullande lämnade vi den moderna vägen och framför oss hade vi en vacker natur och en grusväg som vi skulle åka på ett bra tag framöver.

Vägen är en nedlagd järnväg som hade sina glansdagar från slutet av 1800-talet fram till 1969 då den lades ner helt och hållet och man började montera bort järnvägsspåren och kvar blev då den väg som man kan åka på idag, även med rullstol. Vägen används även för hästridning och för att vägen inte ska bli helt förstörd så har man delat in det så att ridning får ske på vänster sida, medans vi andra får ta oss fram på den högra sidan och det funkar faktiskt ganska bra. Man såg på vägen att hästarna verkligen höll sig på vänstra sidan så vägen var i gott skick.

Efter några hundra meter kom vi fram en skylt som visade att nu befann vi oss på gränsen till Vigelsjö naturreservat.

Reservatet bildades 1998 och består mest av barrskog och ängar där kan kan se både hästar, kor och får beta omkring. Vid reservatet finns även en liten sjö som heter Ludden. Vid den norra delen av sjön finns en utsiktsplats som är anpassad för rörelsehindrade, en ramp upp och väl uppe en skylt i bra höjd om man sitter i rullstol och som berättar om området. Jag var aldrig uppe där eftersom jag hade min cykelkärra med mig, men på kommande vandring ska jag ta med besökarna dit.

Eftersom vi åkte på en gammal järnväg så fanns det inga backar att prata om, däremot så var det några riktigt långa raksträckor och det kunde ibland upplevas som lite jobbigt, det kändes inte som att man kom någon vart, men jag satte upp delmål och då blev det lite lättare, men efter några timmars rullande kände jag att det var dags för en lunchpaus. Förutom all packning som låg i cykelkärran så hade jag även en ryggsäck som jag hade framför mig och i den hade jag allt som behövdes för en dagstur, vatten till mig och Iris och mat till oss bägge. För det mesta så är det bara Iris som får torrfoder när vi är ute, men idag var det även min tur att äta torrfoder och då pratar vi inte hundmat utan Blå bands frystorkade som man blandar med hett vatten och efter 5 minuter så hade jag en riktigt god måltid som bestod av en het thailändsk röd currysås med grönsaker och nudlar, riktigt gott!

 Jag tycker att de här produkterna får lite oförtjänt dåligt rykte, men de är faktiskt riktigt goda en del, sedan är det inte så mycket energi i de här rörorna, men en dagsutflykt, då funkar de alldeles utmärkt. Eftersom man åker igenom en del byar efter vägen så kan man anpassa turen för hur långt man orkar gå eller rulla. Min tanke var att jag någonstans innan Finsta skulle stanna till vid en bra ställe för att campa, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Antingen var det stora öppna fält där bönderna arbetade så där ville man ju inte vara, inte heller i en tät skog där det var omöjligt att sätta upp ett tält, men det gjorde inte så mycket, det fanns mycket att titta på efter vägen, här är lite bilder på det jag såg efter vägen.

Det gick inte fort där vi tog oss fram, ca 3 km i timmen men det viktiga var inte att komma fram fort utan ta dagen som den kom och bara njuta av området vilket Iris gjorde speciellt vid ett ställe och det var vid en ravin strax innan golfbanan. Hon är nästan alltid vid min sida, men ibland gör hon lite småutflykter några meter bort, det är inte mer än så jag var inte speciellt orolig när hon försvann ner, men jag hann få lite puls innan hon kom upp igen och då förstod jag vad som drog. Det här med lerinpackningar är inte bara för människor helt klart, även hundar njuter av det tydligen och Iris var inget undantag.

Det syns inte så tydligt på bilden men alla fyra benen var svarta, sedan hade skvätt upp till mage, bröst och hennes öron, dessutom luktade hon dy så det räckte gott och väl. Hon tyckte själv att det kanske var lite väl mycket så efter bilden sprang hon ut på en lite gräsplätt och torkade sig så hon såg lite renare, med bonat på lite renare ut.

Som sagt så såg jag ingen plats där jag kunde sätta upp mitt tält så det slutade med att vi kom ända fram till Finsta, ca 14 km från där vi startade. Väl framme i byn stannade vi till vid en pizzeria och jag måste ha sett helt slut ut för personalen kom ut och såg helt chockade ut och frågade om jag behövde hjälp och svaret som de fick blev de inte klokare på heller då jag ställde den mycket intelligenta frågan " har ni pizza här"? Klart som korvspad att de serverar pizza, det är ju en pizzeria! Vet inte vad jag tänkte på men jag får väl skylla på värmen och att jag kände mig ganska sliten. Hur som helst, efter lite diskussioner med Iris så beslöt jag mig att efter pizzan avsluta denna mycket trevliga tur och pizzan jag beställde var ett perfekt avslut på min vandring, en Hawaii  med extra av allt. Jag brukar inte orka en hel pizza och absolut inte med extra av allt, men 14 km med en packning på 15 kilo, då är man värd det där lilla extra, eller hur?