Utmed sjön Sparren i Roslagen

 För ca 1 månad åkte jag på en banvall mellan Norrtälje och Finsta i Roslagen och i samband med att jag rekade inför den turen så upptäckte jag att man eventuellt kunde åka hela vägen ner till Kårsta via Rimbo så då fick jag iden att testa hela sträckan med rullstol. Hela banvallen är inte jättelång, ca 3,5 mil, men av de bilder jag sett på nätet så är inte underlaget det bästa, allt från grusväg till stenkross och lös sand så då funderade jag på om man skulle dela upp den i etapper och den första åkte jag som sagt för 1 månad sedan när jag och Iris var ute och campade vid Vigelsjö.

Helgerna har varit uppbokade med guidningar men den här helgen så hade jag inget bokat så då beslöt jag mig för att testa sträckan mellan Rö kyrka och Kårsta utmed sjön Sparren. I våras rullade jag från Kårsta upp till badplatsen vid sydspetsen av sjön, så lite koll hade jag på området.

Efter en stadig frukost tog vi hissen ner för att vänta in taxin som var beställd till 09.00 men som vanligt fanns det inga bussar som tog hund så vi fick vänta 1 timme tills den kom, inte så bra eftersom bussresan skulle ta ca 1 timme, sedan visste jag inte hur lång tid det skulle ta att rulla banvallen ner till Kårsta. Men det är det här som är tjusningen med det hela, man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krön, skulle det bli tvärstopp vid något ställe så är det ju bara att vända och vänta in färdtjänsten vid något lämpligt ställe.

Exakt 11.00 började vi vår vandring vid Rö kyrka som är en kyrka från 1200-talet. För ett par tusen var området vid Rö en del av innerskärgården, men för ungefär 2000 år sedan började man kunna gå torrskodd runt i området.

Från kyrkan åkte vi Rö kyrkväg ca 1 km tills vi kom till det som var rester av Rö station i form av några stenar, hade det inte funnits en skylt där där det stod Rö station så hade jag inte upptäckt den, ännu mindre Iris som var fullt upptagen med att läsa av området med nosen. Från kyrkan och hit var det asfalterat, men från stationen blev det grusväg några hundra meter tills man kom till sista huset, därefter blev det lite mer en utmaning att ta sig fram.

Det bästa med att åka på en banvall är att det normalt sett inte är så backigt, vilket det heller inte var här, men underlaget inte det bästa, allt från vanlig grusväg (väldigt korta sträckor) till stenkross, stig till ren sand, exakt som jag nämnde i början, men det är absolut inte omöjligt att ta sig fram med rullstol, jag har ju gjort, men man ska vara beredd på att det finns utmaningar efter vägen. Men landskapet runt omkring var väldigt fint, från öppna fält till våtmarksområden och tät skog.

När vi kom till norra delen av sjön Sparren åkte vi förbi den enda rastplatsen som fanns efter vägen, vid ett ställe som hette Näs, men det gick inte att ta sig upp dit med rullstol för man skulle först ner för ett dike, sedan upp på andra sidan och sedan rulla fram på ojämnt underlag, så det var inget för mig kände jag, det var nog så tufft som det var. Min tanke var att vi skulle stanna vid något lämpligt ställe med utsikt över sjön, men det var väldigt svårt att hitta en sådan plats för det var väldigt tätt med träd och buskar i stort sett hela vägen, men till slut var jag tvungen att stanna för att få i mig lite mat för att få energi, så efter en kopp kaffe, rester i form av strimlad kyckling med grönsaker, ris och en sås gjord av fisksås, currypasta och ostronsås, så blev jag som en ny människa igen och tur var det för nu väntade utmaningar som jag inte hade räknat med.

Nackdelen med att åka på banvallar är att det ofta är långa raksträckor och som därför kan upplevas som psykiskt väldigt jobbigt eftersom man ofta upplever att man inte kommer någon vart. men ska man fokusera på pluskontot vilket jag försöker göra så kan man o andra sida planera sin körning i god tid och i tid upptäcka eventuella hinder efter vägen, som tex nedfallna träd. Långt där borta såg det ut som att det låg ett träd över vägen, men jag var till en början osäker, men vartefter vi närmade oss såg jag det verkligen var ett träd och som hade lagt sig över vägen vi åkte på.

Jag stannade till för att undersöka det hela lite närmare och såg att trädet inte var så stort och därmed hade ganska smala grenar, så det skulle inte vara helt omöjligt att pressa sig igenom, att flytta på det var omöjligt. Det fanns ett annat alternativ också, att följa en liten stig som gick utmed vänstra sidan av vägen, ner i diket och sedan upp på andra sidan trädet, men nej, jag hade ingen lust att krypa omkring bland eventuella ormar för vi hade sett en inte så långt från där vi nu befann oss. Nej, det blev till att pressa sig genom smala grenar och löv, sikten var inte så jättebra, men någonstans på andra sidan skymtade vägen som vi skulle fortsätta på, men så här såg det ut.

Nästa gång jag åker här räknar jag med att trädet är borta, för det var inte helt lätt att ta sig igenom, men efter en stund hade jag tagit mig igenom. Vad gäller Iris så hade hon tagit sig igenom ett antal gånger medans jag hade fullt upp med att bara ta mig igenom en gång, storleken har betydelse i vissa fall, det är helt klart.

Vid slutet av sjön kom vi fram till ett ställe där man äntligen kunde se sjön och då kunde jag konstatera att det var ett väldigt fint område vi var i.

När vi kom till den södra sjökanten ändrade sig vädret till att ha varit soligt och fint och växlande molnighet till lite småregn, men som tur var så höll det bara på i ett par minuter. Iris hade varit lös under stora delar av promenaden vilket inte alls är några problem, hon håller sig kring mig hela tiden, men i slutet av turen såg jag att hon stelnade till och det brukar betyda att hon sett något intressant och som kan få henne att dra iväg. Jag sa åt henne att sätta sig ner, vilket hon gjorde, trots att hon var ett tiotal meter ifrån mig. När jag kom fram såg jag en kvinna med inte bara en hund utan tre, två labradorer och en golden retriever.

Den sistnämnda hunden var otroligt lik Iris så jag frågade henne vart hon kom ifrån och det var som jag misstänkte, hon kom från samma kennel som Iris, Doubleuse utanför Mörbyhus, 6 mil norr om Uppsala. Ni får bedöma själva, men om ni frågar mig så tycker jag att de är väldigt lika.

Tråkigt nog så började det regna igen när vi stod och pratade vilket var väldigt synd, en väldigt trevlig kvinna och underbara hundar verkade hon ha, men vi blev tvungna att fortsätta innan vi blev alltför blöta, vi hade ju några kilometer kvar till Kårsta.

Efter ytterligare några hundra meter kom vi fram till en "vanlig" grusväg och då blev det mycket lättare att hantera rullstolen, men nu började o andra sidan tröttheten smyga sig på i mina armar och axlar så när vi hade åkt ytterligare någon kilometer kom vi fram till en stor gård, där stannade vi till för att beställa färdtjänst. Medans vi väntade på den pratade vi lite med de som bodde där, en mycket trevlig familj med ett större antal hästar, frigående höns som Iris säkert ville leka med och två hundar, så det blev mycket djursnack,men efter någon timme kom äntligen färdtjänstbussen så vi äntligen kunde komma hem på ett enkelt och snabbt sätt.

Som jag nämnde i början så har jag åkt mellan Norrtälje och Finsta och nu mellan Rö kyrka ner till Kårsta, men jag har en eller två etapper kvar, den mellan Finsta och Rimbo och från Rimbo ner till Rö kyrka, men det får bli lite senare i höst. Här kommer en karta på banvallen i sin helhet.