Vildmarksliv utmed cykelvasan, del 2

 Mångsbodarna var fram till mitten av 80-talet den första vätskekontrollen, men idag är det som vi alla vet den andra kontrollen på Vasaloppet efter Smågan. Mångsbodarna nämndes för första gången på 1600-talet när man gjorde en fäbodinventering men det var först 200 år senare som den första bosatta kom, men byn har under åren växt till att idag ha ca 10 bofasta familjer. Något större vägnät fanns inte i Mångsbodarna förrän i början av 1900-talet, då fanns det en väg från Mångsbodarna till Mora men det var först 1930 som man gjorde en väg mot Smågan, en väg som ingick i Vasaloppsspåret, men som senare lades om till att gå ut på myrarna. Sådär, nu var presentationen av Mångsbodarna klar, nu kan vi återgå till den långa vandringen.

En väldigt viktig detalj när man gör en sådan här lång vandring är att komma iväg i tid så man slipper känna stress under vandringen så vi bestämde när vi började planera vandringen att en bra tid att komma iväg var någon gång mellan 09.30-10.00 vilket vi höll hyfsat bra. Men innan vi kunde starta vandringen var vi tvungen att packa ihop alla saker för att ställa det vid kärran som vår gode vän Bengt skulle ta med sig till nästa lägerplats och så här såg det ut.

Dagens etapp var fördelad på ett lätt förmiddagspass och ett ganska brutalt eftermiddagspass. Det hela började med en över 3 kilometer lång asfalterad nerförsbacke, från Mångsbodarna ner till Tennängskojan där vi skulle äta vår lunch. Den här nerförsbacken var riktigt trevlig att åka på, inte så jättebrant, men den var lång så man fick upp en ganska god fart till slut. Min gode vän Anders som åkte permobil har en toppfart på 15 km i timmen och vid några tillfällen åkte jag om honom så vi höll en ganska god fart. Jag tyckte att det var så kul så jag glömde bort att jag hade Clara och en följebil bakom mig, jag rycktes med av farten liksom, sorry Clara och Bengt från Vasaloppsbyn som körde längst bak i klungan med sin följebil. Fotografen var vår servicetekniker Stefan från Permobil som fick ta i en hel del för att hålla jämn fart med oss och samtidigt ta kort och filma. Det här bevisar att han förutom en duktig tekniker även är en utomordentlig bra fotograf också.

 

Tennäng ingår inte i Vasaloppskontrollerna, men är känt som ett riktigt köldhål, det kan diffa på flera grader bara någon mil bort, men det var ingenting som vi kände. Om förmiddagen var ett lätt pass så var eftermiddagen det absolut motsatta. Efter att vi började eftermiddagspasset dröjde det inte länge förrän vi kom till de berömde Risbergsbackarna, 2 km uppför på ganska dåliga vägar och stigar, men det som höll humöret öppet var att det slutat regna och att det utefter vägen växte hjortron vid en av raksträckorna. Efter att vi passerat backarna kom vi till en myr med det annorlunda namnet Orrfljot. Fljot är ett gammalt ord för "myr som inte slår", vad man nu menar med det. På Island finns det en mosse med nästan samma namn, Fljot. Över myren gick det en spång som var väldigt bred och lätt att ta sig fram på, men sedan gick det mycket upp och ner genom ett landskap som bestod av unga tallar som inte var alltför stora.

Efter knappt 2 km kom vi till Risberg som var nattens tältplats. I Mångsbodarna fanns det gott om gräsytor vilket gjorde det lätt att hitta en tältplats, men riktigt så enkelt var det inte här tyvärr, men min älskade syster som kom dit en stund innan oss hade hittat en bra plats för mig och Iris att tälta på. Vid målgången kände jag mig riktigt trött i kroppen, fast jag hade fått hjälp i de värsta backarna, men som jag skrev tidigare, jag ligger inte på latsidan även när jag får hjälp, jag vill hjälpa till så gott jag bara kan. På kvällen bjöds det som vanligt på en magisk måltid, signerad Elle. Är det något man inte ska snåla in på när man är ute på längre vandringar så är det maten, det betyder så otroligt mycket, både mentalt och fysiskt för sådana här strapatser kräver en hel del energi. Efter att ha känt Elle några år och följe henne på sociala medier och tv så kändes det väldigt tryggt att ha henne med på tåget. Om man är intresserad av att se vad hon har att erbjuda så är ett sätt att gå in på hennes hemsida, Elles uteliv, det kan jag varmt rekommendera.

 

Efter en god middag och lite kvällsnack gick vi alla in i våra tält och lyssnade på regnet som smattrade ordentligt på tälttaket. Det sorgliga i det hela var att trots det höga ljudet av smattrande regn så överröstade jag tydligen det hela med mina snarkningar. Jag vet om att jag snarkar, men att det var så illa hade jag ingen aning, stackars min kära fru, kanske därför hon är så trött hela tiden.

Evertsberg är en kontroll som många Vasaloppsåkare vill komma till för då har man avverkat halva loppet och det börjar kännas ordentligt i kroppen om det inte gjord det innan vill säga. Själv kände jag någon form av vemod för nu skulle vi komma in i den andra hälften av vandringen och vi därmed närma oss slutet av vårt äventyr, men än var det inte över, vi hade några dagar kvar på vår vandring.

Vägen till Risberg gick på både grusvägar och stigar genom som var väldigt nära stora vägen, vilket kändes lite synd för man vill ju vara i skogen och uppleva tystnaden.

För den uppmärksamme läsaren och tittaren så kan jag berätta att det var en medveten dikeskörning av Anders, han ville bara styla lite extra på kort bara, ibland blir det bra, ibland, inte så lyckat. När vi lämnade stora vägen fortsatte vi in i skogen och kom så småningom fram till ett kalhygge med en fin utsikt, här passade vi på att dricka lite och pusta ut efter ganska långa och krävande backar.

När vi passerat kalhygget möttes vi av Bengt som gav oss lite positiv energi så vi kunde fortsätta ytterligare en bit bort, till en asfalterad väg där vi mötte honom igen för att på ett säkert sätt ta oss fram på vägen med hjälp av hans följebil. Det kom inte många bilar, men det känns alltid tryggt att ha Bengt i sin närhet. Vid den asfalterade vägen svängde vi höger och fortsatte genom en lång och bitvis ganska brant nedförsbacke, tyvärr så kunde jag inte njuta av det för jag kände att mitt freewheel började krångla. Det drog väldigt åt ena sidan så jag blev tvungen att bromsa hela tiden när jag åkte ner, fick dessutom hjälp av Linus. Jag kände igen problemet sedan tidigare och när det hände förra gången så gick fästet i freewheelet sönder, vilket absolut inte fick hända här för som sagt, vi hade bara kommit halvvägs och jag visste att vi hade några mosterbackar framför oss, Lundbäcksbackarna har ni kanske hört talas om, de ska vara riktigt jobbiga hade jag både sett och hört.

Några kilometer bort kom vi äntligen till dagens lunchställe, en raststuga, grillplats med en underbar utsikt över Mellansjön som var den största av sjöarna i området. Tyvärr kände vi att vi inte kunde njuta av utsikten så mycket för det började regna lite av och till, så när maten var uppäten var det dags att dra vidare.

När jag har googlat på Cykelvasaleden så har det kommit upp fina bilder på fina spänger som man gjort, så man blev lite besviken när man åkte över de första som såg ganska risiga ut, men strax innan vi kom in i Evertsberg så åkte vi på just den spången som man sett på bild och ja, den såg fräsch ut och ja, jag går igång på nylagda fina spänger där det är lätt att ta sig fram med rullstol och nej, jag har inte sökt för det.

Efter Spången följde vi leden där det gick mycket upp och ner men nu var det inte långt kvar tills vi kom till målet i Evertsberg och bergspriset. Kommer inte ihåg vem som kom först i mål men vi gick/rullade i samlad trupp över mållinjen, sedan blev det lite fotografering och firande över att vi hade kommit halvvägs. Jag fick en kommentar efter mitt första inlägg om att det skulle vara intressant att veta hur de andra deltagarna mådde och jag tror att de mådde ungefär som jag. För mig var det jobbigt fysiskt, men även mentalt några gånger för man får några dippar efter vägen och det vet jag att de andra hade också några gånger. Sedan var de inte vana att sitta i en permobil under så lång tid, så lite ont i ryggar och kanske lite öm i rumpan, men krämpor är något som vi med funktionsvariationer är vana vid, så det var bara att bita ihop. Eller bara och bara, det är inte lätt att bita ihop när smärtorna kommer krypandes, speciellt inte när man är ute på sådana här strapatser, det är inte varje dag man drar iväg 15 km, 7 dagar i sträck, det sätter sina spår, både fysiskt och mentalt, men här var det en glad, men trött Anders som passerade mållinjen i Evertsberg tillsammans med sin hund Winston.

När vi passerat mållinjen hade vi ytterligare någon kilometer kvar till platsen där vi skulle övernatta. Tidigare har vi som ni vet sovit i tält, men pga regnet så ställde Evertsbergs sportklubb upp med lokaler där vi gavs möjlighet att inte bara sova i en riktig säng utan även torka våra kläder och tält, något som uppskattades mycket och platsen var en nedlagd skola som används som övernattningsställe när det är vasaloppsveckor. Av någon obegriplig anledning så tog jag inga kort under kvällen, inte heller på morgonen innan vi stack iväg, men det jag kan berätta är att vi på kvällen hade en lite fest för att fira att vi hade kommit så pass långt som vi gjort och att vi i fortsättningen skulle få det lite lättare ner till Mora, förutom vid några ställen, tex Lundbecksbackarna.

Att ligga i en riktig säng och innan dess ta en riktig dusch, det är väldigt skönt och var väldigt uppskattat av alla deltagare och medvandrare så ett stort tack till Evertsbergs sportklubb. Jag har tidigare skrivit medhjälpare, men sedan var det någon person som sa medvandrare och det tyckte jag lät riktigt bra så i fortsättningen kommer jag att skriva medvandrare.

Dagens etapp mellan Evertsberg och Oxberg skulle visa sig vara den trevligaste av dem alla, i alla fall tyckte jag det. Från den ledlagda skolan följde vi den asfalterade Hedenvägen ner förbi Heden för att efter några hundra meter hamna på leden igen.

Efter att vi hakat på leden igen så gick det nerför, mycket nerför! Jag sa hej då till mina vänner, sedan drog jag och Iris iväg för att efter en stund möta upp dem igen för att fortsätta till dagens lunchställe, Vasslan. Som ni sett och läst så hade vi ett antal hundar med oss, en av dem var Winston som är en herdehund och som är en utbildad assistanshund. Förutom att förenkla vardagen för husse vilket han älskar så har han även en annan hobby och det är att bada.

Det här var något som vi alla tyckte var väldigt roligt att se, så länge han höll sig på behörigt avstånd, men den som har hund vet att de med förkärlek gillar att vara nära sina tvåbenta vänner och skaka av sig allt det blöta och skitiga och Winston var inget undantag. Efter det fick han med sig Iris ner till vattnet och jag trodde faktiskt för ett kort ögonblick att hon skulle ta sig ett dopp, men icke, hon är och förblir nog en badkruka.

Lunchen denna dag bestod av bla blåbärspannkakor och till det en brödbit, hårt bröd från ett bageri norr om Säter i sydöstra delen av Dalarna, himmelskt gott! När vi ätit klart, både vi och våra hundar så fortsatte vi vår vandring mot de fruktade Lundbäcksbackarna, men mer om det i nästa blogginlägg.