Vandring med ömsom skräck, hög puls och njutning

 Orsaken till varför jag äskar att vara ute i naturen är till stor del tystnaden och att man går ner i varv och känner sig tillfreds med livet, men så kommer man till platser där pulsen stiger och man tar sig fram med skräckblandad förtjusning och det var vad som hände på min senaste tur.

Egentligen så skulle jag ha åkt på en annan vandring, men pga dåligt väder så ställdes den in så då fick jag möjligheten att åka iväg på ett jobb, men pga tidsbrist inte blivit av, men som sagt, nu hade jag några timmar till övers så efter att ha ätit en god frukost och packat ner det nödvändiga så drog jag och Iris iväg till området som jag skulle inventera och det var Judarn i närheten av Bromma utanför Stockholm.

Tidigare i vintras hade jag ett möte med Bromma stadsdelsförvaltning som ville att jag skulle inventera området vilket jag nu gjort några gånger. På senaste mötet ville de ha lite mer uppgifter om området så igår drog vi som sagt iväg för att göra det sista av inventeringen. För att kunna ta mig fram runt sjön så tog jag permobilen, en X850, en maskin som tagit mig till områden som hade varit omöjligt att ta sig till annars. Jag har tagit mig runt sjön med min manuella rullstol, men nu skulle jag jobba med allt vad det innebar så då fick det bli "firmabilen" istället.

Med på promenaden hade jag, förutom Iris, en god vän som liksom jag har ett funktionshinder och som älskar att vistas i naturen. Skillnaden är att hon har benen i behåll, men som istället har en synnedsättning, en utmaning som kräver en annan typ av utmaning än den jag har när jag är ute i skogen. Vi träffades vid Ängbyplan för att därifrån ta oss in i reservatet knappt hundra meter bort.

Hon är van att vistas ute i naturen, men det här var hennes första för i år pga olika orsaker och hon hade aldrig tidigare tagit sig fram i skogen med sin rullator tidigare, men jag sa till henne att det nog inte skulle var några problem.

När vi gått en stund kom vi fram till en T-korsning, där svängde vi vänster för att fortsätta den än så länge breda och fina stigen som vi åkte på. Trots ett ganska dåligt väder med både sol, hagel och starka vindar så mötte vi en hel del människor under promenaden, några med sina hundar, men det var inget som Iris brydde sig om speciellt mycket.

Första kilometern var inga problem, några mindre backar bara, men när vi passerat en spång som gick över ett våtmarksområde kom vi fram till en backe som var början på det som skulle bli mycket värre ju längre upp vi tog oss. Jag har ett tal och tankesätt som säger att "allting går tills motsatsen bevisas", men ibland skulle jag önska att jag kunde bromsa mig mer innan det är för sent. Ser jag en backe, sten eller rötter så ser jag det som en utmaning till att testa mig själv eller fordonet som jag åker i, något som tagit mig ner och uppför många stup och berg, men som också satt mig i ganska kniviga situationer, som i det här fallet.

Till en början var det inte så farligt, men bakom nästa krön väntade något som jag totalt glömt bort. Som sagt så har jag åkt manuell stol runt sjön men det var några år sedan. Där det inte gått att ta sig upp så har jag hoppat ur stolen och lyft den över stenar och stora rötter för att sedan fortsätta, sedan har det hela runnit av mig och inte bearbetats inne i hjärnkontoret, mer än att det var backigt. Jag frågade Lotta om det gick bra för henne med rullatorn och det gjorde det tydligen, tyvärr så har jag inga ögon i nacken så jag kunde inte se hur det gick för henne så jag fick tro på det hon sa. Efter att ha känt henne några år vet jag att hon är nästan lika envis som jag.

Nu började jag tveka för första gången, men så tittade jag ner mot sjön och såg en stig som gick utmed sjökanten och tänkte att den kunde man göra mer tillgänglig för då slipper man sådana här backar och det var sådana här saker jag var ute efter på den här inventeringen, att upptäcka eventuella stigar som man kunde göra något med utan att förstöra naturen. Men det var inget som hjälpte mig här och nu, men det gav mig ändå mod att fortsätta för att se vad som fanns bakom nästa krön för det fanns ingen möjlighet att vända eftersom stigen var lika bred som min permobil +/- någon centimeter.
Vi mötte några killar som förstod att jag kanske skulle behöva ett handtag så de höll sig bredvid mig för att se till så att allt gick bra, vilket det gjorde. Efter det lilla äventyret skildes vi åt i tron på att det skulle bli lättare att ta sig fram vilket det också var till en början, men efter en stund var det dags igen. Det var inte lika brant, men stenar och rötter gjorde att det skakade en hel del så puls och hjärtslagen ökade ganska rejält.
Pga risken för att välta så hade jag släppt Iris så hon inte skulle följa med mig vid ett eventuellt fall, men hon gick vid min sida hela tiden för hon kände säkert av min nervositet så hon ville väl stötta husse lite extra. När vi hade tagit oss ner för backen på andra sidan kullen och över en bro som hade en mötesficka på ena sidan svängde vi vänster och upp till en äng som jag upptäckte förra gången jag var här. Jag kastade ett öga på grillen och kunde konstatera att den inte mådde så bra, men det som mådde så mycket bättre var den underbara hundvalpen som vi stötte på, en 13 veckor gammal Australian shepperd, SÖTCHOCK!!!
Vi satte oss vid ett par sittplatser vid sidan av ängen och njöt av vädret som för tillfället hade blivit bättre, sol, men det varade bara några minuter för helst plötsligt så började det hagla och blåsa igen. När lunchen var uppäten packade vi ihop för att fortsätta till nästa smultronställe någon kilometer bort, torpet Lugnet.

Man kan ta sig dit från två håll om man sitter i rullstol, tre om man har benen i behåll. Den lättaste vägen är från Gubbkärsvägen vid Ängby camping, vid en skarp kurva svänger man höger om man kommer från Drottningsholmsvägen, förbi bommen och fortsätter grusvägen bort till torpet som ligger några hundra meter in i skogen. Alternativ två är att vid korsningen Gubbkärsvägen/Ferievägen svänger man höger om man kommer från Drottningsholmsvägen och fortsätter stigen in i skogen. Den här är lite mer kuperad, men det går en hel del nerför så det är bara att köra på.

Vid en liten träbro som går över en ravin svänger man vänster och fortsätter upp till en grusväg för att svänga höger och efter knappt hundra meter har man kommit till torpet, en underbar liten pärla.

Stället har väl haft sina bättre dagar, men med lite små medel så kan man få det här till en väldigt trevlig plats som kan utnyttjas av många och jag kommer absolut ordna en promenad hit, dock inte lika strapatsrik. Torpet har tidigare ägts av Åkeshovs slott, men ägs idag av Stockholm stad och är en av få torp som finns kvar i Bromma.

Att ta sig hit var inte det lättaste så klockan hann bli ganska mycket så när vi hade titta oss runt i området gick vi grusvägen tillbaka till Gubbkärsvägen och till närmaste busshållplats så hon kunde ta bussen hem medans jag och Iris fortsatte genom ett haglande Nockebyhov bort till Brommaplan där vi tog tunnelbanan hem till värmen.

Kommentarer

Mest lästa