Mälarpromenaden, en led med mycket backar

 För någon månad sedan så fick jag förfrågan om jag ville anordna en promenader för speciella boenden i Botkyrka kommun, självklart sa jag och började kolla runt lite på nätet, kartor och fakta om olika områden. Det finns flera fina områden i Botkyrka som jag varit i tidigare, men det fanns en led som jag inte hade testat och som verkade väldigt intressant om man som jag gillar natur blandat med historia och det var Mälarpromenaden.

Leden är ca 5 km och börjar vid Slagsta färjeläge och slutar vid Norsborgs herrgård och går utmed Mälarens strandkant hela vägen, förutom vid några ställen. I beskrivningen jag läste stod det att man kunde ta sig fram med barnvagn bland annat, men inget om rullstol, men jag tänkte att om det funkar med barnvagn så borde det funka med rullstol, eller??

Efter en riktigt trevlig påsk med god mat och dryck så kände jag att var dags för en tur med Iris och min gode vän Calle så efter att ha kollat väderleken och efter en del smskontakt fram och tillbaka så bestämde vi att påskdagen skulle vara en bra dag för en långtur.

Vi tog tunnelbanan från Mariatorget till en station som hette Masmo. Namnet kommer från Masmotorpet som ligger söder om Masmoberget som ligger rakt ovanför tunnelbanestationen. Sannolikt står namnet Masmor (känt sedan mitten av 1600-talet) för "Granskogen där vargen håller till”. 'Mo' eller 'mor' betyder granskog medan 'mas' är ett så kallat noanamn för varg. För några år sedan var jag delaktig i en utbildning i Tyresta nationalpark och just då strök det en varg runt husknutarna i området, men tyvärr så missade jag den, så sannolikheten att jag skulle se den här, ett tiotal meter från E:4 är obefintlig, så vi kunde tryggt fortsätta vår tur.

Från stationen följde vi cykelvägen förbi Max över till andra sidan vägen och cykelvägen bort över bron som gick över Fitttjaviken. På ena sidan bron såg man Albysjön med den snöklädda Flottsbrobacken längst bort och på andra sidan Vårbyfjärden som är en del av Mälaren. När vi tagit oss över bron svängde vi höger och fortsatte genom ett industriområde som var så långt bort från natur som man kunde komma.

Efter någon kilometer kom vi fram till färjeläget och där svängde vi vänster och fortsatte den grusade breda stigen som gick utmed vattnet.

Den här stigen hade jag inte åkt på tidigare så eventuella hinder efter vägen skulle bli en trevlig eller otrevlig överraskning för oss, beroende på vem man frågar. Så länge Iris får springa så njuter hon för fullt så det där med branta backar bekommer henne inte ett dugg, annat är det med mig och Calle. Efter ca 230 meter kom vi fram till en väldigt kort, men väldigt brant uppförsbacke. Spontant så svor jag högt för jag insåg att den här backen kunde vara slutet på vår tur, efter bara 230 meter! Att sicksacka upp som jag brukar göra vid branta backar var ingen ide för då hade vi vält efter bara någon meter, så funderade jag på att backa upp för det brukar funka det också, men efter att ha prövat en gång så var jag på väg att halka ur rullstolen, så då fick jag lägga ner den tanken också, men då hände något helt underbart och säger bara det, jag älskar värmlänningar!!

Samtidigt som vi försökte ta oss uppför backen så kom två människor där jag hörde direkt att vi hade en sak gemensamt, vi var alla värmlänningar. Efter lite småprat om allt och ingenting hjälpte de oss upp så vi sedan kunde fortsätta västerut.

Stigen vi åkte på var tillräckligt bred för en rullstol, även en permobil med en hel del småbackar som både gick upp och ner. På ena sidan hade vi ett gråbrunt snårigt skogsområde, men utsikten på högra sidan var desto bättre med öppet vatten med branta klippor med Korpberget med sina 70 meter över havet som ett dominerat landskap.

När vi hade rullat en stund kom vi fram till Slagsta marina som är privatägt. Tidigare låg här Slagsta tegelbruk som startade sin verksamhet på 1600-talet och höll på till i början av 1900-talet. Man kan fortfarande se rester av tegelbruket i form av små tegelbitar på marken, någon som även vi såg. En annan sak som vi såg när vi hade passerat marinan och kommit in i skogen en bit var en spång som gick över en försänkning, antagligen fanns här en bäck tidigare, men idag var det torrt som snus. Att åka på en bred spång är i normala fall inga större problem, men när det går svagt uppför och ett räcke där man inte fick något bra grepp, då är det väldigt svårt att le, det var den jobbigaste spången jag åkt på i hela mitt liv, fruktansvärt svårt att ta sig fram. Efter spången gick det ganska brant uppför, men där hade vi en väldigt tur som mötte en man som hjälpte oss upp. Vi hade klarat det själva, men det hade säkert tagit någon timme upp, men efter branta uppförsbackar så kommer det ofta en brant nedförsbacke vilket det även gjorde den här gången och nu snackar vi brant. Det var min tur att åka ner först, men innan jag åkte ner så kollade jag vart det var lämpligast att ta sig ner för jag såg att det var spårigt och löst grus på marken så det gällde att ta det försiktigt, men ner kommer man ju alltid. När jag kom ner så vände jag mig om för att leda Calle på rätt köl så till slut var även han nere.

När vi kom ner hade vi kommit fram till Slagstabadet som är ett kommunalt offentlig badplats där det bla finns en anpassad brygga som gör det lättare att ta sig i vattnet om man sitter i rullstol och förutom badplatsen så finns här även rastplatser som är bra anpassade så är man sugen på ett dopp och en picknick så this is the place. Det finns även omklädningsrum, minigolf och en servering, men hur det är med tillgängligheten där vet jag faktiskt inte för när vi kom fram satte vi oss ner för att njuta av vår medhavda lunch som för min del bestod av sill, potatis, smörgås och till det lite kaffe.

Inte för att jag hade med mig mycket mat och vätska, men efter att vi ätit upp hoppades jag på att ryggsäcken skulle bli lite lättare vilket den också blev, men backarna var ändå riktigt brutala emellanåt, men turen att träffa hjälpsamma människor fortsatte för när vi hade åkt en bit in i skogen så stötte vi på en underbar familj som var väldigt trevliga och hjälpsamma, så fort det gick uppför så var de där och hjälpte oss och det kändes faktiskt riktigt skönt.

Familjen bestod av mamma, pappa och deras son som satt i sin permobil av modellen F5. Den är inte riktigt lika kraftig som min X850, men den är ändå väldigt bra.

Ni som träffat och känner  Iris vet att det bästa hon vet är att någon sitter och kliar henne, så som ni ser så njöt hon för fullt när killen sträckte fram sin hand till henne.

Vi följdes åt resten av vägen till Hallunda, där bytte vi kontaktuppgifter för de här vill jag gärna ta med på mina anpassade vandringar som jag anordnar.

Mälarpromenaden är ett riktigt trevlig promenadstråk, men som kräver en hel del armstyrka om man ska ta sig fram med manuell rullstol, med eldrivet är det absolut inga problem, så det här området kan jag varmt rekommendera. Klicka på länken så får ni mer information om området.