Telegrafberget- Nackas högsta topp

 Något som jag alltid har varit intresserad av är berg, ju högre desto bättre, något som kanske inte är så optimalt om man har en funktionsvariation kanske, men ett berg är som själva livet, ibland får man kämpa lite extra för att ta sig upp på toppen, men ibland är det bara att gnata på och njuta av livet i lugn takt och inte slita ut sig alltför mycket.

Stockholm har om sanningen ska fram, inte så jättehöga toppar, men de som finns bjuder ändå på en fin naturupplevelse, tex Tornberget som är länets högsta med sina 111 meter och som jag (med viss hjälp) tog mig upp för för några år sedan.

Efter att ha jobbat två helger på raken så kände jag att det var dags att ta med mig Iris på en långtur och en ny utmaning, att försöka ta mig upp på Nackas högsta topp, Telegrafberget, även kallad Ältaberget, en topp på 82 meter över havet. Vädret denna dag var strålande, växlande men mestadels soligt, perfekt för att bestiga ett berg.

Berget hette tidigare Galtberget och bytte 1808 namn till Telegrafberget då en optisk telegraf sattes upp på berget, tidigare hade man något som kallades för Vårdkasesystemet och det är ett eldsignals system, men dåvarande kung tyckte att det var dags att modernisera systemet en aning. Bergetreser sig strax öster om bostadsområdet Hedvigslund. Insprängd i bergets topp ligger en vattenreservoar och från berget har man en vidsträckt utsikt över omgivningen. Intill stigen upp till Telegrafberget ligger några jättegrytor från senaste istiden, men de är tråkigt nog inte tillgängliga om man sitter i rullstol, dels pga en smal stig med stora klippblock på bägge sidor och en brant backe upp.

Det finns lite olika sätt att ta sig dig, gå, springa, bil eller kollektiva medel, men jag kände för att ta mig dig på egen hand, en promenad från Skarpnäck på ca 5 km enkel väg. Jag hade inte varit uppe på toppen tidigare, men jag kände väl till området och visste att jag hade några monsterbackar att se fram emot och då var inte vägen upp till toppen inräknat.

Från Skarpnäcks station fortsatte vi Pilotgatan ner till Pilottorget för att där svänga vänster och rulla bort till Tätorpsvägen och där svängde vi höger och fortsatte ner mot bron under Tyresövägen för att efter bron svänga vänster och fortsätta cykelvägen som gick utmed Flatenvägen

De första två kilometrarna är en ren transportsträcka, inte så jätteupphetsande omgivning, men när vi hade tagit oss över Tyresövägen kunde vi njuta av en ganska fin utsikt över Ältasjön och för att en stund senare ta oss an dagens första ordentliga backe.

Senast jag åkte här var för någon månad sedan och då hade inte den riktiga vintern kommit riktigt än, inte heller den sand som man brukar använda för att minimera risken för halka vid snö och is, men är det barmark och sanden ligger på asfalten, då blir det halt, speciellt i branta backar som den här. Jag klarade av att köra rakt den första biten, men när jag kom upp till vänstersvängen, då fick jag byta taktik, först backa för att använda andra muskelgrupper, men när det inte gick fick jag sicksacka upp, en teknik som är tidskrävande, men i det här fallet nödvändig för att klara backen.

Väl uppe pustade jag ut lite för att sedan fortsätta genom Älta centrum ner mot Ältavägen för att där fortsätta cykelvägen som gick utmed ett område som såg ut som det hade varit ett vårmarksområde men där vattnet hade försvunnit för typ 1000 år sedan, men jag kan ha fel, väldigt snårigt och tät växtlighet var det i alla fall.

Efter ca 350 meter kom vi fram till en väg med det passande namnet Alpvägen, med tanke på vart vi var på våg. På andra sidan vägen fortsatte vi den grusade gång och cykelvägen förbi ett öppet fält på vänster sida och tät skog på den högra sidan av vägen. 

Några minuter senare kom vi fram till nästa T-korsning för att där svänga höger och sedan efter några meter vänster och nu började det bli riktigt brant, nu började klättringen av Nackas högsta topp. Första 70 metrarna gick ganska lätt, men efter att ha passerat en bom och första högersväng, då började klättringen på riktigt. Underlaget var ganska spårigt och löst underlag, men det var o andra sidan tur för då var det enklare att stanna till för en välbehövlig mikrostuns vila.

Snön låg fortfarande kvar utmed vägen på några ställen, men själva vägen var som tur var snöfri och jag tror att det var någon vecka sedan den försvann för vägen var ganska torr.

Branten var ca 130 meter lång, men det tog ändå 30 minuter för att ta sig upp, men när jag väl hade klarat av den delen såg jag att efter högersvängen så fortsatte den ytterligare 150 meter för att sedan avsluta med en riktigt brutal alpbrant.

Jag insåg ganska omgående att jag inte skulle klara av dem sista biten för den var som sagt väldigt brant, men även väldigt stenig och ojämn. Om jag mot all förmodan skulle ha klarat mig upp för backen så hade jag inte klarat av att ta mig ner, i alla fall inte med livet i behåll, men jag vile ändå ta mig upp så mycket som jag bara kunde vilket var i foten av den sista branten, sedan var det tvärstopp.

Vid foten svängde jag höger för att där komma på ganska plan mark och där kunde jag stanna till för att njuta av lunchen jag hade med mig, kaffe och en halloumiwraps. Iris fick som vanligt sitt torrfoder, men för att det inte skulle bli fullt så slentrianmässigt så satte jag henne vid min sida för att sedan sprida ut hennes matkulor runt om, en aktivitet som hon tycker är väldigt kul, själv hade jag blivit vansinnig om någon tog min mat och slängde runt på marken, men jag är o andra sidan ingen hund heller.

När lunchen var uppäten packade vi ihop våra saker för att ta sig ner för berget vilket inte var det lättaste. Jag har alltid som mål att klara livhanken och inte komplettera mitt handikapp med ytterligare en defekt, så det gällde att ta det försiktigt ner. Där det var som brantast blev jag tvungen att sicksacka även där för att inte riskera att stolen skulle leva sitt eget liv med mig som livrädd passagerare, men efter att ha klarat av det hela satt vi välbehållna på tåget hem till söder.