Sista vildmarken

 Någonstans har jag läst att området kring sjön Tärnan är ett av de sista riktigt stora vildmarksområdena i Stockholms län, kan mycket väl vara så, tycker att det låter lite dramatiskt och sorgligt, men eftersom jag har läst det så har jag haft ögonen på området och tänkt att någon gång ska jag dit innan det är för sent.

Jag har varit en hel del i Roslagen det här året och förälskat mig i området, så förväntningarna på området var ganska höga, men det ligger ju inte bakom husknuten precis, det tar ett tag att åka dit, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge heter det ju.

Resan dit tog lite mer än 1 timme, men då åkte vi lite fel också och platsen vi skulle till hette Lövsättra och det ligger mellan Åkersberga och Norrtälje utmed väg 276, även kallad Roslagsvägen. Från Åkersberga åkte vi ytterligare ca 1 mil för att vid en skylt där det stod Lövsättra svänga vi vänster för att åka ytterligare några kilometer, tills vi kom till en T-korsning, där blev jag och Iris avsläppta för att sedan fortsätta in i skogen på egen hand.

De senaste promenaderna har alltid startat med en ganska lång uppförsbacke, men här kunde jag njuta av en lång nerförsbacke i stället, genom ett soligt och höstligt landskap.

När vi hade åkt någon kilometer kom vi till en by som hette Ytterby som dominerades av en stor lantgård med tillhörande några kor och hästar, plus ytterligare några hus. Än så länge hade det gått väldigt fort, men vi hade ganska långt kvar till slutmålet och jag visste inte om vägen skulle vara lika bra hela vägen upp till Vrangen, ca 15 km norrut, men jag tog mig ändå tid att ta lite kort på området för att sedan åka vidare.

Om man tittade riktigt noga så kunde man se att det fanns brandgula märken på träden eller på stolpar och det var för att Roalgsbanan går här, etapp 5 tr0r jag att det var, men vi gick utmed banan strax före nästa by, Annarby där den vek av mot Domarudden ca 5 km söderut. Vid Annarby kom vi till dagens första ganska jobbiga uppförsbacke. Den var inte så lång, men efter halva backen svängde den kraftigt vänster och då blev det både uppförslut och sidolut, väldigt slitsamt, men till slut var vi uppe, men det dröjde inte lägga förrän det var dags igen för ytterligare en backe, men inte heller den var speciellt lång så det var bara att gnata på tills vi kom upp och vidare till nästa by, Pukeby och här stötte vi på ett problem som det var länge sedan jag råkade ut för, en grind.

Pukeby bestod även den av några idylliska röda hus med vita knutar, precis som Ytterby med andra ord, jag kunde dock inte se någon stor ladugård. Att rulla fram här var som att resa 100 år tillbaka i tiden, något som invånarna i byn verkligen ville bevara, därav grinden och staketet som gick runt stora delar av dem lilla byn, för den var verkligen inte stor.

När vi kom fram till staketet försökte jag skjuta den framåt, men det var omöjligt, jag försökte även lyfta grinden på ena sidan, men såg då att det fanns en hasp på ena sidan som man var tvungen att haka loss, vilket jag också försökte, men det var omöjligt. Nu började mitt hjärnkontor arbeta för fullt, jag kände att jag var tvungen att komma på en lösning på mitt problem för jag vägrade vända och åka tillbaka. Allting går tills motsatsen bevisas är det jag brukar säga, så på något sätt skulle jag lösa även det här problemet. Jag såg att det fanns en gångstig på ena sidan av grinden, men den var ojämn och gick brant uppför, omöjligt att köra med rullstol, så då fick jag ta fram min akrobatiska gåva och styrka, hoppa ur rullstolen, hänga av ryggsäcken och lyfta över till andra sidan grinden, även mitt freewheel som annars är väldigt bra att ta sig fram på ojämn terräng, men i det här fallet skulle det bara vara i vägen, jag ville få ner vikten så mycket som jag bara kunde, till slut kunde jag i alla fall lyfta över stolen, haka på allt och sedan köra vidare.

När vi åkt igenom byn kom vi fram till en T-korsning där vägen till höger gick mot Bromsebyön och sjön Tärnan, men dit skulle vi inte utan vi skulle ta vänster, upp för en riktigt lång och brant backe. Jag tittade på den och kunde konstatera att det här skulle ta tid, om jag över huvudtaget skulle lyckas ta mig upp, men det vet man ju inte förrän man har försökt. Alternativet är att vända och åka tillbaka hela vägen till Lövsättra och det var något som jag verkligen inte kända för. För skojs skull så kollade jag in klockan för att ta tid på hur lång tid det skulle ta att ta sig upp, men såg då att klockan var ganska mycket och det var dags för lunch, perfekt! Vi satte oss vid kanten av ett våtmarksområde och tryckte i oss lunchen för att sedan ta oss upp. Jag körde både rakt fram, jag backade och körde sicksack, men till slut kom vi upp, ca 300 meter på ca 30 minuter, inget hastighetsrekord precis, men väldigt nöjd med att ha tagit oss upp.

Bilden är lite missvisande för det lutningen syns inte riktigt, sedan svängde vägen på sig där det ser ut som att det planar ut, men icke, det är bara hälften av backen som syns på bilden. När vi kom upp var jag tvungen att pusta ut och ladda batterierna för fortsatt färd, men ska jag vara ärlig så stannade vi lite extra för att njuta av en tystnad som är mycket ovanlig idag. Det enda man kunde höra var bruset från löven och någon fågel som kvittrade, annars var det totalt knäpptyst. Jag fick höra senare av en person att man gjort ljudmätningar i området och just där vi var, var en av de tystaste områdena i hela Stockholms län vilket kan stämma. När vi njutit färdigt fortsatte vi och efter några kilometer hade vi kommit till gränsen till Vallentuna, här kände jag igen mig för här var vi förra året och åkte till Gamla Harsbro, men vi skulle svänga av strax innan och fortsätta norrut.

Den nya vägen var inte riktigt så bra, det här var mer som en skogsväg där det hade åkt en hel del traktorer som hade gjort vägen ganska spårig och ojämn, men vi kom i alla fall framåt, inte så fort, men ändå, det gick framåt. Vet inte om Iris tyckte att det hela började bli lite långtråkigt för hon började se sig omkring på ett sätt som hon inte brukar göra annars, tex ställa sig i en vattenpöl.

Det gick väldigt mycket upp och ner på den här vägen, tyvärr var inte underlaget så bra så jag fick ingenting gratis när det gick nerför, så uppförsbackarna var riktigt jobbiga, men till slut kom vi fram till Rumsättravägen och Vrangen som är en gård. Nu kunde vi bara ta det lugnt och vänta på färdtjänsten som skulle ta oss hem, men något gick riktigt snett vid beställningen. I stället för att komma till Vallentuna så åkte färdtjänstbussen till Trångsund, typ 6 mil bort från där vi var. Orsaken till det hela var att det fanns en gata med ett snarlikt namn i Trångsund och de i växeln inte var riktigt uppmärksam på vad jag se, ett problem som jag stöter på lite då och då, speciellt när man åker långt ut från stan.

Solen började gå ner och det blev mörkare och kallare ju längre tiden gick. Kollade på min gps för att se hur långt det var till närmsta station där Roslagsbanan gick och det var Åkersberga, men dit var det nästan 12 km fågelvägen, alltså det dubbla, minst, så det var bara att lägga ner den tanken. Vi fick vänta lite över 2 timmar innan bussen kom vilket inte var så kul, men till slut kom den och efter någon timme var vi äntligen hemma igen.