Ekskogen till Vada

Ni som följt mig vet att jag har en del samarbete med Vallentuna kommun, en kommun där jag har en hel del minnen ifrån när jag var barn och besökte mina släktingar där. Eftersom jag varit i området så mycket det senaste året så har jag även börjat utforska området utanför jobbet så att säga och har därmed upptäckt nya och underbara platser. Pga Coronakrisen så har en del av mina framtida planer fått läggas på is för tillfället, men då har o andra sidan nya idéer kläckts, en av dem är att med rullstol åka utmed Roslagsbanan från Kårsta och söderut. Som sagt så har jag varit på en hel del platser där uppe, men det fanns ett område som jag inte hade varit i och som eventuellt skulle ingå i den planerade sträckan och det var från Eksogen ner till Lindholmen genom skogen på den östra delen av Roslagsbanan. Ganska snart skulle jag inse att det skulle bli omöjligt att med manuell rullstol och en cykelkärra ta sig igenom det här området, men jag börjar som vanligt från början.

Som vanligt tog vi tunnelbanan till Tekniska för att där byta till Roslgsbanan som tog oss upp till Ekskogen som är den näst sista stationen på Roslagsbanan, ganska långt upp med andra ord. När vi klivit av tåget tog vi höger, över järnvägen uppför en ganska lång och brant backe upp till en korsning, där svängde vi höger och fortsatte Vadavägen som den hette ca 300 meter tills vi kom till en grusväg som svängde in till vänster. Än så länge såg det mycket lovande ut, bred, fin och lättåkt sträcka som gick genom ett till synes ganska platt landskap med stora öppna fält runt omkring och några mindre kullar eller berg lite här och var.

Efter ganska exakt 2 km kom vi fram till en bom som det utan några som helst problem gick att passera genom att åka under den, men efter bommen började det roliga, om man nu tycker att det är roligt att ha en puls på 300 slag i minuten och mjölksyra som sprutar ut genom öronen. Från att ha varit en mycket trevlig väg att åka på så byttes det hårda underlaget mot löst grus som gjorde att man sjönk ner några centimeter. För några veckor sedan så var jag och Iris vid ett ställe som hette Gävsjö och råkade ut för ungefär samma sak, löst grus, så jag befarade vad vi hade framför oss. Jag är o andra sidan en person med ett positivt tänk och tänker alltid att det blir bättre bakom nästa krön, något som jag fått äta upp ett antal gånger, men till en början så såg det hyfsat bra ut.

Det lösa gruset höll sig än så länge utmed sidan av vägen och i mitten så det gällde att hålla sig däremellan vilket inte var helt lätt, men efter någon kilometer svängde vi till höger och fortsatte söderut och nu spelade det ingen roll vart man höll sig på vägen, det var lika löst vart man än åkte, jobbigt ja, men det är det här jag gillar av någon konstig anledning. Det värker i varenda muskel från axlar och nacke ut till fingertopparna, men när och om man klarar av smärtan så känner man sig väldigt nöjd efteråt så för mig är det värt det. Samtidigt som man kämpar sig fram så kan man ju faktiskt stanna till emellanåt och njuta av naturen och tystnaden för det är inte många platser där det är knäpp tyst, men i det här området kan man få uppleva det och det är en speciell känsla. När vi hade tagit oss några kilometer stannade vi till vid ett kalhygge för att njuta av vår lunch. Varför jag stannade till vid ett kalhygge var för att kanske få se något vilt som strök omkring, men nej, de höll sig så långt borta från mig och Iris som möjligt. Det här är en period då det ploppar ut lite nyfött så det kanske inte är så konstigt, Iris må vara söt, men hon har jaktlinjer i sig så lite skrämmande kan hon allt vara.

När vi hade ätit och vilat klart packade vi ihop våra saker och fortsatte. Jag hade sedan länge slutat planera och tänka på hur jag skulle ta mig genom området med cykelkärran, insåg att det skulle vara en omöjlig uppgift och ridån gick verkligen ner när jag efter ytterligare stötte på nästa hinder. Från att ha varit en dålig grusväg ur ett rullstolsperspektiv kom vi nu fram till stig, det här var inte vad jag hade förväntat mig eller hoppats på. Enda sättet att undvika det hela var att vända och åka tillbaka samma väg igen, men den tanken slog jag bort ganska omgående, man vet ju faktiskt inte om det går eller inte förrän man har försökt, så här såg det i alla fall ut.

Väldigt sakta och försiktigt tog jag mig fram genom den snåriga stigen över sten och rötter och lite leriga vattenpölar. Jag får ofta frågan vad jag gör om det händer något med rullstolen och då brukar jag svara att jag åker till närmsta adress och ringer färdtjänst, men det skulle inte funka i det här fallet. Jag tror inte att det finns någon färdtjänst som skulle ta sankmarksområdet söder om Ekskogen som en adress. I det här fallet skulle man nog i så fall behöva ringa 112 och be dem skicka en bandvagn från det militära, men i dessa Coronatider vill jag inte belasta dem för en sådan här sak. Jag finner det som en omöjlig uppgift att förklara så de förstår vad jag gör här ute mitt i spenaten.
Då och då stannade jag till för att se hur långt jag hade kvar och om det såg bättre ut längre fram, men det var omöjligt att se så det var bara att fortsätta.
Efter en stund skymtade jag stora stenblock, men efter det såg det genast bättre ut, skönt! Stora stenblock brukar inte vara så kul, men i det här fallet blev de för tillfället mina bästisar, för tack vare dem kunde jag enkelt hoppa upp i rullstolen igen och fortsätta. Till vänster om stenblocken var det en vatten och lerpöl som jag var tvungen att ta mig över så där fick jag hoppa ur stolen och dra stolen över leran, skitigt och smutsigt men inga större problem.

Efter att ha kämpat mig igenom skogen flera kilometer blev det äntligen bättre, fortfarande stenigt men inte alls som tidigare så nu kunde enkelt ta oss fram genom området. Efter en stund kom vi fram till det första civilisationstecknet på några timmar, ett torp, en röd stuga med vita knutar som låg vid kanten av ett stort fält.

Huset såg väldigt fräscht ut med blommor i fönstret och ett nyplanterat träd till höger om huset, men runt huset var det igenväxt, kanske de satsade på biologisk mångfald och därför inte ville klippa bort det som kom upp från marken, men det var inget jag undersökte på närmare håll utan vi fortsatte. När vi hade åkt ytterligare några kilometer kom vi fram till en asfalterad väg, Vadavägen som vi hade åkt på några kilometer norrut. Nu började det kännas i kroppen ganska ordentligt så här och nu bestämde jag mig rör att vi skulle ta oss till närmaste adress och beställa färdtjänst därifrån. Jag tittade på min gps och såg att Vada kyrka inte låg så långt bort, ca 2 km så efter en vattenpaus för både mig och Iris fortsatte vi söderut till kyrkan. Kyrkan är för övrigt från sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal, oavsett, den är väldigt gammal i alla fall. Något som är ännu äldre än kyrkan är de så kallade sjökullarna som ligger norr om kyrkan, daterad 550-800 efter Kristus. Gravfältet är 315 gånger 110 meter stort och omfattar 114 fornlämningar, däribland 10 gravhögar. Man kan inte ta sig dit med rullstol, men de syns bra på långt håll.

När vi kom fram till kyrkan kollade jag den exakta adressen för att kunna beställa, efter en stund kom den och vi kunde lugnt pusta ut i bussen som tog oss hem till söder.