Skogsbad i Roslagsledens närhet

För några år sedan var jag och min kompis Calle uppe vid ett ställe som hette Gävsjö som ligger på gränsen mellan Täby och Vallentuna kommun och målet med den turen var att vi skulle ta oss upp till Rävsta som låg några kilometer norrut. Det gick bra till en början, men när vi kom till vägen som skulle ta oss till det tänkta målet så stötte vi på patrull, stora stenblock som blockerade vägen på ett mycket effektivt sätt. Då hade vi varken lust eller ork att ta oss  över eller förbi dem så vi fick fortsätta söderut i stället ner mot Lövsättra och vidare, en helt annan tur med andra ord, men den var säkert trevlig ändå, det brukar de vara.

Den här gången hade jag gett mig sjutton på att jag skulle ta mig förbi de här stora stenblocken om jag så skulle klättra och krypa samtidigt som jag lyfte en rullstol som väger ca 12 kg över och det här var något som skulle bli än av de lättaste delarna av dagens vandring.

Efter att vi och med vi menar jag mig själv och min fyrbenta vän och ständige följeslagare Iris ätit vår frukost och packat ner det vi behövde under dagen tog vi oss upp till Mariatorget för att ta tunnelbanan upp till Tekniska högskolan för att där byta till Roslagsbanan som skulle ta oss till Kragstalund. När vi kom fram följde vi cykelvägen som gick utmed banan söderut. Efter några hundra meter svängde vi vänster och fortsatte Gävsjövägen österut. Vi följde vägen genom villaområdet och när det tog slut efter några hundra meter byttes asfalten ut mot en vanlig grusväg och området byttes från villakvarter till en blandskog där man tydligt kunde se att våren var på väg, lite svårare att se när man bor i en stad.

Det gick ganska fort att ta sig genom området för det gick för det mesta nerför, men när vi kom till byn Gävsjö kom vi fram till dagens längsta uppförsbacke, men till slut kom vi upp. Lilla Gävsjö som ligger ca 1 km väster om dagens by Gävsjö låg på en ö i den övärld som då bredde ut sig i den stora Mälarvikens östra del i nuvarande Uppland. Av de arkeologiska fynd som gjorts i form av bla sälben jverkar det som man höll på med säljakt, men det var då det, idag ser det helt annorlunda. I närheten av byn låg sjön Gävsjön, men den har växt igen en hel del så nu klassas det som ett våtmarksområde med en rik smådjursflora.

När vi passerat byn fortsatte vi grusvägen ytterligare någon kilometer kom vi fram till vägen och stenblocken och jo, de låg kvar och det verkade som att de förökat sig sen senast. Efter att ha kollat in stenblocken lite närmare kunde jag konstatera på en gång att det här inte skulle bli en lek. Stigarna på sidorna av stenblocken var heller inte de farbara med rullstol, så det var bara att kavla upp ärmarna och börja jobba lite. Först hängde jag av ryggsäcken och slängde över till andra sidan, sedan satte jag mig på en stor sten så att jag kunde lyfta rullstolen över stenblocken, allt bevakat av en mycket intresserad och imponerad hund.

När rullstolen var över hoppade jag till stolen, hängde på ryggsäcken där bak för att sedan åka vidare, men då stötte jag på nästa hinder och problem, en motorcrossbana. Om ni planerar att testa att åka rullstol på en motorcross eller endurobana, tänk en gång till!!

Framför mig hade jag en bana som var så långt från perfekt för en rullstol som det bara går, flera cm lös sand, ett okänt antal gropar som var 2-3 dm djupa och stenar. Enda sättet att ta sig fram var att åka utmed sidan där det gick och att åka på vallen mellan groparna, där det gick vill säga. Det är svårt att med kort visa hur det såg ut, men jag antar att ni sett dessa banor på tv, det här var vad jag hade framför mig.

Att det fanns en motorcrossbana i området visste jag för det kom jag ihåg från när jag var här senast, men jag kunde aldrig tänka mig att banan gick där Roslgsbanan gick, trodde att det var en vanlig grusväg, men icke. Jag kollade in underlag, gropar och kanterna på sidan av vägen för jag förstod att det det var där jag skulle få åka om jag skulle lyckas med att ta mig fram. Till en början såg det lovande ut, så efter lite funderande så började jag rulla sakta men säkert framåt. När jag passerat grop nummer två såg jag en stig som gick in i skogen, jag chansade och åkte in på den för att på så sätt ta mig förbi groparna, men efter ett tiotal meter var jag tillbaka till den gropiga vägen igen, men jag hade i alla fall lyckats ta mig förbi två gropar i alla fall.

Nu började jag tvivla starkt på om jag över huvud taget skulle klara av det hör för det verkade inte bli bättre när jag tittade på vägen bort.

Jag har en ide om att "Allting går till motsatsen bevisas" och det är en tanke som brukar ploppa upp i mitt huvud när jag hamnar i liknande situationer som den här och när den ploppar upp brukar det resultera i att jag fortsätter för det är först då man vet om det går eller inte, eller hur? Jag är inget mattesnille så jag kan på rak arm inte räkna ut min snitthastighet på rullstolen, men området med de här groparna sträckte sig ca 500 meter in på vägen och den sträckan klarade jag av på ganska exakt 1 timme, med andra ord, det gick inte så fort.

När jag hade två gropar kvar att ta mig förbi mötte jag två underbara människor som hade gått Roslagsbanan från Angarn och söderut och med dem var deras tre terrier så då blev det full fart på Iris och de andra hundarna så medans de sprang omkring och roade sig så hjälptes vi andra åt till att få mig över groparna för att sedan komma till ett parti som verkade mycket lättare att ta sig fram på, tack och lov!

Groparna var borta, men underlaget var fortfarande lös sand och grus, men det var inte fullt så svårt att ta sig fram, nu var det dags att leta upp en solglänta och njuta av sol och den lunch som jag hade med mig. För några dagar sedan så såg jag att de sålde matlåda med kylklamp vilket verkade väldigt intressant så då var jag ju bara tvungen att köpa en och resultatet var mer än godkänt. Min mat bestod av en pasta och köttfärssallad som i normala fall är varm, men jag ville testa om den höll verkligen höll kylan och som sagt, det gjorde den.

Det som slog mig när vi satt i vårsolen var att man hörde inga moderna ljud i form av bilar, traktorer, flygplan eller andra ljud som inte hörde till naturen, det enda man hörde var fågelkvitter, vinden och en porlande bäck i närheten, Det finns inga många platser i Stockholm där man upplever sådana här saker och om man aktivt stannar upp för att lyssna på ljuden av naturen och se sig omkring och lukta på det som finns runt omkring, det är det som kallas för skogsbad.

Allt började i Japan i slutet av 1970-talet då myndigheterna noterade att en stor mängd till synes friska japaner plötsligt föll ihop och dog. Diagnosen var ofta hjärtsvikt eller hjärtattack, men vid närmare granskning hade de avlidna också en annan gemensam nämnare och då myntades begreppet karoshi, död till följd av överarbete.

På 1980-talet lät myndigheterna inrätta en rad terapiskogar där människor skulle vistas och ta in skogsatmosfären. Japanerna kallade det för shinrin-yoku. Det betyder ordagrant skogsbad och blev så småningom en hörnsten i landets folkhälsoarbete. Det är inte jättestort i Sverige vilket kan vara förklaringen till att jag inte visste vad det var för något, förrän för någon vecka sedan. Då satt jag i ett Skypemöte med två forskare som intervjuade mig angående skogsbad och tillgänglighet. Som en förberedelse till mötet så googlade jag på skogsbad och fick en helt annan bild än den jag hade. Skogsbad för mig var en vattentunna vid en liten sjö eller tjärn och total tystnad, men där hade jag fel. Vid närmare eftertanke så är skogsbad något som jag hållit på med i ett par år då jag varit ute med grupper och låtit dem känna på träd, lukta och smaka på det vi har runt omkring oss. Med andra ord så har jag varit inne när jag varit ute.

När vi rullat/vandrat en stund såg vi civilisationen då ett rött hus syntes långt bort på andra sidan de öppna fälten som började dyka upp på högra sidan av stigen. På högra sidan var det fortfarande tät skog med branta klippor från berget. Högst upp på berget finns rester av en fornborg från medeltiden vilket var för ovanlighetens skull den enda resten av medeltiden som vi passerade, annars brukar det dyka upp både runstenar och gravar vart man än tittar i de här områdena, men runstenar brukar placeras mer synliga så att så många som möjligt ska se dem, fornborgarna brukar finnas uppe på en höjd, vi hade ju gått sedan ett par timmar tillbaka i skogen. Vid fältets kant stannade vi till för en välförtjänt paus och för att planera den fortsatta färden.

Tanken var att vi skulle ta oss enda upp till Rävsta och vidare till Vallentuna där vi skulle ta Roslagsbanan hem, men efter att ha kämpat mig igenom motorcrossbanan tog en del av min ork slut, sedan hade klockan tickat iväg lika så i den här farten skulle jag vara hemma vid typ sju på kvällen. Jag tror att även Iris var ganska nöjd med promenaden, så för att inte pressa oss alltför mycket så fortsatte vi till närmaste adress och beställde en färdtjänstresa hem, väl hemma blev det lite rester till middag och en skön kväll framför tv:n.