Vandring bland byarna i Markim och Orkestra
Gårdagens vandring gick genom ett landskap som har det mesta när det gäller natur och kulturhistoria och området jag pratar om är Markimområdet norr om Vallentuna. När jag skriver mina blogginlägg brukar jag skriva om områdets natur och historia, men här måste jag helt enkelt sortera bort vissa saker för det finns hur mycket som helst att skriva om området, vart man än tittar så dyker det upp någon formlämning i form av runstenar och gravlämningar, i alla fall så känns det som så. Platsen är så pass intressant att det tagits upp som förslag till UNESCO:s världsarvslista. Mitt uppdrag med denna vandring var att ta fram en slinga för människor i området som har svårt att ta sig fram i ojämn terräng, ett mycket angenämt uppdrag.
Vädret denna dag var inte det bästa, i alla fall inte om man ska fotografera vyer, dimman låg som ett tungt vitt täcke över landskapet, man såg bara ett tiotal meter till en början, men vartefter tiden gick så försvann den.
Från stationen följde vi Trädgårdsvägen bort till Lindholmsvägen, där tog vi höger och fortsatte norrut. Efter lite mer än 1 km svängde vi vänster och fortsatte mot dagens första mål, Granby och Hökeriet. Från Lindholmen och upp till svängen var det asfalt, men när vi svängde mot Granby byttes asfalten ut mot grusväg. I normala fall är det inga problem att ta sig fram på en normal grusväg, men nu hade det regnat en hel del vilket gjorde att det var som att åka på sugproppar. Man fick kämpa ganska rejält för att ta sig fram, det var riktigt kämpigt. Efter knappt 300 meter kom vi till Granby och Hökeriet som är en kombinerad bondgård med försäljning av egna produkter vid caféet som finns. Det går inte att ta sig in på caféet med rullstol, men har man något med sig eller påkallar personalens uppmärksamhet så är det inga problem. Det finns en anpassad toalett bredvid caféet. Uppe på Granbyhällen finns runristningar som är Upplands största om man ser till ytan, men det är väldigt svårt att ta sig dit med rullstol tyvärr.
Det här området ingår i en slinga som jag håller på och tar fram och det finns en anledning till att jag väljer att komma till Granby och Hökeriet från det här hållet och det är den branta backen som finns strax efter gården. Den är brant och har en högersväng efter halva backen, så det gäller att ta sig försiktigt när man åker ner, men det är inga problem bara man tänker sig för och håller sig på sidan av vägen.
När vi hade tagit oss ner för backen och åkt ytterligare en bit kom vi fram till dagens första runsten, "Runknskrift U338" från 1000-talet. Den tvåsidiga inskriften lyder i sin helhet: Torsten och Ragnfrid de reste denna sten efter Björn i Granby, Kalvs broder. Honom dräpte Vigmund. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade. Bredvid runstenen finns en informationstavla om området som man kan läsa, även om man sitter i rullstol, de brukar ju inte vara så bra placerade alla gånger, men här hade man tänkt till.
När vi hade fortsatt vägen ytterligare någon kilometer kom vi fram till stora vägen, Markimvägen, där svängde vi vänster och fortsatte den asfalterade bilvägen västerut. Vid Skrattbacken började en ganska lång och skön nerförsbacke ner till vägskylt som pekade höger och där det stod Markim kyrka, dagens andra delmål.
Kyrkan låg uppe på en liten kulle, runt om var det stora vida slätter och småbyar runt omkring och de här byarna är inte vilka byar som helst utan det här är byar med en mycket rik och intressant historia, men det återkommer jag till lite senare, nu väntade oss en välförtjänt paus med både mat och toalettbesök. Kyrkan är byggd i romansk stil och från 1200-talet, men vissa delar av kyrkan har tillkommit under åren, bla sakristian och vapenhuset. Vapenhus kallas förrummet i en kyrkas västparti. Föreställningen att beväpnade kyrkobesökare skulle lämna sitt vapen i vapenhuset innan de deltog i mässan, har modern forskning i stort sett förkastat. I stället menar man att det är fråga om en sorts vaktlokal, och att bybefolkningens krigsvapen eventuellt förvarades där. Runt kyrkan fanns en stenmur och vid den södra delen av muren närmast parkeringen stannade vi till vid en rastplats och njöt av vår lunch. Trots att området har anor från medeltiden så fanns här en handikapptoalett, den var i och för sig inte byggd på den tiden, men ändå. Dörren var ganska trög att få upp, men väl inne fanns det gott om plats, även för en elrullstol.
När lunchen var uppäten och toalettbesöken var gjorda så fortsatte vi grusvägen norrut. Nästa by som vi kom till hette Snåttsta med anor från 1200-talets slut. I området finns inte mindre än 2 gravfält, 20 fornlämningar och 17 stensättningar, nu önskade man verkligen att man hade pluggat arkeologi för det är inte helt lätt att upptäcka platserna om det inte står skyltar och någon sådan skylt såg vi inte, så de här uppgifterna hittade jag på nätet.
En knapp kilometer norr om Snåttsta ligger nästa by som vi passerade, Ekeby, och här finns förutom fornlämningar och runstenar en formborg. Fornborgen finns uppe på en kulle norr om Ekeby men det var inget som vi besökte, våra krafter hade börjat sina så vi kände att vi inte ville köra mer än nödvändigt, En fornborg brukar ligga på en höjd och därmed ganska svår att komma till när man sitter i rullstol så vi kände att det inte var någon ide att ens försöka.
När vi passerat Ekeby och en bäck som gick under vägen kom vi fram till en riktigt brant uppförsbacke, något som vi absolut inte ville råka ut för, men det var bara att acceptera läget, bita ihop och sega oss uppför, efter det fick vi en välförtjänt paus i form av en nedförsbacke som passerade småbyarna Örsta och Lena och även där, med risk för att vara tjatig så fanns det spår från forntiden i form av gravfält och runstenar. När vi passerat Lena kom vi äntligen fram till en asfalterad väg, inte en sekund för tidigt!
En underbar del av slingan, breda fina asfalterade vägar med väldigt få bilar, riktigt skönt. Tanken var att vi efter bara hundra meter skulle svänga vänster och fortsätta grusvägen förbi Viby för att till slut hamna i Lindholmen, men vi var så fruktansvärt trötta på denna sugproppsväg till grusväg så vi fortsatte vägen söderut, ner till Skrattbacken där vi svängde vänster och fortsatte Lindholmsvägen. Av någon konstig anledning beslöt vi oss för att svänga höger och åka till Lindholmen vid Hökeriet och Granby och därmed bli tvingen att ta oss upp för den fruktade backen som vi ett par timmar senare hade åkt nerför, nu blev det i stället uppför, men till slut hade vi bägge tagit oss upp, trötta och skitiga. Det fanns inte en enda tygbit eller kroppsdel som var fri från smuts, även våra rullstolar givetvis.
Nu fanns det bara en sak i huvudet, att komma hem till en varm dusch och en mysig och skön soffa och det tog inte många minuter förrän Iris la sig i sin något konstiga, men för henne fullt normala sovställning för att ladda batterierna för nästa vandring med husse.
Är man intresserad av svenska historia och natur är det här en av platserna som jag kan föreslå för om det är torrt på vägarna så är det ganska lätt att ta sig fram, men det gäller att välja att åka åt rätt håll för att minimera uppförsbackarna. Jag kommer att lägga in den här turen på sidan "Tips på vandringar", med förklaringar, kartor och symboler under Vallentuna och de kommer att delas upp så den ena heter Granbyrundan och den andra Markimrundan, men redan nu kan man kika in för att få tips på andra områden runt om i Stockholm, klicka på länken så kommer ni dit direkt.
Markim/Orkestra är markerad längst upp på kartan, norr om Vallentuna som syns längst ner till vänster och för att komma till de här områdena så kan man som jag, Iris och min gode vän Calle gjorde, ta Roslagsbanan upp till Lindholmen, en resa på ca 40 minuter om man hoppar på tåget vid Stockholm östra.
Redan när man stiger av tåget förstår man att man kommit till ett område med mycket historia. Vid stationen finns en minnessten över Gustav Vasa som tros ha fötts i området, något som jag skrivit om vid ett tidigare inlägg. Inlägget heter "I Gustav Vasas fotspår". Öster om Lindholmen finns rester av en byggnad där det sägs att han föddes, men klicka gärna på länken för att läsa mer.
Från stationen följde vi Trädgårdsvägen bort till Lindholmsvägen, där tog vi höger och fortsatte norrut. Efter lite mer än 1 km svängde vi vänster och fortsatte mot dagens första mål, Granby och Hökeriet. Från Lindholmen och upp till svängen var det asfalt, men när vi svängde mot Granby byttes asfalten ut mot grusväg. I normala fall är det inga problem att ta sig fram på en normal grusväg, men nu hade det regnat en hel del vilket gjorde att det var som att åka på sugproppar. Man fick kämpa ganska rejält för att ta sig fram, det var riktigt kämpigt. Efter knappt 300 meter kom vi till Granby och Hökeriet som är en kombinerad bondgård med försäljning av egna produkter vid caféet som finns. Det går inte att ta sig in på caféet med rullstol, men har man något med sig eller påkallar personalens uppmärksamhet så är det inga problem. Det finns en anpassad toalett bredvid caféet. Uppe på Granbyhällen finns runristningar som är Upplands största om man ser till ytan, men det är väldigt svårt att ta sig dit med rullstol tyvärr.
Det här området ingår i en slinga som jag håller på och tar fram och det finns en anledning till att jag väljer att komma till Granby och Hökeriet från det här hållet och det är den branta backen som finns strax efter gården. Den är brant och har en högersväng efter halva backen, så det gäller att ta sig försiktigt när man åker ner, men det är inga problem bara man tänker sig för och håller sig på sidan av vägen.
När vi hade tagit oss ner för backen och åkt ytterligare en bit kom vi fram till dagens första runsten, "Runknskrift U338" från 1000-talet. Den tvåsidiga inskriften lyder i sin helhet: Torsten och Ragnfrid de reste denna sten efter Björn i Granby, Kalvs broder. Honom dräpte Vigmund. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade. Bredvid runstenen finns en informationstavla om området som man kan läsa, även om man sitter i rullstol, de brukar ju inte vara så bra placerade alla gånger, men här hade man tänkt till.
När vi hade fortsatt vägen ytterligare någon kilometer kom vi fram till stora vägen, Markimvägen, där svängde vi vänster och fortsatte den asfalterade bilvägen västerut. Vid Skrattbacken började en ganska lång och skön nerförsbacke ner till vägskylt som pekade höger och där det stod Markim kyrka, dagens andra delmål.
Kyrkan låg uppe på en liten kulle, runt om var det stora vida slätter och småbyar runt omkring och de här byarna är inte vilka byar som helst utan det här är byar med en mycket rik och intressant historia, men det återkommer jag till lite senare, nu väntade oss en välförtjänt paus med både mat och toalettbesök. Kyrkan är byggd i romansk stil och från 1200-talet, men vissa delar av kyrkan har tillkommit under åren, bla sakristian och vapenhuset. Vapenhus kallas förrummet i en kyrkas västparti. Föreställningen att beväpnade kyrkobesökare skulle lämna sitt vapen i vapenhuset innan de deltog i mässan, har modern forskning i stort sett förkastat. I stället menar man att det är fråga om en sorts vaktlokal, och att bybefolkningens krigsvapen eventuellt förvarades där. Runt kyrkan fanns en stenmur och vid den södra delen av muren närmast parkeringen stannade vi till vid en rastplats och njöt av vår lunch. Trots att området har anor från medeltiden så fanns här en handikapptoalett, den var i och för sig inte byggd på den tiden, men ändå. Dörren var ganska trög att få upp, men väl inne fanns det gott om plats, även för en elrullstol.
När lunchen var uppäten och toalettbesöken var gjorda så fortsatte vi grusvägen norrut. Nästa by som vi kom till hette Snåttsta med anor från 1200-talets slut. I området finns inte mindre än 2 gravfält, 20 fornlämningar och 17 stensättningar, nu önskade man verkligen att man hade pluggat arkeologi för det är inte helt lätt att upptäcka platserna om det inte står skyltar och någon sådan skylt såg vi inte, så de här uppgifterna hittade jag på nätet.
En knapp kilometer norr om Snåttsta ligger nästa by som vi passerade, Ekeby, och här finns förutom fornlämningar och runstenar en formborg. Fornborgen finns uppe på en kulle norr om Ekeby men det var inget som vi besökte, våra krafter hade börjat sina så vi kände att vi inte ville köra mer än nödvändigt, En fornborg brukar ligga på en höjd och därmed ganska svår att komma till när man sitter i rullstol så vi kände att det inte var någon ide att ens försöka.
När vi passerat Ekeby och en bäck som gick under vägen kom vi fram till en riktigt brant uppförsbacke, något som vi absolut inte ville råka ut för, men det var bara att acceptera läget, bita ihop och sega oss uppför, efter det fick vi en välförtjänt paus i form av en nedförsbacke som passerade småbyarna Örsta och Lena och även där, med risk för att vara tjatig så fanns det spår från forntiden i form av gravfält och runstenar. När vi passerat Lena kom vi äntligen fram till en asfalterad väg, inte en sekund för tidigt!
Kommentarer
Skicka en kommentar