Två naturreservat och en nationalpark

Är man van att röra på sig mycket som jag är, så känns det väldigt frustrerande när man inte klarar av det av olika skäl, men tidigare i veckan så fick jag ett ok att ta bort gördeln som bromsat mig en hel del vilket kändes riktigt skönt. Nu gäller det bara att inte förivra sig och träna för hårt så inte mage eller bukvägg pajar igen så man måste åka in för ytterligare stor operation, vilket är en riktigt stor utmaning för mig. Jag har väldigt lätt att ta i för mycket och det har man fått betala ganska dyrt några gånger, men nu räcker det med operationer för min del.

Branta, långa uppförsbackar och tunga lyft är något som jag fortfarande måste undvika ett tag till, men en lugn och fin promenad med Iris och bästa kompisen är helt ok, så länge det inte är alltför backigt och platsen som uppfyller de kriterierna är Råstasjöns naturreservat i Solna, i närheten av Friends Arena, Sveriges nya nationalarena. Jag, Iris och Calle var och besökte naturreservatet igår när solen äntligen började visa sig, det händer inte alltför ofta.


Reservatet bildades 2017 efter flera års diskussioner fram och tillbaka, Runt sjön leder en 2 117 meter lång promenadväg som är en del av den fem kilometer långa Hälsans stig, som även går runt den intilliggande Lötsjön i grannkommunen Sundbyberg. Vägen runt sjön är bred och fin med några mindre backar, men i stort sett var det helt flackt. Det finns inga anpassade toaletter runt sjön, men inte så långt därifrån ligger Mall of Scandinavia, där finns ALLT, Senare i vår kommer Calle att anordna en vandring runt sjön, missa inte det.

Eftersom det inte var så långt att ta sig runt sjön hade vi lite planer på att även ta oss runt den andra sjön som finns i området, Lötsjön, men när vi hade tagit oss runt Råstasjön kände jag att det fick räcka för den här gången. Lite ömt i magen och en icke så bra kondition fick mig att ta det något smärtsamma beslutet, men som sagt så gäller det att ta det lite försiktigt i början.

En längre tur gjorde vi idag, men denna gång med våra permobilar. Från våra varsina hem från söder och Gärdet åkte vi med varsin färdtjänstbuss ner till Tyresta nationalpark och naturrum där vi skulle träffas. Först besökte vi en grillplats och ett vindskydd där jag i slutet av mars ska servera nygräddade våfflor över öppen eld, ska bli riktigt spännande. Jag hade fått rapporter från chefen i Tyresta att man gjort en viss förbättring vid vindskyddet, ny grill och att man gjort själva vindskyddet mer tillgängligt genom att ta bort en stock vid öppningen in i vindskyddet. Där har man också satt upp en bänk där man kan vila sina händer eller ben, beroende på hur man tar sig fram till området.

Vägen dit är fortfarande inte den bästa, mycket uppför och en hel del sten, men har man full kraft i händer eller ben så går det att ta sig dit, med elfordon är det inga problem.

När vi kollat in platsen åkte vi tillbaka till naturrum och fortsatte ner genom Tyresta by bort till en t-korsning, där svängde vi höger och fortsatte genom ett fält för att sedan ta oss förbi en bom och in i skogen. Vägen var backig och väldigt stenig och ojämn. För några år sedan åkte jag här med min manuella rullstol, något som kändes väldigt overkligt för tillfället, men snart är jag tillbaka på banan igen, till hundra procent, så då kommer det här bli vardagsmat.

När vi hade åkt ca 600 meter kom vi fram till Åvavägen som är en asfalterad väg som går från Nynäsvägen ut till Åva och Spirudden vid Åvaviken som ligger mellan Dalarö och Tyresö, en riktigt plats som är väl värd att besöka. Vägen är som sagt asfalterad, men en viss biltrafik förekommer, så det gäller att ta det lite försiktigt. Vid Åva kan man svänga vänster och ta sig igenom ett större skogsparti på en bilfri grusväg upp till Lillmyra och Brakmakaren för att där ta färdtjänst eller fortsätta norrut. Jag har varit där några gånger och det jag kan säga är att det går att ta sig fram, men det är backigt och grusvägen är inte så jättebra på några ställen, men nu var det inte den platsen vi skulle prata om utan dagens tur.

Vid Åvavägen svängde vi höger och fortsatte den ca 700 meter bort, tills vi kom till ett rött hus på vänster sida, där svängde vi vänster och åkte grusvägen in mot skogen. Förutom skog och fält så finns här även gravfält och runstenar, men de ligger en bit från vägen som vi åkte på. Här syntes det väldigt väl att det hade regnat under natten för det var väldigt lerigt, så färgen på våra permobilar förvandlades från blått till brunt på bara några sekunder. Iris var ju brun från början så hennes färg förblev brun under vandringen, dock med lite gråa toner. 

Det fanns inte så mycket hus och civilisation när vi väl kom in i skogen, typ ingenting, men så småningom kom vi fram till en torpplats som kallas för Klovkällan, efter ytterligare någon kilometer kom vi fram till en t-korsning, nu var det dags för en välbehövlig vila och lunch.

Ett hjälpmedel som är ovärderlig i sådana här områden är en gps. Det finns en gps i alla mobiltelefoner, i alla fall de flesta, men jag är lite av en tekniknörd så jag skaffade en riktig gps för några år sedan. Skillnaden mellan den och den inbyggda som finns i en mobil är noggrannheten, en gps i en mobil visar inte de riktiga koordinaterna om ni förstår vad jag menar, men det diffar bara på ett tiotal meter så det är inte så himla farligt, om man inte är orienterare förstås, då kan medaljerna ryka all världens väg.

När lunchen var uppäten fortsatte vi den mycket skakiga skogsvägen genom området och efter några kilometer kunde man skymta väg 227, även kallad Dalarövägen, nu hade vi inte långt kvar till slutmålet, Österhaninge kyrka. Egentligen skulle vi fortsätta till Jordbro för att där ta tåget hem, men när vi kom till kyrkan kände vi oss färdigskakade och nöjda med dagens fantastiska vandring, även Iris såg ganska nöjd ut (och skitig).

I morgon blir det ett nytt besök på Huddinge sjukhus för omplåstring av mitt läckande sår, något som är väldigt irriterande, men det är väl som många säger, "bara" att gilla läget.