Norrlands vildmark, del 1

Abisko för mig är stora myrar och höga fjäll plus lite annat trevligt och det var precis det som jag fick serverat när jag kom upp dit, men gör man som jag, sitter som medpassagerare i en bil 150 mil och som körs av ett proffs, så upplever man ju en hel del efter vägen, men vi tar det hela från början.

För några år sedan så fick jag reda på att Svenska turistföreningen, tillsammans med Länsstyrelsen i Norrbotten hade gjort en anpassning i en fjällby som hette Abiskojaure och som ligger 13 km in i Abisko nationalpark. Man hade byggt en handikapptoalett, en anpassad bastu och några anpassningar i huvudbyggnaden där kök och sovrum låg, och för att ta sig till de olika husen hade man gjort en bred spång runt området så man lätt skulle ta sig fram. Underbart tänkte jag, samtidigt som jag tänkte, hur tar man sig dit och ganska snart fick jag svar på den frågan, helikopter på sommaren och skoter på vintern och anledningen till det är helt enkelt att det inte finns några vägar i området. Den enda stig dit är Kungsleden som startar vid turiststationen i Abisko, men med rullstol kommer man bara några meter så där är det stopp. Jag hade väldigt mycket funderingar över projektet, mycket praktiska frågor, så när jag fick förfrågan om jag ville komma dit och inventera och tycka till om området så tackade jag ja på en gång.

Egentligen skulle jag ha åkt dit förra året, men då passade inte tiderna för vare sig mig eller för de som driver stället i Abiskojaure, dels pga min resa till Flatruet och Fjällräven classic som gick precis den veckan som vi tänkte åka upp vilket gjorde det lite olämpligt att komma upp just då, så därför sköt vi fram det ett år, men lördagen den 3 augusti så hämtade min gode vän Bosse mig, en likasinnad vandring och naturnörd som jag och som jag lärt känna genom Friluftsfrämjandet och som jag tog mig igenom Flatruet med förra året, så det kändes väldigt tryggt att ha honom med på resan upp. Vi startade tidigt på morgonen eftersom första etappen var 70 mil och målet var upp till hans stuga i Vemdalsskalet.

Vi började med att försöka ta oss från Södermalm upp till E4 vid Norrtull och fortsätta norrut, vilket inte var helt lätt pga alla vägarbeten som pågår för tillfället, men efter lite omvägar och bilköer var vi äntligen ute på motorvägen. Vädret var ett perfekt bilväder, soligt med lite moln emellanåt och en mycket behaglig temperatur.

Efter några timmar kom vi till ett ställe som hette Tönnebro värdshus där vi stannade för att äta lite lunch. Inredning och maten var som en typisk vägkrog, fast med lite norrländsk touch. När det hela var uppätet svängde vi av E4 efter någon kilometer för att fortsätta på väg 83 norrut. Efter ett antal mil och timmar kom vi till en väg som är ganska berömd och som därmed kanske ska nämnas, nämligen Inlandsvägen, dvs E45 som går i stort sett utmed hela Inlandsbanan.

Inlandsbanan är en järnvägsled mellan Kristinehamn och Gällivare. Hela sträckan är på 128 mil och grundades 1937 och grundtanken med Inlandsbanan var en inre stambana som skulle stärka näringslivet i norra och mellersta Sveriges inland, men samtidigt i krigstid vara en viktig militär avlastningslinje för Norra stambanan. Det var väldigt vackert utmed vägen, om man nu gillar skog och myrar vill säga, för det fanns det väldigt gått om och mer skulle det bli ju längre norrut vi kom. Hur som helst, efter några timmars ytterligare körning var vi äntligen framme vid Bosses stuga som ligger utmed ett fjäll som heter Stöten med en gudomlig utsikt över Vemdalsskalet och fjället Hovde med sina imponerande 909 meter över havet, mitt emot hans stuga. 

När vi hade packat in allt fixade Bosse lite käk, sedan var det sängen som gällde för vi hade åter igen en lång bildag framför oss.

06.30 ringde klockan och 08.13 kom vi iväg, imponerande om ni frågar mig fr jag är ganska seg av mig på morgonen. Vi tog Vemdalsvägen tills vi kom till en korsning, där svängde vi vänster och fortsattte norrut. Efter ytterligare några kilometer kom vi till en av Sveriges vackraste byar, Klövsjö som ligger utmed en sluttning med Klövsjöfjällen på andra sidan Klövsjön med kyrkan centralt mitt i byn.

Strax söder om Åsarna kom vi åter igen ut på Inlandsvägen, nu var det bara att följa vägen ända upp till Jokkmokk. När vi kom till en liten by som hette Hotong och campingen med samma namn som orten stannade vi till för en lättare matbit, Blå bands soppa, kaffe och en macka. När vi precis hade dukat upp alltihop kom campingägaren och ville få bort oss därifrån eftersom vi var inne i campingområdet. Vet inte vem hon charmades mest av, mig eller Bosse men vi fick till slut stanna kvar för att äta upp vår mat bara vi städade upp efter oss, vilket vi också gjorde, sedan var det bara att fortsätta.

Efter många timmar i bil kom vi äntligen till Jokkmokk hotell där vi skulle övernatta. Utåt sett såg det väldigt fint ut där det låg vid Talvatissjön, eller som det heter på samiska, Dålvadisjåvråsj. Medan Bosse lastade ur våra väskor åkte jag in och fram till receptionen och presenterade mig och sa att jag hade bokat ett handikappanpassat dubbelrum för en natt. Portiern såg väldigt frågande på mig och synade mig upp och ner, samtidigt som han tittade på skärmen för att hitta bokningen. Ingen Anders Andrae, däremot en Anders Andersson. Han förklarade att de inte hade något dubbelrum som var handikappanpassat, däremot enkelrum två stycken, men att vi då skulle betala för ett dubbelrum. Jag stod på mig och sa att jag verkligen ville ha ett dubbelrum så till slut så fick vi ett, ganska trångt, men det funkade för oss och det var ju huvudsaken. Eftersom han kände att det hade blivit lite fel i bokningen så bjöd de på buffén som de hade, men drycken fick vi betala själv.

Efter middagen åkte vi utmed sjöns strandkant och stannade till vid ett ställe som hette fjällgården där man kunde se hur samerna levde i området. Tyvärr så var det inhägnat och stängt så vi vände och åkte tillbaka tillbaks till hotellet och efter lite tv-tittande så slocknade vi.

Dagens biltur skulle inte bli fullt så lång, bara 30 mil, men under färden skulle vi stanna till för att bestiga ett berg som jag länge velat komma till, Dundret i Gällivare. Dundret, eller som det heter på samiska, Váhtjerduottar är ett lågfjäll på 823 meter över havet, beläget strax sydväst om Gällivare. Från Dundrets västtopp kan man vid klart väder se en elftedel av Sveriges yta, så ni kanske förstår att utsikten från toppen är enorm. Från toppen är också midnattssolen synlig från början av juni till mitten av juli, men det var ju inte aktuellt i vårat fall eftersom vi var där i augusti.

Hela fjället är avsatt som naturreservat sedan 1970 och den övre delen utgörs av kalfjäll och flera utpräglade fjällväxter finns här. Floran kring Dunderbäcken, Björnbäcken och Hebrokursbäcken är frodig och artrik. Bäckarna forsar nedför sluttningarna genom fjällbjörkskog och granskog. Videbestånd, myrar och småsjöar skapar omväxling och sydsidan av Dundret är den mest ostörda delen av reservatet och därmed kanske svårast att ta sig fram på med rullstol. Namnet Dundret kommer för övrigt från finskans tunturi (fjäll), som i sin tur kommer från det samiska ordet tuoddar (lågfjäll).

Jag hade läst någonstans att man skulle kunna ta sig upp på toppen med rullstol eller barnvagn, givetvis ville jag testa om det stämde. I ärlighetens namn så fuskade vi lite genom att ta bilen upp en liten bit, men när vi kom till en parkering så stannade vi bilen för att sedan fortsätta uppför toppen till fots eller som i mitt fall, med rullstol.

Eftersom man gör reklam med att man ser väldigt långt bort gäller det att ha tur med vädret och det hade vi, soligt med lite molnfläckar lite här och var, men det var inget som störde. Vi märkte att det fanns två toppar på Dundret som egentligen hela området heter, Lilla toppen och Hebrotoppen. Lilla toppen var bara några hundra meter bort från parkeringsplatsen så då bestämde oss för att börja med den. Underlaget var till en början asfalt, men efter en stund blev det grusväg som var ganska löst och slirigt att åka på, samtidigt som det blev riktigt brant, så det var inte helt lätt att ta sig upp till toppen, men efter en stund kom vi upp. Utsikten var enorm, precis som var utlovat, men jag visste inte riktigt vad jag såg, men som tur var så var som sagt Bosse med och han har varit mycket i områdena runt omkring så han kunde berätta att man såg både Sarek och Kebnekajsebergen, plus lite annat, bla Malmbergsgruvan och Aitikgruvan. Malmbergsgruvan känner kanske de flesta till, men Aitikgruvan kanske inte är så känd, inte enligt min mening i alla fall, men här kommer lite information om den också. Det är en koppargruva som ligger cirka 15 kilometer östsydöst om Gällivare i Lappland. Gruvan ägs av Boliden AB genom dotterbolaget Boliden Mineral och är Skandinaviens största dagbrott och en av Europas största koppargruvor. Aitikgruvan har över 600 anställda och är den största privata arbetsgivaren i Gällivare kommun. Gruvans livslängd beräknas enligt nuvarande prognoser vara till 2042.

När vi var nöjda över det vi sett åkte vi ner, tog en fika och sedan upp till nästa topp, en topp som var mycket längre bort än vad vi trodde och därmed mycket jobbigare att ta sig upp på. Från parkeringen såg det inte så långt ut, men när man väl kom upp till det man trodde var toppen fortsatte det uppåt, dock inte lika brant, men det räckte.

Väl uppe på toppen hade man åter en fantastisk utsikt över ett stort område och åter hade jag ingen aning om vad jag såg framför mig, men fint var det. Här är lite bilder från utsikten.

När vi hade tagit oss ner för berget satte vi oss i bilen för att fortsätta till dagens slutmål.

Det här var första delen om min resa norrut, inom kort kommer nästa.