Norrlands vildmark, del 5

Det var med stor sorg som vi lämnade Abiskojaure för den här gången, men vi kommer tillbaka, förr eller senare. När vi kom till Abisko satte vi oss i bilen ganska omgående och började köra söderut, mot Gällivare camping och efter några timmars körning var vi framme. Campingen ligger vid Vassaraälven, bara några hundra meter från centrum och på andra sidan älven reste sig Dundret och vakade över området, kändes lite coolt att tänka att man var uppe på toppen tidigare under veckan.

Det var en mycket större camping än vad jag trodde,

• 11 stycken 4-5 -bäddsstugor.
• 6 st små 4-bäddsstugor med ett sovrum.
• 10 st  2-bäddsstugor.
• 2 st handikappanpassade stugor.
• Vandrarhem med året runt-boende.

I området finns också hembygdsgården, strandcafé, gamla byggnader och en stor kåta. Stugan vi bodde i var bra ur handikappsynpunkt, lätt att ta sig in i badrummet, stora ytor i kök, vardagsrum och sovrum. Rampen in till receptionen var dock alldeles för brant så där var man tvungen att be om hjälp för att komma in.

Det första vi gjorde var att fräscha upp oss lite efter att ha levt enkelt några dagar, väldigt skönt. Efter det åkte vi in till centrum och handlade ingredienser till dagens middag, fläskkarré med en sallad till och till det något gått att dricka till, efter middagen var det dags för en promenad i området. Det fanns en liten led som kallades för Dundretleden och som går utmed älven en bit och bort mot Dundret och tillbaka, men eftersom vi redan varit på Dundret och kände oss ganska trötta så nöjde vi oss med en promenad utmed den spegelblanka älven i stället, det fanns ju en hel del att upptäcka där också, som Gällivare gamla kyrka, även kallad Lappkyrkan.

Den började byggas 1747 och invigdes sju år senare och finansieringen av bygget var lite annorlunda, i alla fall har jag inte hört talas om det här sättet tidigare, men det kanske förekom. Alla hushåll i Sverige ålades att betala ett öre årligen under fyra år, därav har kyrkan även gått under namnet Ettöreskyrkan. Kyrkan såg väldigt liten ut så de måste ha haft stora problem eftersom det tog så lång tid, men det här var en ren avancerad gissning från min sida. När vi kom till campingen gick Bosse och la sig medans jag kollade på tv lite, sedan var det god natt för mig också.

Dagen därpå hade vi en lång bilresa framför oss, från Gällivare till Vemdalsskalet, ca 70 mil. Vi ville fram så fort som möjligt så det blev bara korta stopp efter vägen, inga större utsvävningar. När vi äntligen kom fram efter ca nio timmars körning tog vi det lugnt resten av kvällen för att orka med morgondagens vandring i områdena runt Vemdalsskalet.

Att bilen skulle få stå den här dagen var vi bägge överens om, det hade blivit en hel del bilkörning den senaste veckan så både Bosse och bilen behövde en paus från varandra. I stället begav vi oss ner till Vemdalsskalets torg och linbanan som var öppen för tillfället. Med linbanan skulle vi ta oss upp till toppen av Hovde som man såg från Bosses stuga.

Vet inte hur många minuter det tog att komma upp på toppen, men jag njöt varje minut av "resan" upp till toppen. Väl uppe på toppen hade man en riktigt fin utsikt över fjällvärlden och Vemdalsskalet. Här är lite bilder av det vi såg.

När vi gått runt på toppen tog vi en fika inne på toppstugan för att sedan börja resan nerför berget. För att göra det enkelt för sig så kan man hoppa på linbanan för att komma ner igen, men vi ville, eller rättare sagt, jag ville testa grusvägen som gick slingrande nerför fjället.

Det började väldigt snällt med en lätt lutning, men sedan blev det brantare och brantare. Innan jag började så satte jag på mig mina handskar så inte huden på mina händer och fingrar skulle förstöras, ett väldigt bra val skulle det visa sig. Hade jag släppt på och låtit det rulla på så hade jag varit nere på några sekunder om inte jag hade vällt vill säga, vilket jag troligtvis hade gjort för underlaget var inte det bästa, ojämnt och löst grus och större stenar gjorde färden ner ganska nervpirrande, men som jag brukar säga, ner kommer man ju alltid, men så här brant såg det ut på några ställen efter vägen.

Det var omöjligt på sina ställen att hålla igen farten för egen maskin så där det var som värst fick Bosse rycka in för att hålla emot, till slut kom vi i alla fall ner, välbehållna. Nu kanske många tror at vi nöjde oss med den här lilla utflykten, men nej, vi ville ha mer. Från linbanan tog vi oss, efter ett kort besök på turistbyrån, vidare mot skidområdet för att se om man kunde ta sig fram på stigarna som fanns i området. I första anblick så såg det ganska svårt ut, men allting går till motsatsen bevisas brukar jag säga och det fanns en hel del spår att välja mellan, vi valde en slinga som var 5 km. Till en början var det inga större problem att ta sig fram, ojämnt ja, men åkbar med rullstol, i alla fall med min.

Nu kanske många tycker att jag är lite vårdslös med både mig själv och rullstolen, men innan jag ger mig ut på sådana här saker så gör jag alltid en riskanalys, speciellt viktigt nu när jag fortfarande känner av vinterns stora operation i magen. Hur som helst, runt tog vi oss och när vi kom till stugan blev det en dusch för min del medans Bosse gjorde middag, svamprisotto och till det ett glas vin. Efterrätten blev en liten överraskning som jag inte var beredd på, nygräddade våfflor med grädde och egenplockade hjortron som han hade gjort sylt på, himmelskt gott! Resten av kvällen gick åt till att göra absolut ingenting, förutom att jag packade inför hemresan till min kära familj.

Det här var femte och näst sista delen om min resa norröver. I sista delen berättar jag om de naturreservat som vi besökte under bilfärden ner till Ljusdal för att där jag tog tåget hem till Stockholm.