Norrlands vildmark, del 4

Mitt uppdrag i Abiskojaure var att för det första, se hur det ser ut idag och vad man kan göra för att få det att fungera bättre, något som helt klart var väldigt välkommet för det är inte ofta man får ett sådant hjärtligt välkomnande när man kommer på besök. Några meter från landningsplatsen stod alla fyra ur personalstyrkan och tog emot oss med öppna armar och hälsade oss hjärtligt välkomna samtidigt som det togs kort, man kände sig lite som en VIP (very important person), ni vet en sådan där person som har speciella in och utgångar på flyg och tågplatser, som inte behöver ställa sig i kö osv. osv.

När hälsningsfraserna var över blev vi visade runt i området för att sedan packa upp våra saker och göra oss hemmastadda, sedan var det dags för fika, kokkaffe med kakor, men efter fikat var det bara att börja jobba. Jag började med att konstatera att det var väldigt vackert där det låg insprängt mellan bergen, åtta mindre och större byggnader där varje byggnad hade sin egen lilla, men dock så viktiga funktion, gästhus, bastu, toalett, affär, personalhus och förråd. För att man som rullstolsburen ska kunna ta sig till de olika husen så hade man gjort en brygga/spång som man med lätthet kunde rulla på, förutom vid ett ställe mellan bastun och affären, där fick man be om hjälp, men det är åtgärder som lätt går att fixa.

I huset där vi skulle bo fanns det två sovrum med nio bäddar i varje och ett gemensamt kök, men det var inte anpassat. I sovrummen var det våningssängar och vid varje bottensäng hade man satt dit ett extra handtag för att förenkla när man ska i och ur sängen och så här såg det ut i vårt rum. Lite stökigt kan tyckas, men det är det här som kallas för ett organiserat kaos, alla hade koll på sina egna grejor, till och med jag.

Bredvid huvudbyggnaden fanns det en toalett som var anpassad, primitiv, men stor, så pass stor så man lätt kommer in med en elrullstol. Bastun var också väldigt lätt att ta sig in i och ville man inte sätta sig på bänken så kan man sitta kvar i rullstolen för det fanns gott om plats. Det enda som fattades var en större spegel i omklädningsrummet för som det var nu så såg man bara toppen av huvudet när man speglade sig.

I butiken kunde man hitta en hel del spännande saker, dock inte oxfile, lövbiff eller färskt bröd utan här fick man nöja sig med konserver och frystorkat, inte så spännande kanske, men i stort sett allt blir så mycket godare när man är ute i naturen. Dagens middag blev tortellini med en egenkombinerad rökt renskavssås. Man sparade lite av pastavattnet och blandade ut det med rökt renskavsost på tub till en bra konsistens, krämig i det här fallet och för att festa till det lite extra så kan man ha i torkat renkött om man nu vill det och till det en folköl.

Eftersom det inte fanns någon el i stugan så var man beroende av solen ganska mycket, även om man hade fick eller pannlampa så kvällarna blev inte så sena, runt 22 varje kväll, men då vaknade man utvilad nästa dag och kunde ta vara på dagen ordentligt.

Dag två gick åt till att på förmiddagen undersöka de stigar som fanns i området för att se om, och hur långt man kom med rullstol, tråkigt nog kom man inte särskilt långt, kanske 100 meter, något längre på någon stig och något kortare på en annan. Eftersom jag nu är van att ta mig fram på den här typ av stig så kröp jag där det var hinder som inte var så stora, typ över ett dike eller ett litet kärr eller något liknande, men där det var större och längre hinder fick Bosse hjälpa till. På bilderna nedan gick vi över ett kärr som var ganska ojämnt och blött.

Han hade en sele runt magen och från den hade han ett rep som han fäste vid ramen på vardera sida om rullstolen, min uppgift var att försöka styra och säga till om jag var på väg mot någon större tova, sten eller rötter som stack upp. På eftermiddagen gick Bosse ut på en egen vandring medans jag satt och skrev ner mina tankar och idéer som jag, när det är klart, ska lämna till berörda personer på STF.

Ett av förslagen som jag hade var att man kunde ha en kikstation som vette mot berget Giron med sina 1500 meter över havet och som låg och vakade över området på andra sidan sjön. Jag fick låna en kikare av personalen och det dröjde inte länge förrän man såg renar som vandrade utmed sluttningen av berget.

Söder om berget kunde man skymta delar av glaciären på en annan topp, Ballinbogicoohka. Bägge de här bergen har namn som är på samiska och som har en speciell betydelse men vad det var har jag glömt, att uttala det var inte så lätt det heller, en riktig utmaning, men vackert var det i alla fall.

Efter några timmars vandring var Bosse tillbaka och vi kunde fixa i ordning dagens middag, korv och potatismos gjord på pulver, senare blev det lite spel och reflektion över vad vi varit med om under dagen, sedan var det god natt.

När vi kom till Abiskojaure två dygn tidigare hade vi ett första möte där vi berättade vilka vi var och vad jag jobbade med och hur, sedan ville jag höra personalens tankar och idéer om stället och hur de ville att det skulle bli och ut efter det skrev jag ner mina tankar och idéer och tog kort som jag sedan presenterade sista dagen vid en gemensam fika innan helikoptern som skulle ta oss tillbaka till Abisko.

Det finns en del att jobba på, det är helt klart, men jag tycker ändå att platsen är väl värt ett besök, men då måste man ha klart för sig att:

• Om man inte kan eller har svårt att gå, så kan man bara ta sig dit med helikopter på vår, sommar eller höst, sedan får det bli snöskoter på vintern.
• Det finns inga stigar som man kan åka rullstol på.
• Ingen el.
• Gemensamt kök och sovrum.

Är man beredd på att leva lite primitivt och sitta vid stugan och njuta av området, läsa en bok och umgås med vänner, då är det här en plats som jag varmt kan rekommendera. Min och kanske deras version är att man i framtiden ska kunna ta sig runt i området så att alla får möjlighet att upptäcka den fantastiska naturen runt omkring, men då krävs det både pengar och ett bra samarbete mellan olika parter, men som jag brukar säga, ingenting är omöjligt.

Det här var fjärde delen om min resa till Abisko så nu börjar nedräkningen av vår resa, men helt slut var det inte, vi var ju trots allt över 100 mil från Stockholm så mycket kunde hända innan vi nådde målet, men mer om det i nästa del.