Norrlands vildmark, del 2

I mitt senaste blogginlägg avslutade jag med ett besök på Dundret, men det var faktiskt några platser mellan Jokkmokk och Gällivare som vi passerade och som jag glömde nämna och det var Harsprånget och Muddus nationalpark. Harsprånget har ingenting med vare sig harar eller språng att göra, så jag har ingen aning om varför det heter så. Harsprånget är ett vattenkraftverk i Luleälv som ligger i Jokkmokks kommun, nära Porjus. Är inte så förtjust i stora cement och stålbyggnader som ligger i den så annars fina naturen, men det här var faktiskt lite imponerande vilket kanske inte var så konstigt för det är nämligen Sveriges största vattenkraftverk. Årsproduktionen är ca 2 TWh ett normalår, vilket motsvarar ca 1,5 % av Sveriges elproduktion, så då kanske ni förstår hur stor verket är. Det var väldigt svårt att få något grepp om hur stort det var från där jag satt i rullstolen, försökte hitta något bra ställe att ta kort på, men det här var det bästa jag kunde hitta på, man ser i alla fall verket på vänster sida.

Vi stannade bara kanske max 10 minuter för att sedan ta oss an nästa plats, Muddus nationalpark. Muddus ellerMuttos som det också heter är en del av Unescos världsarv Laponia, som också omfattar nationalparkerna Sarek, Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke och Padjelanta/Badjelánnda tillsammans med bland andra Stubbá/Stubba och Sjávnja/Sjaunja naturreservat.

För att ta sig in i nationalparken svänger man höger när man passerat ett kraftverk (inte Harsprånget) och en bro som går över Luleälven. Följ grusvägen ca 1 mil, då kommer man till ett ställe som heter Skåjjde, där är en av entréerna in i parken. Man håller på och gör området lite mer tillgängligt för funktionshindrade genom tillgängligare toaletter, eldstäder, spänger och ramper. Tyvärr så missade vi det hela totalt, plus att vi heller inte hade tiden med oss, för som vanligt så går tiden fort när man har roligt, men då har vi ytterligare en anledning till att åka upp till Lappland igen.

Jag hade inte fått den där riktiga känslan än över att vi var i Norrland, förutom när vi passerade Polcirkeln i närheten av Jokkmokk, men när vi började närma oss Torne träsk började det hända saker. Det finns inget mer otacksamt än att fotografera fjällområden för det är i stort sett omöjligt att förmedlan den där euforiska känslan som man har när man åker i området, så jag får förklara i både bild och ord. Att sätta mig bakom en ratt när man åker i fjällområden, det är förenat med total livsfara, den kombon går bara inte ihop. Jag blir så till mig när jag ser alla dessa vackra toppar med sina snö och glaciärer utefter sluttningarna. Ungefär som när ett pojkband kommer ut på en scen och alla tonårsflickor brister ut i total hysteri, så känns det inombords, men som tur är så kan jag behärska mig något mer. Hur som helst, det här var i alla fall vad som mötte oss när vi närmade oss Torne träsk.

Sjön är Sveriges sjunde största sjö och Sveriges näst djupaste där det största djupet ligger på 168 meter. Från den norra till den södra spetsen av sjön är det ca 70 km fågelvägen, så det är ingen sjö man paddlar runt på en kafferast precis. Runt sjön reser sig fjällmassiven med toppar på ca 1500 meter över havet, i alla fall de flesta av dem. Jag är väldigt glad över att vädret var så bra som det var, annars hade man nog inte sett topparna.

När vi kom till sjön kände vi bägge att nu var det inte långt kvar till Abisko, vilket det heller inte var om man tänker på att vi kört över 100 mil totalt, men det var ändå fyra mil kvar, men de kändes som en liten fis i rymden.

Abisko som småort kom till i slutet av 1800-talet när malmbanan började byggas. Under bygget av Malmbanan var tunneln genom berget Nuolja ett stort projekt och många tunnelbyggnadsarbetare bodde här i flera år. Ett tillfälligt vattenkraftverk anlades i Abiskojåkka för att ge kraft till tunnelbygget. När järnvägen var klar köpte STF ett av husen nära Abiskojåkka och började med att ta emot turister. Sedan dess har turismen varit viktig för byns utveckling. Från ortens huvudväg gick det en brant grusväg som vi åkte uppför, mot helikopterplattan och hotellet vi skulle bo på, Abisko mountain lodge, ett riktigt fint hotell med Lapporten i bakgrunden.

När vi hade packat upp och fått i ordning på alla våra saker försvann Bosse ner i bastun medans jag satte mig i baren och tog en lokalöl, en suröl från Piteå. Inte så jättelokalt kanske, men bryggeriet ligger i alla fall i norra Sverige, så lite lokalt kanske det är i alla fall, god var den i alla fall med doft och smak av havtorn och norrländska bär. När Bosse kom tillbaka, nyduschad och rödmosig efter bastun satte vi oss i restaurangen och njöt av en middag som bestod av deras egna korvar och potatiskaka och till det en öl, gudomligt god!!

Eftersom vi hade suttit i bilen ett antal timmar, förutom när vi besteg Dundret, så kände vi att det var dags att röra på sig lite och se oss omkring. 

En känd led som börjar just i Abisko och som är ganska känd är Kungsleden som går mellan Kungsleden ner till Hemavan och är en av världens mest kända och kanske bästa vandringsleder. Leden som är drygt 400 kilometer lång skapades av Svenska Turistföreningen i början av 1900-talet. Sen dess har den besökts av vandrare från hela världen. Huruvida den går att ta sig fram på med rullstol behöver man inte vara en Einstein för att förstå att det inte är så lätt, men är man som jag, en nyfiken person som alltid vill testa motsatsen när man hör att det inte går, då måste man ändå testa, trots att man vet att det inom kort kommer ett stopp. Vet inte hur många gånger jag åkt på en stig eller väg för att testa framkomligheten och upptäckt att man inte kommer så långt som man hoppats på, men då är det bara att vända och försöka komma ihåg det till nästa gång man är i området, och det är inte så lätt alla gånger. Nu är Kungsleden en så pass känd led så jag borde komma ihåg att det just i Abisko inte går att ta sig så långt, men man vet aldrig med mig. Hur som helst, när vi hade åkt ca 100 meter på leden var vi tvungna att vända och det berodde inte enbart på min rullstol, Bosse råkade halka på en sten när han skulle reka lite längre fram och vred till foten ganska ordentligt så han fick ganska ont. Jag kände mig ganska skyldig till det hela, men det gick ju bra till slut. I stället för Kungsleden kunde vi i stället ta oss en annan lite mer snällare led, Abiskojokkens Canyon, inte så lång, bara någon kilometer, men den bjöd på riktigt fin natur, forsar och branta klippor.

Forsen är inte naturlig utan den kom till när man sprängde i berget för att lätta på vattentrycket på ett annat ställe och i samband med byggandet av stambanan. Det var otroligt vackert i alla fall, väldigt klart och grönaktigt vatten vilket man ser på bilden längst ner med de stora stenarna i botten av ån och spången man åkte på var lätt att ta sig fram på med rullstol, så är man i krokarna så är det här en plats man kan besöka. Här är lite fler bilder från Abisko canyon.

Två andra besök som man kan besöka är Abisko gränsförsvarsmuseum och Rallarmuseét, bägge ligger i samma byggnad. Om man kommer in med rullstol vet jag inte för vi var aldrig där eftersom det var stäng, vi var o andra sidan väldigt nöjda med det vi hade upplevt för stunden, så vi bestämde helt enkelt att dra oss tillbaka till hotellet och ladda batterierna för morgondagens äventyr, helikopter i Abisko nationalpark till Abiskojaure.
Det här var andra delen om min resa till Abisko. Glöm inte läsa första delen om min resa och missa för all del inte nästa del, helikopterresan in i nationalparken.