Utmed Roslagsleden

Tidigare i veckan var jag på ett intressant möte med bla representanter från Vallentuna kommun och näring och föreningslivet där det pratades varmt om ett område som jag länge velat besöka, Tärnanområdet som ligger nordöst om Vallentuna kommun, på gränsen till Österåkers kommun. Varför jag velat besöka det är för allt som jag läst om platsen, stor fin skog, vildmarkskänsla trots att man är så nära stan, total tystnad och alla småvägar som korsar skogen lite här och där. Jag har en god vän som jag haft kontakt med under veckan och fått lite goda råd och tips på vart jag kunde tänkas ta mig fram med rullstol. Hon kunde dessvärre inte följa med eftersom det väntas tillökning i familjen, deras tax ser numera ut som en öltunna pga alla valpar som inom en snar framtid kommer ut, så där behövs det lite stöd och hjälp så allt går som det ska. Men jag har, eller rättare sagt Iris har inga valpat på gång så där är det fullt ös än så länge, trots att hon lämnat valpstadiet för länge sedan, nu tituleras hon vuxenhund för snart fyller hon fyra år. Tiden går väldigt fort, tyckte inte det var så länge sedan hon försökte pressa sig igenom mina ekrar på rullstolen, kommer dessvärre inte ihåg om hon lyckades eller inte, men söt var hon i alla fall och söt är hon även idag, fast på ett annat sätt.

Iris som valp med ett av sina syskon

Området ligger ganska långt bort från söder, så det blev till att gå upp i ottan, dvs. 06.30, inte så tidigt kanske, men det var ju ändå lördag och då brukar man ju ligga lite längre, men inte den här gången. Efter en bilfärd på knappt en timme kom vi till Domarudden som är en friluft-och kursgård där man kan vandra på någon av alla leder som finns i området, bada i sjön Drängsjön, eller bara njuta av tystnaden. Vad gäller badet så går det att ta sig fram med rullstol eller elrullstol, förutom vid vattnet för där kan det bli lite kämpigt pg.a. sanden, men det finns en stor hård gräsmatta som man kan ta sig fram på, en handikapptoalett och en grill som man kan använda ganska obehindrat, så även om man inte kan bada så tycker jag att man kan besöka platsen ändå. Det går även att hyra stuga i området, men hur de är har jag ingen aning om eftersom det inte var det jag ville göra, jag, eller rättare sagt vi ville ut i skogen.

Backen vid Domarudden

Jag hade fått tips att följa elljusspåret som började vid parkeringen och som gick upp för en lång och brant backe och sedan vidare in i skogen. Hade det inte varit för den långa och branta uppförsbacken så hade det varit riktigt angenämt att ta sig fram, men redan från start fick jag ta till alla resurser jag hade för att ta mig upp. Underlaget var riktigt bra med hårt packad jord och grus, men på några ställen stack det upp lite större stenar och rötter så det gällde att ta det lite försiktigt och se sig för. Elljusspår brukar betyda breda och fina stigar med bra underlag, men de brukar också betyda korta men branta backar vilket det som sagt var här. När vi äntligen hade tagit oss upp så fortsatte vi in i skogen, en skog som bestod av mestadels gran, mossa och och stora klippblock efter sidorna och som sagt backar. Det var väldigt lätt att hitta för skyltningen var väldigt bra, i alla fall så länge man höll sig på elljusspåret, skyltarna var stora med olika färger för olika spår.

Ett skräckscenario för mig är om Iris skulle stöta på något som hon absolut inte ska stöta på är tex en argsint hund, varg, björn, men också kryp av den mindre sorten. När vi hade gått ett par kilometer kom vi fram till ett stort kalhygge på vänster sida av stigen, på den högra låg skogen fortfarande orörd och här delade stigen på sig, svängde man höger kom man till sjön, men svängde man vänster så fortsatte den genom kalhygget bort till skogen på andra sidan. När vi gick på stigen stannade Iris plötsligt till och tittade ner i diket för att i nästa sekund hoppa ner, precis på samma sätt som när en räv hoppar ner för att fånga en sork eller något annat gott, men i det här fallet så var det inte en sork utan en huggorm. Det här är min absolut största fasa, dels för att jag själv tycker att det är läskigt med ormar, men framför allt att hon skulle bli ormbiten. Om ens hund skulle bli ormbiten ska man helst inte låta den springa över huvudtaget utan man ska ta den i famnen och så snabbt som möjligt ta den till veterinären. I mitt fall skulle det vara omöjligt för när jag väl har henne i famnen kan jag inte ta mig en meter eftersom jag måste hålla i henne med bägge händerna och därmed inte kunna köra rullstolen.

Den här gången gick det bra, jag sa åt henne att bryta direkt och sätta sig fot vilket hon gjorde på en gång, och efter en ordentlig genomgång av henne för att försäkra mig om att inget hade hänt så kunde vi fortsätta, men jag hade lite extra koll på henne under promenaden. När jag hade börjat varva ner efter orm-incidenten dök nästa problem upp. Min mobil ringde och på andra sidan luren var det chauffören som jag åkte med upp till Domarudden, han berättade att han hade missat att ge mig mitt färdtjänstkort, något som jag själv heller inte hade tänkt på. Efter lite diskussioner fram och tillbaka så kom vi överens om att jag skulle ringa honom när jag kom till en adress så han kunde hitta mig. Förutom gatuadresser så tycker jag att man ska kunna uppge en koordinat också, för är man som jag ute i skogen ofta så är det inte alltid som det finns ett hus i närheten när man vill ha en bil, men tydligen så är man på färdtjänst inte lika pigg på iden som jag är. Jag berättade för honom att det nog skulle ta ett par timmar, men det var helt ok för honom så när jag hade pratat klart med honom kunde vi fortsätta.

Kalhygget mellan Domarudden och Trehörningen

När vi passerat kalhygget och skogen kom vi fram till en grusväg där man hade fyra alternativ att välja på, så det var bara att ta upp gps:en och se vilken av vägarna vi skulle ta och det var som jag misstänkte, den enda vägen som hade en lång uppförsbacke skulle vi ta, tack för den.

Leden som vi tog oss fram på i stort sett hela tiden från Domarudden, förutom på några ställen där det inte gick att åka rullstol heter som sagt Roslagsleden och är en led på hela 19 mil och som startar i Danderyd, vid Rinkebyskogen och slingrar sig fram genom skogarna ända upp till Grisslehamn. Den består av 11 etapper och vi var på etapp 5. Stora delar av leden går inte att ta sig fram med rullstol men som sagt, där vi åkte stötte vi inte på några större hinder förutom på några ställen, men jag blev positivt överraskad över att leden var så lätt att åka på som den var. Jag om min kompis tog för några år sedan fram en alternativ Sörmlandsled som inte är riktigt klar än, men när den är det kanske man ska ge sig på Roslagsleden för den är som sagt riktigt fin.

Kommungränsen Åkersberga/Vallentuna

Några gånger stötte vi på lite folk som hade en sak gemensamt, de såg lite bekymrade ut när de såg mig och Iris på vägarna långt inne i skogen, kan tänka mig att det inte är så jättevanligt med rullstol i de här trakterna. De stannade till för att fråga hur jag mådde och om jag behövde hjälp med något, människorna är goa här uppe. En av dem mötte vi vid kommungränsen mellan Åkersberga och Vallentuna. De hade gått från golfklubben uppe vid Runsättravägen och Hundsjön och var på väg ner till Domarudden, exakt samma ursprungsrutt som jag tänkte att jag och Iris skulle ha tagit. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att återvända till den här platsen om inte alltför lång tid, För jag hade ju inte tagit mig upp till Tärnanområdet som var tänkt från början. Hur som helst, när vi pratat färdigt och vi önskade varandra lycka till med vår vandring fortsatte jag och Iris till dagens slutmål, Gamla Härsbro där jag ringde chauffören som skjutsade mig till Domarudden för att se hur vi skulle kunna lösa det här med mitt kort. Han var inte så pigg på att åka från södra delen av stan upp till oss, så då fick det bli att ringa kundtjänst och förklara mitt lilla problem. Efter lite diskussioner fram och tillbaka löste vi det hela på ett bra sätt, så efter en halvtimme dök det upp en färdtjänstbuss som kunde ta oss hem till älskade söder.