På skakiga vägar i Kalvsvik
Jordbro är en ort med två ansikten. På den västra sidan har vi industriområdet med bl.a. Coca-cola fabriken som den största av dem. På den östra sidan har vi Jordbro centrum med alla sina radhusområden och stora betongklumpar till höghus, inte så mysigt kanske, men fortsätter man ytterligare någon kilometer söderut kommer man till ett mycket mer intressantare område, Jordbro gravfält med gravar från 1000-talet, ett måste att besöka om man är i närheten. Alltså, pendeln till Jordbro och gå mot Jordbro centrum, ta höger och följ cykelvägen som går utmed Södra Jordbrovägen tills man kommer till en skylt som visar vägen till gravområdet och går man igenom det och fortsätter söderut så kommer man till Västerhaninge, ca 2 km. Nu har jag varit i det här området några gånger, hade en guidning där förra året, så nu var inte målet att besöka gravarna utan ett annat område, Kalvsvik med omnejd.
Efter frukosten tog vi pendeln från Stockholm södra ner till Jordbro, en resa på ca 25 minuter och när vi gick av tog vi oss söderut mot gravområdet och Gullringskärrets naturreservat som bildades 1986. Det här området kallas för Haninges egen lilla regnskog, området har en karaktär av våtmark, sjö, vattendrag och skogsmark. Hur det är med tillgängligheten vet jag faktiskt inte för jag har inte varit inne i området, men jag har hört att det ska finns stigar man kan åka på med rullstol.
Jag är inte den som skryter i första taget, en ganska lågmäld person, men när det gäller min hund Iris kan jag skryta hur mycket som helst för hon är helt underbar! När vi kommer in i skogspartiet ändrar hon karaktär på något sätt och blir helt tokvild och springer runt, runt, runt och morrar. I något av varven plockade hon upp en baguette som hon gärna ville ha och smaska på, vi delade inte den uppfattningen. Jag ropade in henne och hon kom springandes emot mig med baguetten i mun, en baguette som täckte halva hennes ansikte. När hon kom fram sa jag att jag ville ha den så hon sträckte fram nosen och släppte den försiktigt i min hand, inte ett bitmärke!! Hade det varit min förra hund Ymer som var en labrador hade han svalt den direkt. En väldigt fin och underbar hund, men väldigt glupsk, så glupsk så det kändes i plånboken några gånger samtidigt som skämsmössan åkte på om ni förstår vad jag menar.
Vid gravområdet svängde vi vänster och fortsatte Gullringsvägen som slingrade sig genom en tät skog som för det mesta bestod av lövträd, men också någon gran eller tall som stack upp mellan lövträden.
Vid en nedförsbacke svängde vi vänster och fortsatte på en ridstig ner mot ett öppet fält och Nynäsvägen där bilarna hördes på långt avstånd. Här går det antagligen mycket hästar för stigen var väldigt spårig och skakig, ganska svårt att ta sig fram, men så småningom kom vi fram till en tunnel som gick under Nynäsvägen och efter ytterligare 50 meter kom vi fram till en asfalterad väg, Kalvsviksvägen. Här svängde vi vänster och fortsatte genom en by som numera hette Kalvsvik. Byns namn nämns första gången i skrift år 1335, stavat Kalswi. Ordet ”vi” är det gamla ordet för en inhägnad kultplats. Sannolikt har det funnits en eller flera kultplatser på Kalvsviksområdet. En teori är att en stor kultplats låg österut, på Kikarberget. Bakom Lövhagen, en av Kalvsviksgårdarna, finns det spår efter ett kalsvi, ett område där man under äldre järnåldern tränade stridsmän. Det finns också en källa vid Kalvsvik, som enligt muntlig tradition kallas offerkällan. Kalvsviks by kom att ligga på sin nuvarande plats först omkring år 1200, men området bär spår av mänsklig aktivitet från både äldre och yngre järnåldern, bl.a. en fornborg och en runsten.
Efter Kalvsvik svängde vi in på en mindre väg som gick förbi Kikarberget som låg på vänster sida om vägen, på höger sida slingrade sig en liten bäck fram mellan dikeskanterna. Efter en stund tog vägen slut så då fick vi fortsätta en stig som gick utmed fältet på ena sidan och Nynäsvägen på andra, men efter bara 200 meter fortsatte stigen in i en tunnel som gick under vägen för att sedan fortsätta upp för en brant backe genom skogen. Vid en trevlig glänta med en fantastisk utsikt över området stannade vi till för att äta lite mat som vi hade med oss. Nu har våren äntligen kommit och med den även fågelsången, jösses vilket liv det var, underbart! När vi ätit klart fortsatte vi stigen upp till civilisationen, tillbaka till pendeln för att åka till Handen för att där träffa en representant från Studieförbundet vuxenskolan Haninge för en föreläsning som jag ska hålla där om två veckor, kanske vi ses där.
Efter frukosten tog vi pendeln från Stockholm södra ner till Jordbro, en resa på ca 25 minuter och när vi gick av tog vi oss söderut mot gravområdet och Gullringskärrets naturreservat som bildades 1986. Det här området kallas för Haninges egen lilla regnskog, området har en karaktär av våtmark, sjö, vattendrag och skogsmark. Hur det är med tillgängligheten vet jag faktiskt inte för jag har inte varit inne i området, men jag har hört att det ska finns stigar man kan åka på med rullstol.
Jag är inte den som skryter i första taget, en ganska lågmäld person, men när det gäller min hund Iris kan jag skryta hur mycket som helst för hon är helt underbar! När vi kommer in i skogspartiet ändrar hon karaktär på något sätt och blir helt tokvild och springer runt, runt, runt och morrar. I något av varven plockade hon upp en baguette som hon gärna ville ha och smaska på, vi delade inte den uppfattningen. Jag ropade in henne och hon kom springandes emot mig med baguetten i mun, en baguette som täckte halva hennes ansikte. När hon kom fram sa jag att jag ville ha den så hon sträckte fram nosen och släppte den försiktigt i min hand, inte ett bitmärke!! Hade det varit min förra hund Ymer som var en labrador hade han svalt den direkt. En väldigt fin och underbar hund, men väldigt glupsk, så glupsk så det kändes i plånboken några gånger samtidigt som skämsmössan åkte på om ni förstår vad jag menar.
Vid gravområdet svängde vi vänster och fortsatte Gullringsvägen som slingrade sig genom en tät skog som för det mesta bestod av lövträd, men också någon gran eller tall som stack upp mellan lövträden.
Vid en nedförsbacke svängde vi vänster och fortsatte på en ridstig ner mot ett öppet fält och Nynäsvägen där bilarna hördes på långt avstånd. Här går det antagligen mycket hästar för stigen var väldigt spårig och skakig, ganska svårt att ta sig fram, men så småningom kom vi fram till en tunnel som gick under Nynäsvägen och efter ytterligare 50 meter kom vi fram till en asfalterad väg, Kalvsviksvägen. Här svängde vi vänster och fortsatte genom en by som numera hette Kalvsvik. Byns namn nämns första gången i skrift år 1335, stavat Kalswi. Ordet ”vi” är det gamla ordet för en inhägnad kultplats. Sannolikt har det funnits en eller flera kultplatser på Kalvsviksområdet. En teori är att en stor kultplats låg österut, på Kikarberget. Bakom Lövhagen, en av Kalvsviksgårdarna, finns det spår efter ett kalsvi, ett område där man under äldre järnåldern tränade stridsmän. Det finns också en källa vid Kalvsvik, som enligt muntlig tradition kallas offerkällan. Kalvsviks by kom att ligga på sin nuvarande plats först omkring år 1200, men området bär spår av mänsklig aktivitet från både äldre och yngre järnåldern, bl.a. en fornborg och en runsten.
Efter Kalvsvik svängde vi in på en mindre väg som gick förbi Kikarberget som låg på vänster sida om vägen, på höger sida slingrade sig en liten bäck fram mellan dikeskanterna. Efter en stund tog vägen slut så då fick vi fortsätta en stig som gick utmed fältet på ena sidan och Nynäsvägen på andra, men efter bara 200 meter fortsatte stigen in i en tunnel som gick under vägen för att sedan fortsätta upp för en brant backe genom skogen. Vid en trevlig glänta med en fantastisk utsikt över området stannade vi till för att äta lite mat som vi hade med oss. Nu har våren äntligen kommit och med den även fågelsången, jösses vilket liv det var, underbart! När vi ätit klart fortsatte vi stigen upp till civilisationen, tillbaka till pendeln för att åka till Handen för att där träffa en representant från Studieförbundet vuxenskolan Haninge för en föreläsning som jag ska hålla där om två veckor, kanske vi ses där.
Kommentarer
Skicka en kommentar