En ö - två naturreservat

För några dagar sedan så var jag hos min gode vän Bosse ute på Lidingö för snacka lite om sommarens aktiviteter, en tur upp till Vemdalen och vidare till Abisko för att besöka deras handikappanpassade anläggning Abiskojaure som ligger ca 1,5 mil in i Abisko nationalpark, något som jag verkligen ser fram emot. Under våran promenad noterade jag att det fanns en hel del nya stigar som jag inte åkt på tidigare, Lidingö är ganska outforskat för min del än så länge, men det rodde jag bot på idag när jag var där med Iris, inte hela ön men en del av den i alla fall.

Lidingö, även Lidingön eller Lidingölandet, är en ö i södra Uppland i Stockholms inre skärgård. Den bildar tillsammans med några mindre ögrupper, däribland Fjäderholmarna och Storholmen, Lidingö kommun. Lidingös historia som boplats går tillbaka till vikingatiden och kan delas upp i ett antal tydliga tidsperioder. först kom forntiden från tidig järnålder fram till slutet av 1200-talet samtidigt med att Stockholm började utvecklas som stad.

Lidingö var ett bondesamhälle med många mindre gårdar från tidigt 1200-1300 som förvärvas av Bo Johnsson (Grip) under perioden 1376-1381. Hans markområde omfattande större delen av Lidingölandet. Lidingö tas över av Gustav Axelsson Banér på Djursholms slott på slutet av 1400-talet. Johan Gabriel Banér d.y. sålde alla s.k. frälsehemman på Lidingö 1775 till förmögna Stockholmare, så det är väl därför det finns så många rika människor på Lidingö och Djursholm antar jag.

Den obebyggda delen av Lidingö består huvudsakligen av skog. Terrängen är relativt starkt kuperad med stora bergsryggar och mellanliggande bördigt slättland, som genom landhöjningen stigit ur havet, och idag på de mest låglänta områdena ligger endast några meter över havsnivå. På den östra delen av Lidingö finns Långängen-Elfviks naturreservat, ett område som sträcker sig från södra delen av Lidingö vid Kottlasjön via Ekholmsnäsöver Hustegafjärden och vidare till Elfvikslandet. Området är rikt på rådjur, dovhjort och rödräv. En bäverfamilj finns i Kottlasjön med tydliga spår av strandnära trädfällning av lövskog, och grävling finns i området vid Stockby. Givetvis finns det mer skog på ön än i det här området, men varför jag tar upp just den här platsen är för att det var där jag var i onsdags och det var där vi var idag.

Vitkindade gäss på väg till vattnet

Efter en halvtimmes resa med både tunnelbana och Lidingöbanan så steg vi av vid AGA som gjorde sitt intåg på ön redan 1910. Mycket industribyggnader och en stor tågdepå finns i området, inte så fint med andra ord, men efter några minuter var vi nere vid vattnet och följde en mycket trevlig strandpromenad som gick österut. Efter några hundra meter kom vi till Skärsätra båtvarv som vi åkte igenom för att komma till det mycket vackra området Kappsta naturreservat. Reservatet invigdes 2008 och är det minsta av alla reservat som jag besökt, det tog inte ens 10 minuter att ta sig igenom, men det finns mycket att se efter vägen. Om man vill ha vårkänsla och leta ätliga växter så är det här en perfekt plats, det hade kommit upp hur mycket kirskål och johannesört som helst nu när vi var där, men om man inte vill studera växter så kan man vrida huvudet upp till vänster och begrunda ett staket som tillhörde den gård som fanns där på 1900-talet där en mycket känd svensk man bott, nämligen Raoul Wallenberg. Huset finns inte kvar, efter en brand 1933, men däremot trappan och ett monument över Raoul i form av en väska, lite annorlunda.

Raoul Wallenbergs monumentet

Området är ganska kuperat med många branta backar, förutom där vi åkte, där var det relativt slätt tills vi hade tagit oss igenom reservatet och kom fram till en arbetsplats där man höll på att bygga upp ett hus i mångmiljonklassen, här var dagens brantaste och längsta backe. I normala fall hade jag ryckt på axlarna och kämpat mig uppför, men eftersom jag fortfarande är i uppbyggnadsfasen efter min operation tidigare i år vågade jag inte ta i som det skulle krävas så jag frågade faktiskt om hjälp,

Ängen vid Mölna gård

något som inte händer alltför ofta, men till och med jag kan vara försiktig och tänka till ibland, väl uppe fortsatte vi förbi byggarbetsplatsen och ned till vattnet igen. Jag frågade mannen som hjälpte mig upp om man kommer att göra en strandpromenad framför huset som man nu håller på och bygger, men tydligen har de som ska bo där köpt en bit av stranden också, så tyvärr blir det ingen strandpromenad just där utan då får man göra som jag, åka runt. Känner igen det där, det finns flera platser i Stockholms natur där markägarna köpt stora markarealer och försökt sätta stopp för människor att ströva omkring i naturen. Det är väl en sak om man inte vill ha främmande människor utmed husknuten, det kan jag köpa, men att förbjuda människor att vistas i skogen flera kilometer från markägaren, det tycker jag är mycket märkligt. Nåväl, åter till dagen. När vi hade tagit oss ner för en brant backe fortsatte vi som sagt bort till Mölna gård, där stannade vi till vid en stor äng som gick ner till vattnet för att inta vår lunch, sedan fortsatte vi upp till Södra Kungsvägen, där åkte vi över vägen och fortsatte under en bro som gick under Lidingöbanan för att komma in i nästa naturreservat, Långängen-Elfviks naturreservat.

Jag vid Kottlasjön

Här var jag några dagar tidigare med Bosse, så här hade jag hyfsad koll på området. När vi tagit oss under bron och över en annan bro som gick över en bäck som går mellan Kottlasjön och Lilla Värtan svängde vi vänster och gick utmed bäcken. Här ser man spår av bävrar som huserar i området, både träd som blivit avgnagda och bäverhyddor. När jag var liten så såg vi ofta bävrar på Klarälven, något som jag tyckte var riktigt häftigt. Tysta gled de med enbart huvudet över vattenytan och när de anade fara så plaskade till ordentligt med den platta svansen så man hoppade så högt så risken för att man skulle falla överbord var stort (lite överdrivet). När jag var här senast så stannade vi till vid en grillplats vid vattnet, men jag ville fortsätta för att se hur långt jag skulle komma med min manuella rullstol. Tråkigt nog så kom vi inte så mycket längre än till en klipphäll några hundra meter längre bort. Jämna och fina klipphällor, men lutningen åt vänster var ganska stor, så risken att falla ner i backen bedömde jag som väldigt stor, något som jag inte hade en större lust till med tanke på mitt fysiska tillstånd. I normala fall hade jag "testat" för att se om jag klarat det, men det testet får vänta till någon gång under sommaren. Jag beslöt mig för att vända och åka tillbaka en bit för att vid ett ställe svänga vänster och fortsätta på en fin och bred stig genom skogen.

Den här stigen och området var helt nytt för mig och Iris, men enligt Bosse var det inga problem att ta sig fram med rullstol, vilket han hade helt rätt i och någon som tyckte om platsen var Iris. Hon sprang omkring i blåbärs och lingonriset för att vid några ställen stanna till för att dyka ner med nosen för ner i gräset för att försöka fånga något, ingen aning om vad det var, men hon var otroligt söt där hon satt i skogen.

Iris spanar in småkryp

Efter någon kilometer kom vi fram till civilisationen och Högberga station där vi tog tåget till Ropsten för att där byta till tunnelbanan som skulle ta oss hem till söder.