Bland mossar och torp
Om man vill få en släng av både historia och fin natur med utmanande grus och skogsvägar, då kan jag rekommendera området Tjursta som ligger öster om Österhaninge. Platsen är känd för alla sina fornlämningar, några är svåra att upptäcka medans andra är placerade utmed en stor stig eller en grusväg. Jag hade länge velat åka till området, men av olika anledningar så hade det inte blivit av, men i förrgår kväll bestämde jag mig för att nu skulle det ske. Jag gav mig själv lite extra press genom att lägga ut det på Facebook också innan jag gick och la mig. så nu hade jag ingenting att skylla på. Planen var att jag skulle starta vid Österhaninge kyrka och åka en slinga som sedan tog mig tillbaka till kyrkan, men den här rutten var mycket tuffare än vad jag hade planerat och tog därför längre tid än väntat. Kartan nedan visar den ursprungliga rutten.
Jag och Iris tog färdtjänsten till Österhaninge kyrka där vi som sagt startade vår tur. Österhaninge kyrka, eller Sankta Gertruds kyrka som den också kallas är från medeltiden, närmare bestämt från 1200-talet och kyrkans utseende och byggkonstruktion är typisk för den tiden med sand och kalksten. En annan intressant detalj med kyrkan är kyrktornet. Tittar man på kyrkan på långt håll så ser man att den är lite skev, att den lutar lite som typ lutande tornet i Piza, dock inte så fullt extremt, men man ser dock att det lutar lite. Det sägs att detta gjorde dåvarande byggherren så förtvivlad så att han gick och hängde sig i klocktornet, men om det är sant eller inte har jag ingen aning om.
Från kyrkan följde vi Klockarlötsvägen som är en slingrande, bitvis kuperad och asfalterad väg som går genom skog och gårdar. När vi kom till en liten by som hette Sanda svängde vi höger och fortsatte på en halvdålig och slingrig väg genom byn ner till ett fält och bort till Dalarövägen, en mycket trafikerad väg som man ska vara väldigt försiktig att åka på med rullstol eller cykel, speciellt om man som jag har en hund, men efter bara knappt 100 meter svängde vi höger och in på en mycket lugnare och trevligare väg, Tjurstavägen. Här träffade vi på dagens första runsten från medeltiden. Av någon konstig anledning så flyttar man ofta på de här stenarna, så även den här. Den är känd sedan 1600-talet, men själva stenen är från 1000-talet. Inskriptionen lyder "Signjut reste stenen efter Sigröd, sin fader, Sibbes broder". Det finns fler runstenar i området, men den här var den enda som vi såg, de andra ligger aningen längre ut på någon åker eller gömd inne i skogen. Vägen vi åkte på var bred och fin, hårt packad grusväg med vissa ojämnheter på några ställen, men det var inget som störde, det som var jobbigast var den 250 meter långa backen som började vid runstenen och som fortsatte in i skogen.
När vi hade åkt några hundra meter kom vi fram till en korsning, vänster kom man till Haninge skytteklubb där det tränades för fullt den här dagen, tystnaden i skogen avbröts med jämna mellanrum av smällar från klubben, lite irriterande om ni frågar mig. Vi svängde i stället höger och fortsatte grusvägen ner för en backe, tillsammans med en hare som dök upp på vägen. Vi följdes åt några meter på vägen, sedan beslöt den sig för att svänga av in mot skogen igen, något som gjorde Iris väldigt besviken.
Hittills hade vägarna som vi åkt på varit väldigt bra och lätt att köra på, men när vi kom till Tjursta gård byttes det fina och hårda underlaget mot löst grus och relativt stora stenar som man fick passa sig för när man åkte. Inga direkta backar att prata om, men underlaget gjorde att man fick kämpa för varje meter. Innan jag åker ut på mina längre turer så försöker jag ta reda på hur det ser ut i området jag ska besöka, ofta använder jag Googlemap och kollar på bilder för då får man en ungefärlig bild på vad man har att vänta sig, men på några ställen kan man ändå få sig en riktig överraskning som i det här fallet. Så här ser det ganska ofta ut om man åker på vägar som går utmed öppna fält, men när man väl kommer in i skogsområdet brukar det bli bättre igen, men så var det inte i det här fallet. Från Tjursta gård såg jag hur vägen såg ut ända fram till skogskanten, men hur det såg ut i skogen hade jag ingen aning om och enda sättet att ta reda på det var att bita ihop och fortsätta, men när jag väl kom till skogen märkte jag att eländet bara fortsatte. Det är väldigt sällan jag ger upp och vänder tillbaka, men tanken slog mig när jag väl kom fram till skogen, men efter att ha tittat på gps:en och satt på mig min gördel för att skydda min mage efter operation beslöt jag mig ändå för att fortsätta. Jag hade kommit så pass långt så det hade inte spelat någon större roll, men däremot så ändrade jag rutten en del. Jag insåg att med den här farten skulle det ta väldigt lång tid att ta sig runt, ca 100 meter på 5 minuter, så jag beslöt mig för att ta mig upp till Hammarby hästgård för att där ta färdtjänst tillbaka hem, men jag var inte på långa vägar framme vid gården än så det var bara att fortsätta.
Om vägen bjöd på hårt motstånd så lättades det ändå upp av den lugna och fina naturen i området, men fortfarande kunde man höra smällar från skytteklubben några kilometer bort, men det gick att sorla bort av fågelsången.
Vid en solglänta någon kilometer in i skogen stannade vi till för att äta vår mycket välförtjänta lunch, en vegetarisk kik/svampgryta till mig och hundmat till Iris, när den var uppäten och vi hade sträckt ut våra ömma muskler och leder fortsatte vi. Utmed skogsvägen gick det en liten bäck på höger sida och som kommer från de två större myrarna i området, Kyrkmossen och Klovkällsmossen. Följer man bäcken söderut kommer man efter mycket kringelikrokar ner till Hårsfjärden och Östersjön.
När vi hade kämpat oss fram ca tre km kom vi fram till ytterligare skogsväg som vi svängde in på. Underlaget var till en början det samma som det varit den senaste timmen, sten och grus, men efter några hundra meter blev det äntligen något bättre, men då kom vi i stället till en lång och ganska brant uppförsbacke. Det är svårt att ta ett bra kort på en backe där det syns hur brant den är, men som sagt, det gick ganska kraftigt uppför.
Nu kunde jag absolut inte vända och åka tillbaka och jag kunde heller inte be någon om hjälp uppför backen, så nu blev det till att tänka till lite. Tidigare när jag åkt upp för branta backar så har jag fått åka sicksack och den tekniken fick jag ta till idag, allt för att skona magen. Det är väldigt tidskrävande, men i bland har man inget val, men efter en stund var jag äntligen uppe. Nu hade vi kommit till ett av torpen som finns i området, Klovkällstorpet. Det såg inte alls ut som ett torp, snarare såg det ut som vilken bostad som helst, vilket det också var för helt plötsligt stod det en skällande hund bakom staketet, en stund senare kom husse, tänk om han hade kommit en kvart tidigare. Efter att ha småsnackat lite om hundar och livet i allmänhet så fortsatte jag och Iris genom området. Några hundra meter bort kom vi till en väg som svängde höger, en väg som var planerat att åka på tillbaka, men som sagt, ändrade planer. Nu var det vanlig grusväg igen och efter en inte alltför lång stund var vi framme i Hammarby gård där vi beställde färdtjänst hem.
Jag och Iris tog färdtjänsten till Österhaninge kyrka där vi som sagt startade vår tur. Österhaninge kyrka, eller Sankta Gertruds kyrka som den också kallas är från medeltiden, närmare bestämt från 1200-talet och kyrkans utseende och byggkonstruktion är typisk för den tiden med sand och kalksten. En annan intressant detalj med kyrkan är kyrktornet. Tittar man på kyrkan på långt håll så ser man att den är lite skev, att den lutar lite som typ lutande tornet i Piza, dock inte så fullt extremt, men man ser dock att det lutar lite. Det sägs att detta gjorde dåvarande byggherren så förtvivlad så att han gick och hängde sig i klocktornet, men om det är sant eller inte har jag ingen aning om.
 |
| Valstastenen |
När vi hade åkt några hundra meter kom vi fram till en korsning, vänster kom man till Haninge skytteklubb där det tränades för fullt den här dagen, tystnaden i skogen avbröts med jämna mellanrum av smällar från klubben, lite irriterande om ni frågar mig. Vi svängde i stället höger och fortsatte grusvägen ner för en backe, tillsammans med en hare som dök upp på vägen. Vi följdes åt några meter på vägen, sedan beslöt den sig för att svänga av in mot skogen igen, något som gjorde Iris väldigt besviken.
 |
| Grusväg nedanför Tjursta gård |
Hittills hade vägarna som vi åkt på varit väldigt bra och lätt att köra på, men när vi kom till Tjursta gård byttes det fina och hårda underlaget mot löst grus och relativt stora stenar som man fick passa sig för när man åkte. Inga direkta backar att prata om, men underlaget gjorde att man fick kämpa för varje meter. Innan jag åker ut på mina längre turer så försöker jag ta reda på hur det ser ut i området jag ska besöka, ofta använder jag Googlemap och kollar på bilder för då får man en ungefärlig bild på vad man har att vänta sig, men på några ställen kan man ändå få sig en riktig överraskning som i det här fallet. Så här ser det ganska ofta ut om man åker på vägar som går utmed öppna fält, men när man väl kommer in i skogsområdet brukar det bli bättre igen, men så var det inte i det här fallet. Från Tjursta gård såg jag hur vägen såg ut ända fram till skogskanten, men hur det såg ut i skogen hade jag ingen aning om och enda sättet att ta reda på det var att bita ihop och fortsätta, men när jag väl kom till skogen märkte jag att eländet bara fortsatte. Det är väldigt sällan jag ger upp och vänder tillbaka, men tanken slog mig när jag väl kom fram till skogen, men efter att ha tittat på gps:en och satt på mig min gördel för att skydda min mage efter operation beslöt jag mig ändå för att fortsätta. Jag hade kommit så pass långt så det hade inte spelat någon större roll, men däremot så ändrade jag rutten en del. Jag insåg att med den här farten skulle det ta väldigt lång tid att ta sig runt, ca 100 meter på 5 minuter, så jag beslöt mig för att ta mig upp till Hammarby hästgård för att där ta färdtjänst tillbaka hem, men jag var inte på långa vägar framme vid gården än så det var bara att fortsätta.
Om vägen bjöd på hårt motstånd så lättades det ändå upp av den lugna och fina naturen i området, men fortfarande kunde man höra smällar från skytteklubben några kilometer bort, men det gick att sorla bort av fågelsången.
 |
| Iris väntar på mat |
Vid en solglänta någon kilometer in i skogen stannade vi till för att äta vår mycket välförtjänta lunch, en vegetarisk kik/svampgryta till mig och hundmat till Iris, när den var uppäten och vi hade sträckt ut våra ömma muskler och leder fortsatte vi. Utmed skogsvägen gick det en liten bäck på höger sida och som kommer från de två större myrarna i området, Kyrkmossen och Klovkällsmossen. Följer man bäcken söderut kommer man efter mycket kringelikrokar ner till Hårsfjärden och Östersjön.
När vi hade kämpat oss fram ca tre km kom vi fram till ytterligare skogsväg som vi svängde in på. Underlaget var till en början det samma som det varit den senaste timmen, sten och grus, men efter några hundra meter blev det äntligen något bättre, men då kom vi i stället till en lång och ganska brant uppförsbacke. Det är svårt att ta ett bra kort på en backe där det syns hur brant den är, men som sagt, det gick ganska kraftigt uppför.
 |
| Backen nedanför Klovkällstorpet |
Nu kunde jag absolut inte vända och åka tillbaka och jag kunde heller inte be någon om hjälp uppför backen, så nu blev det till att tänka till lite. Tidigare när jag åkt upp för branta backar så har jag fått åka sicksack och den tekniken fick jag ta till idag, allt för att skona magen. Det är väldigt tidskrävande, men i bland har man inget val, men efter en stund var jag äntligen uppe. Nu hade vi kommit till ett av torpen som finns i området, Klovkällstorpet. Det såg inte alls ut som ett torp, snarare såg det ut som vilken bostad som helst, vilket det också var för helt plötsligt stod det en skällande hund bakom staketet, en stund senare kom husse, tänk om han hade kommit en kvart tidigare. Efter att ha småsnackat lite om hundar och livet i allmänhet så fortsatte jag och Iris genom området. Några hundra meter bort kom vi till en väg som svängde höger, en väg som var planerat att åka på tillbaka, men som sagt, ändrade planer. Nu var det vanlig grusväg igen och efter en inte alltför lång stund var vi framme i Hammarby gård där vi beställde färdtjänst hem.
Kommentarer
Skicka en kommentar