Efterlängtad tur

I lördags var jag på Vildmarksmässan i Älvsjö för att träffa nya och gamla bekanta, men också för att få energi till att fortsätta kämpa mig tillbaka till där jag var innan operationen som jag gjorde i vintras.

Tidigare har jag upplevt mässan vara alltför extremt, att den vänder sig till människor som inte nöjer sig med en weekendhelg i Sälen utan att man hellre vill ta en liten "enkel" tur i Alperna eller Himalaya. Det fanns det i år också, men det fanns även utställare av det mer jordnära slaget, en av dem var Mikael Andersson, en Facebookvän sedan flera år tillbaka. Våra vägar har inte korsats tidigare, men nu träffades vi äntligen. Tidigare jobbade han på en lokaltidning, men sedan tidigare i år är han numera egen företagare, precis som jag, med inriktning på avspänning-stressterapi i naturen. Nu håller vi på och planerar en halvdag någonstans i närheten av Eskilstuna, känns hur kul som helst. Vill man gå på några av hans kurser så gå in på hans hemsida för att läsa mer. Det dröjer någon månad innan jag kan åka ut med min manuella rullstol ut i skogen, men jag har blivit så pass stark så jag klarar av att ta mig från min manuella till min permobil, ett konststycke som inte är helt riskfritt. Man förlorar mycket styrka när man är inaktiv, så även jag, men med tiden kommer den tillbaka, tålamod och positivt tänkande är det som gäller. Besöket gav mig väldigt mycket positivt tänkande så igår när frukosten var avklarad och ryggsäcken packad med fika och lunch drog jag och Iris iväg på en tur på några timmar.

Vi tog pendeln från Södra station upp till Häggvik station, en station som byggdes redan i början av 1930-talet men som moderniserats med tiden. Namnet Häggvik kommer från ägaren till Väderholmens gård, J A O Häggberg, som kom till Skälby för första gången 1896, i syfte att hyra ut både Skälby och Väderholmen för att senare bli ägare till båda gårdarna. 1911 avstyckade en del av ägorna till fastigheten, marken var varken anpassningsbar för odling eller boskap, och den framväxande samhället skulle senare bli kallat för Häggvik.

Man skymtar vattentornet mellan träden längst upp.

Från stationen följde vi cykelvägen som gick utmed Häggviksvägen några hundra meter, vid en korsning passerade vi Sollentunavägen för att sedan åka över Norrortsleden som går under kommunens högsta berg, Tunberget, 60 möh. För något år sedan kämpade jag och min kompis upp för vägen som går ända upp till toppen av berget, kämpigt ja, men utsikten gjorde att det var väl värt det. En stund senare svängde vi vänster och fortsatte Frestavägen, en sträcka som inte var så trevligt med tanke på all vägarbete som utförs på flera ställen utmed vägen, men efter någon kilometer svängde vi höger och in mot Väsjön och Väsjöbacken.

Från parkeringen följde vi en bred och fin skogsväg genom den kuperade och täta skogen. Efter några hundra meter kom vi till ett utegym, här går det en mindre stig upp till en runsten från 1100-talet som heter Jarlabankens sten. Jarlabanke Ingefastsson som var hans hela namn var en storherre som levde på 1100-talet och som hade en hel del gårdar i både Vallentuna och Täby kommun. Stenen restes av hans släktingar. Vill man lära sig mer om Jarlabanken rekommenderas ett besök vid Jarlabankens bro som ligger vid Täby kyrkby, några kilometer söder om Vallentuna. Jarlabanken ingår i Runriket där det är lätt att ta sig fram i med rullstol, inte överallt, men på flera ställen. Vill man läsa mer om området så kan man gå in på hemsidan, rekommenderas varmt.

Efter en stund kom vi fram till ett fält och resterna av ett nerbrunnet torp Kolartorp med anor från 1600-talet. Tanken var först att vi skulle stanna till för att äta lunch, men det blåste så väldigt och var därför ganska kyligt så vi fortsatte söderut mot Rösjöns camping. Från campingen tog vi oss förbi fotbollsplanen och upp mot Lomavägen för att efter en stund svänga ner mot skogen igen. Backen ner från Lomvägen var riktigt, riktigt brant. När jag tittade ner så var jag väldigt osäker på om det skulle gå över huvudtaget, men efter en genomgång av backen så beslöt jag mig för att försöka, ner kommer man ju alltid brukar jag säga. Ganska omgående märkte jag att jag blev tvungen att växla ner till ettan, då blev joysticken inte lika känslig om jag skulle råka nudda den för hårt, här gällde det att ta det väldigt försiktigt. När jag började åka ner så kände jag att jag inte hade något som helst fäste under stolen utan gled ner så då släppte jag gasen helt och lät permobilen glida ner samtidigt som jag försökte styra, inte helt lätt, men till slut kom jag ner helskinnad så då kunde vi fortsätta.

Vädret denna dag var strålande sol och hyfsat varmt, förutom i skuggan, där var det faktiskt ganska kallt vilket syntes på marken, det var fortfarande ganska stora områden med snö och is, på några ställen var det riktigt halt, men myrorna hade i alla fall börjat vakna till liv igen efter vintern, hittade en stor myrstack som jag tittade lite närmare på och såg att aktiviteterna var i full gång. Tittar man på en myrstack så tycker man att de bara irrar omkring, men varje myra har en specifik uppgift och mål, väldigt mycket mer disciplinerat än vad man kan tro. Om ni undrar hur och varför jag kan allt det här är för att jag inför en vandring som jag hade i Järnaskogen förra året läste på om myror och deras bo. Ett tips, är man i skogen och gått vilse så kan man leta efter en myrstack för att se åt vilket håll söder är åt, de har för det mesta stacken vänd åt söder.

När vi åkt ner för en snöig och isig backe kom vi fram till ett öppet fält och en grusad t-korsning, vänster kom man till Rösjön, höger kom man till Enebybergs gård och civilisationen. Vi valde att åka höger, Eneby skogsväg, men bara några hundra meter, efter fältet kom vi fram till ett elljusspår som korsade vägen, vi svängde vänster för att efter en stund hamna vid den backen som vi åker nerför några minuter tidigare. I stället för att åka tillbaka samma väg korsade vi fältet och åkte fram till ett vindskydd för att där njuta av vår lunch, soppa till mig och hundmat till Iris för att sedan fortsätta bort.

Grundtanken var att vi skulle ta oss till Enebybergs gård och sedan fortsätta till Roslags-Näsby för att där ta roslagsbanan till stan, men det fanns ett större skogsområde som för mig var helt outforskat och det var Rinkebyskogen. Det är ett område som gränsar till det område som vi tagit oss igenom och som jag länge funderat på att besöka, men av någon konstig anledning så har jag inte varit där, men nu var det dags. När vi ätit upp packade vi ihop våra saker för att gå till det elljusspår där vi svängde vänster, men nu skulle vi svänga höger för enligt min gps var det åt det hållet vi skulle gå om vi ville till Rinkebyskogen. Området blev till ett kommunalt naturreservat 2014 och namnet har den fått efter en gård som hette Rinkeby gård som låg lite norr om Danderyds kyrka. Rinkebyskogen är kommunens största skogsområde och här börjar den 120 mil långa Roslagsleden. Vägen, eller stigen rättare sagt, var bred och fin med en del rötter och stenar som stack opp lite här och var, men det var inga problem att ta sig fram. Det som var värst var de upp och nerförsbackar som man var tvungen att bemästra, då gäller det att ha en bra elrullstol eller väldigt starka armmuskler för några av backarna var på gränsen till att min permobil klarade av.

Skyltningen i området var inte den bästa, skogen består av, förutom Roslagsleden, en mängd olika motionsspår, så det gällde verkligen att följa med på gps:en vart man gick någonstans så man inte gick vilse, men till slut kom vi fram till Enebybergs golfbana och starten av Roslagsleden, här kände jag igen mig. Vi åkte fram till en skylt där det stod om leden, efter att vi läst så började vi utforska stigen lite, men efter några hundra meter så vände vi, inte för att det inte gick att fortsätta utan för att klockan hann att bli ganska mycket, sedan var jag och Iris ganska trötta. Den här leden kommer jag absolut komma tillbaka till för att se hur långt jag klarar att åka på den, kontaktade en av mina vänner på Facebook som gått hela leden, väldigt imponerande. Går man in på hennes hemsida så förstår man ganska snart att det här är typ vardagsmat för henne, det hon inte kan om friluftsliv och vandringar är inget man behöver heller, hon kan typ allt. För den som är intresserad av hennes äventyr så har ni hemsidan här. När vi lämnade starten av Roslagsleden hade vi ca 2 km kvar och när de var avklarade satte vi oss på tunnelbanan hem till stan.