Mot branta backar och stora stenblock

Jag har blivit "känd" för att inte alltid ta den närmsta och enklaste vägen när jag är ute på mina turer i skogen och dagens tur var inte ett undantag. Tidigare i höstas gick jag vandringsledarutbildning som anordnades av Friluftsfrämjandet som jag är med i sedan ett år och orsaken till att jag gick utbildningen var först och främst att jag skulle anordna vandringar även där, alltså inte bara i mitt företag Willut och Skogstur. Jag har en tanke om att jag ska anordna en tur någon gång nästa år i området runt Nyfors som ligger i Tyresö, sydöst om Stockholm, något som jag fortfarande har, men efter att ha varit och rekat i området så får jag nog tänka till en extra gång och vad jag menar med det kommer ni nog att förstå om en stund. Jag och Iris hade stämt träff med två vänner i Krusboda torg, så när de kom gick vi vidare ner till Nyfors och vattenområdet där vår rekognosering skulle börja.

Nyfors är ett välbevarat sportstugeområde i Tyresö kommun utbyggt på 1940-talet men från 2000-talet finns här även många permanentboende. Området avgränsas i öster av Wättingeströmmens östra gren och dess utlopp i Albysjön, i söder av Tyresö-Flaten. I norr ligger Alby naturreservat där jag anordnade en promenad vidare mot Nyfors för någon månad sedan. Vid Wättinge som är platsens ursprungliga namn, har forsens vattenkraft utnyttjats av en rad olika industrianläggningar sedan 1500-talets första hälft till början på 1930-talet. Pappersbruket som anlades på 1750-talet hette Nyfors, vilket också kom att ge namn åt fritidshusområdet men av Nyfors industrianläggningar återstår numera endast de stenlagda grunderna. I området går det en liten bäck som förbinder områdets sjöar, Tyresö-Flaten och Albysjön. Jag kan verkligen rekommendera ett besök i området, men en varning för den mycket branta backe som går ner till vattenområdet, speciellt på vintern, men nu till dagens tur.

Vi följde Nyforsvägen ner till sjön för att sedan fortsätta en stig som gick utmed vattnet. Efter några hundra meter kom vi fram till en bro som vi gick över, efter bron gick det brant uppför men den backen var ingenting jämfört med de backarna som vi skulle stöta på senare. Vädret denna dag var kanske inte det bästa, men heller inte det sämsta, molnigt, lite kyligt men uppehåll. Än så länge var stigen som vi tog oss fram på helt ok, bred och fin men på några ställen var det några större stenar och rötter som man fick svänga förbi. Området bjöd inte bara på en vacker natur utan även på lite historiska byggnader i form av rester av torp, ett av dem var Uppsätra från mitten av 1600-talet där en av de anställda från någon av de industrierna vid Wättinge bodde.

Idag finns bara en del av husgrunden kvar efter en brand som bröt ut på 1950-talet. Men människan har levt mycket längre än så, vilket ett antal gravfält och fornborg avslöjar. Vad gäller fornborgen så låg den uppe på en höjd så det var omöjligt att ta sig dit, gravfälten däremot såg vi (kanske), men de är svåra att upptäcka för ett otränat öga som mitt.

När vi tagit oss igenom både träskområde och den urtidsliknande skogen kom vi till slut fram till Rundmars gård som ligger vid Rundmarsviken vid Albysjön. Området nås till exempel via Sörmlandsleden söderut från Alby friluftsgård alternativt via ledens passage vid Nyfors söderut. Markerna kring gårdsmiljön är gammal åkermark som har använts som rasthagar för hästar. I närområdet finns en del stora ekar som den här. När vi passerat Rundmars gård kom vi in i ett större skogsområde och här började det hända grejor. Först en raksträcka på ca 200 meter med ett underlag som bestod av löv som täckte småstenen och grenarna. Raksträckan bjöd heller inte på några branta backar, men efter vänstersvängen kom vi till det område som jag varnats för. Normalt har jag en tendens att glömma backar som jag tar mig upp och nerför, men så finns det de backar som etsat sig fast i hjärnan och som är omöjliga att få bort och nu snackar jag inte om de backarna som finns uppe i fjällen, typ de uppe vid Nipfjället, Städjan eller där jag var senast, Flatruet i Härjedalen. De backarna vet man ju att de finns där, annars hade de ju inte varit just fjäll, eller hur? Ska man prata om backar i Stockholmstrakten så tänker jag främst på backen mellan Flemmingsberg och Stensättra, sedan på backen vid Erstaviks kvarn vid Solsidan, men dessa två backar är ingenting mot de som jag tog mig ann idag. Jag la ut en kort videofrekvens på Facebook, men för er som inte har Facebook inte kan se, så för att inte göra någon ledsen så bjuder jag på den även här.

Jag hade två val, antingen vända och åka världens omväg i brist på att stöta på liknande miljöer och att batteriet inte skulle räcka, eller fortsätta. Efter att ha studerat vägen och funderat på hur jag skulle åka så bestämde jag mig för att testa, man vet ju inte om man klarar det eller inte förrän man har försökt. Det viktiga är bara att man planerar innan man ger sig in i det hela, det fanns ingen möjlighet att vända när man väl börjat ta sig ner. Jag var så otroligt fokuserad på att ta mig ner så jag glömde bort att andas misstänker jag för när jag väl kom ner var jag alldeles andfådd. Knappt hann jag pusta ut förrän jag kom till nästa chock, ännu en djävulska backe, och ännu en, och ännu en och så där fortsatte det tills vi äntligen kom ner till ån som går mellan Tyresö-Flaten och Nyforsviken.

Efter denna lilla nervpärs kände vi att vi var väl värda en god lunch, en lunch som idag bestod av grillad korv med bröd och räksallad. Senast grillen användas var jag lite besviken på att den inte riktigt tog sig, det blev inte riktigt varmt och orsaken till det misstänkte jag var att jag hade lagt aluminiumfolie i botten vilket gjorde att elden kvävdes, så idag körde vi utan och det dröjde inte länge tills man såg skillnaden, en varm eld som värmde våra kalla kroppar, en korv på det och man var i himmelriket!

När vi ätit klart och packat ihop våra saker var det dags för mig att ringa efter färdtjänst, det är inte så lätt att få en bil när man har hund så jag var beredd på att få vänta en bra stund, men det tog "bara" ca 30 minuter innan den kom, det längsta jag väntat är 3,5 timmar, som tur var på sommaren. Väl hemma slängde Iris sig upp i sin egen svartfärgade soffa medans jag satt och njöt av en varm kopp kaffe och tänkte mig tillbaka på dagens äventyr, ett äventyr som jag mer än gärna gör