Björnö naturreservat

Nu börjar verksamheten i mitt företag trappa ner så sakteliga, det har varit en underbar säsong med många underbara turer, inte bara i Stockholm utan även i andra delar av landet. Schemat har varit ganska pressat så när jag inte haft något arbete så har jag bara tagit det lugnt för att ladda både fysiskt, men också mentalt. Eftersom det börjar lugna ner sig så har jag nu tid att skriva om några ställen som jag inte skrivit om tidigare, ett av dem är Björnö reservat. Reservatet bildades 1983 och ligger på en halvö, Björnö som i sin tur ligger på sydöstra delen av Ingarö.

1981 köpte Skärgårdsstiftelsen Björnö av Wallenbergfamiljens fastighetsbolag Stockholm-Saltsjön och två år senare blev området naturreservat. En av de första åtgärderna som Skärgårdsstiftelsen vidtog efter övertagandet var att börja återställa de igenväxta beteshagarna och ängsmarkerna. För detta byggdes Småängsgården upp vid Småängsviken. Inom reservatet finns en stor blandning av olika miljöer, bland annat levande jordbruksmark, hällmarkstallskog, granskog, tallmossar, lövkärr och ädellövskog. Det finns även flera badplatser och flera ängar med möjlighet till camping. Ett utsiktstorn finns även vid Småängsuddarna, där man kan blicka ut över Nämdöfjärden.

Nu kanske ni har fått en liten bild på hur området ser ut, om inte, så kommer det att klarna vartefter ni läser.

Efter frukosten packade jag ihop det som behövdes för en heldag, sedan drog jag och Iris iväg till ett ställe som hette Björkviks brygga. Hade det inte varit för en ganska stor byggarbetsplats vid bryggan hade det här varit en riktigt vacker och idylliskt ställe, men man behöver inte o andra sidan sitta och stirra på byggnadsställningar, det räckte med att vrida huvudet åt höger så fick man se något helt annat.

Vädret denna dag var lite varierande, växlande molnighet med en hel del sol och i stort sett vindstilla, så både jag och Iris njöt riktigt ordentligt. Från bryggan tog vi oss upp för en seg backe ca 450 meter för att vid en t-korsning svänga höger. Efter lite mer än 700 meter kom vi till en stor parkeringsplats och reservatsgränsen. Förutom parkeringen så finns här även en informationstavla och en hyfsat anpassad toalett.

På informationstavlan fanns något som jag aldrig sett förut och efter att ha varit inne på nätet och testat så kan jag bara säga, hatten av för den som kom på den här underbara iden. Den här länken, www.laguide/bjorno kan jag verkligen rekommendera att man går in på, bara för att kolla liksom. Man har tänkt på både blinda och döva, men även på människor som inte förstår svenska så bra, den är översatt till en mängd olika språk, helt underbart!

Efter denna underbara upptäckt drog vi vidare och följde en mullestig som går genom området fram  till badplatsen Torpesand. Stigen som vi tog oss fram på var bra, bred, inga jobbiga backar och ett hårt underlag. På vägen till badplatsen fick jag syn på en sak som jag absolut inte var beredd på, en parningsstuga som var ca 1 meter hög. Dessutom tvåspråkig! 

Letade febrilt efter någon form av information om vad det var något och efter att ha tittat lite extra på huset såg jag att informationen fanns på taket, men omöjligt att se om man satt i rullstol. För att lösa det hela åkte jag fram så mycket jag kunde, sedan tog jag kameran och sträckte på mig så mycket jag kunde för att ta kort på skylten för att sedan kunna läsa vad som stod. Själva huset har vad jag förstår ingen egentlig betydelse, det är väl mer för att väcka uppmärksamhet som det står parning pågår på huset, men vad stod det då på takskylten undrar ni?

Det handlade om ett djur som har världens längsta snopp i förhållande till sin storlek och djuret jag menar är havstulpanen. Det är en liten kräfta som lever i hav och i bräckt vatten. De flesta havstulpaner är hermafroditer, även om skildkönade arter finns. Vanligen sker parning mellan två individer, vilket innebär ett problem eftersom de är fastsittande. Detta löses genom att hanen har en extremt lång penis, åtta gånger kroppslängden och som därför kan nå fram till honor som sitter i närheten. När parningssäsongen är över slänger havstulpanen bort sin penis och tillverkar en ny till nästa säsong. Tänk vad mycket man lär sig när man är ute i skogen!

Nästa ställe att upptäcka var snorkelleden som finns i området. En snorkelled är som en vandringsled fast under vattnet. Snorkelleden är öppen för alla men har anpassats särskilt för människor med rörelsehinder eller synskador. Leden är 200 meter lång och ligger på mellan 1 och 3 meter. Genom skyltar som utrustats med blindskrift och genom att känna på växter och djur, som musslor och havstulpaner, kan även synskadade ta del av undervattensvärlden. Det finns även en anpassad brygga i anslutning till leden.

Leden har skapats av Skärgårdsstiftelsen med bidrag från Världsnaturfonden (WWF). Syftet med projektet är att öka kunskapen och förståelsen för den biologiska mångfalden i Östersjöns marina miljö. Snorkelleden gör det möjligt för fler att upptäcka havsmiljön på ett enkelt och roligt sätt.

Det här är den enda i Stockholm, men det finns på några andra ställen i landet, bland annat i Karlshamn, Haninge, Västervik och Skälderviken. Vid snorkelleden och bryggan fanns även bänkar och bord, men de var lite svåra att komma fram till med rullstol så lunchen vi hade med oss fick vänta till vi hittade ett bättre ställe, Iris spanade frenetiskt efter en perfekt plats, Det vi trodde skulle funka var badplatsen vid Torpesand, men det fanns ingen hårdgjord gång ner till vattnet, heller inga omklädningsrum, närmaste omklädningsrum och toalett fanns vid snorkelleden, sedan fick man gå ca 300 meter för att komma till badplatsen. Vi testade hur långt man kunde komma med rullstol, i mitt fall manuellt, men det var inte så långt, så efter att åter igen tagit ett kort på min sötnos så vände vi tillbaka till vägen för att sedan fortsätta vägen genom ön.

När vi hade gått ytterligare några hundra meter kom vi fram till en korsning. Gick man till vänster kom man till ett ställe som hette Näset och ett torp vid namn Ebbalund som är ett torp från 1800-talets början. Vi åkte inte hela vägen upp, vi stannade vid ett vatten ställe för att ta lite kort, sedan svängde vi tillbaka till korsningen för att fortsätta norrut. Vattenstället som jag nämnde trodde jag först var en sjö, men det är en del av Torpe-Infjärden. Det går ett litet vattendrag som förbinder det hela. Det som jag trodde var sjön låg i stort sett spegelblankt och då bara måste man ta ett eller flera kort.

Vid ett ställe som hette Småängsviken låg det en småbåtshamn, här var en perfekt plats för att njuta av maten som vi hade med oss, någon indisk gryta till mig och det gamla vanliga till Iris, torrfoder. Tänk er att äta samma mat tre gånger om dagen varje dag, året om, men Iris verkade väldigt nöjd ändå, som tur är så tänker inte hundar på samma sätt som oss människor.

När vi ätit klart vände vi och åkte tillbaka till Björkviks brygga för att där ringa efter färdtjänsten. Man kunde fortsätta vägen ytterligare en bit norrut, men klockan drog iväg och hann bli ganska mycket, därav beslutet att åka tillbaka. När vi kom till bryggan ringde jag efter bil och medans vi väntade tog jag några ytterligare foton från området. Nu hade solen börjat gå ner och ljuset gjorde att det blev ännu vackrare än när vi kom några timmar tidigare.

Har man hund får man tyvärr räkna med att vänta lite extra för det är inte alla bussar som tar hundar, är man dessutom några mil från stan är det mer vanligt, men redan efter någon halvtimme kom den. När vi kom hem väntade oss en underbar middag som frugan hade fixat.