Härjedalen, del 4

Eftersom ingenting var planerat för dagen så behövde vi heller inte gå upp tidigt, med andra ord, sovmorgon! Ute regnade det för fullt vilket kändes väldigt skönt, det hade varit väldigt tråkigt om vi hade fått fel väderinformation och legat hemma i onödan i stället för att vara uppe på fjället.

Under frukosten diskuterade vi ändå vad vi skulle göra under dagen för vi har lite svårt bägge två att relaxa så vi bestämde att vi skulle jobba med vårt eget, jag med företaget och Bosse med trädgården och huset, Iris ville fortsätta vila vilket var helt okej, hon har varit fantastisk under tiden vi varit ute så det var hon väl värd.

Senare på eftermiddagen slutade det regna så då satte vi oss i bilen för att besöka ett ställe som jag var intresserad av och varför jag var det vet jag egentligen inte för det var bara skog, men vackert var det i alla fall men vägen var väldigt dålig så vi vände ganska omgående och åkte till ett annat ställe, Björnrike som är ett av alla större skidorter som finns i området. Efter det åkte vi hem och slängde ihop en mycket avancerad middag, kokt korv med pulvermos och till det grönsaker, enkelt men mycket gott, resten av kvällen blev lugn och skön. Under kvällen skingrade sig molnen ännu mer och det blev dags att åter igen ta fram kameran och ta de där bilderna som jag försökt ta under veckan, höga berg och låga moln. Det var inte helt lätt men nu var förhållandena helt perfekt och korten är tagna från stugan.

15 grader, sol och ingen vind, perfekt väder för dagens stora mål, att äntligen passera den högsta punkten av Flatruet, 975 möh. Det kändes på ett sätt skönt att nu var man snart i mål, men samtidigt kändes det lite sorgligt för det var ju det här som man tänkt på och planerat under en längre tid, men känner jag mig rätt så kommer jag inom en snar framtid planera nästa äventyr.

När vi var ute senast kom vi ganska långt så vi unnade oss en liten sovmorgon för att efter frukosten ta oss till platsen där vi senast avslutade. Trots en vilodag så var den sista biten upp till toppen fruktansvärt jobbiga, inte så brant, men ändå väldigt tungt men 12.58 nådde vi äntligen toppen.

Det var ganska svårt att veta vad som egentligen var toppen om det inte hade varit för vägskylten och stenen, vet inte om jag varit så glad över att se en sten någon gång som nu. Som så många andra som var där gick vi runt och njöt av att vi klarade det och av den fina naturen runt omkring oss, bilden ovan är tagen i närheten av toppen med Helagsfjället i bakgrunden. Tidigare har vi anat toppen, men vädret har inte varit så klart så vi har inte sett den så tydligt som nu.

Eftersom vi nu var på den högsta punkten så skulle resten vara en enkel resa med tanke på alla kommande nerförsbackar men där hade vi fel. Om det någon sin har hänt så är det i alla fall inte ofta som man tycker att det är jobbigt att ta sig ner för en backe, men det här var riktigt tufft. Till en början var det lugnt, men ju längre vi kom, desto brantare blev det och därmed svårare. Min armstyrka är det absolut inget fel på men händer och fingrar däremot, där behövs det jobbas på en hel del och ska jag vara ärlig så var jag lite småskraj ett tag, men jag lyckades hålla huvudet kallt och stanna vid jämna mellanrum för att vila och då passade jag givetvis på att ta lite fler bilder på området.

När vi äntligen hade kommit ner för den tre kilometer långa nerförsbacke väntade Bosse på oss vid en parkeringsficka med lite vatten vid en liten by som hette Kajgransvallen, därefter började nästa klättring, en 2.5 km lång uppförsbacke som gick genom ett större skogsparti, inga öppna landskap som tidigare. När vi kom upp på toppen stannade vi till för lunch och den lunchen intogs vid en sten som fungerade perfekt som matbord, helt perfekt. Framför oss hade vi bara en uppförsbacke kvar, sedan var det nerför resten, nu hade vi bara några kilometer kvar så nu började vi ana slutet på vår resa. Sista biten var åter igen riktigt brant, men jag hade sådan tur så att här hade man skrapat upp grusvägen så underlaget var väldigt löst vilket i sin tur betydde att det bromsades upp en hel del, det var till och med så att jag fick ta i några gånger för att komma någon vart men till slut så kunde jag se Ljungdalsskylten, nu var det bara några hundra meter kvar.

När jag äntligen kom i mål vid Icabutiken som låg vid byns enda korsning där Bosse redan hade kommit med bilen upptäckte jag att jag någonstans efter vägen hade fått punktering i mitt freewheel, en punktering som inte kunde ha kommit mer lägligt än så här. För att fira det hela, (inte punkteringen utan att vi hade klarat av det hela) så gick Bosse in på Ica för att köpa lite goda tillbehör till den lilla flaska champagne som väntade på oss i stugan, sedan gick vi till Ljugdalens café för att njuta av en välförtjänt kopp kaffe med en kladdkaka till, Iris fick sitt välförtjänta torrfoder som hon ätit med glädje hela veckan. Efter det följde en fin bilresa hem via Messlingen och Börtnan, en liten by med färre än 50 invånare men som trots det skrivs om med jämna mellanrum och orsaken till det är lite oförtjänt och felaktigt och det är att det anses som den kallaste platsen i landet vilket inte alls stämmer, men troligtvis beror det på att det sedan några år finns en mätstation som SMHI satt upp i området och att det ofta är väldigt kallt, men det finns kallare platser.

På hemvägen stannade vi till vid en rastplats som hade en av de finaste utsikterna som jag någonsin sett.

När vi kom hem tog Bosse fram lite reser från frysen som vi skulle äta till middag, älgfärsbiffar med pasta. men innan middagen satte vi oss på balkongen för att njuta av lite krustader med skagenröra och till det ett glas Prosecco, men det går lika bra med alkoholfritt. Efter middagen packade vi för hemfärd och här var det tänkt att min berättelse om in resa i Härjedalen skulle sluta, men som oftast så har jag några extra ess i rockärmen, så även denna gång, men vad det är får ni veta nästa gång.