Härjedalen, del 3

När jag bestämmer mig för att genomföra olika projekt vill jag i stort sett alltid klara mig själv och det är för att testa mina gränser och för att jag mår bra av det. I det här projektet bestämdes det från början att vi skulle göra det tillsammans, jag, Bosse och Iris, ett beslut som jag inte ångrar det minsta, jag menar, alla mina förebilder, Aron Andersson, Anders Olsson m.fl. har folk med sig när de ska göra sina äventyr så varför inte jag? Kvällen innan det var dags för det stora projektet som var anledningen till att vi åkte hit, att med både ben och rullstol ta oss över Flatruet gick vi igenom utrustningen en sista gång och packa det absolut sista och prata om hur vi skulle lägga upp dagen och när vi bägge två var nöjda med upplägget gick vi och la oss.

Det första jag gjorde när jag stängde av mobilen som jag använder som väckarklocka så drog jag upp rullgardinen för att kolla vädret, växlande molnighet och tre plusgrader enligt termometern, lite väl kallt för att paddla kanadensare, men vädret kan man inte göra så mycket åt, det är bara att klä sig efter väderleken så det var bara att ta fram vinterjackan. Efter en ordentlig frukost lämnade vi stugan för att bege oss till platsen där vi skulle börja vår paddling. För att allt skulle funka som det var tänkt så lämnade Bosse mig och Iris vid stranden där vi skulle börja vår paddling, ta bilen ner till mål för att sedan åka tillbaka med killen som hade kanoterna, på så sätt kunde han lämna sin bil vid målet så att vi därifrån kunde ta den till startpunkten för vår vandring. Tanken var att han sedan skulle köra bilen en bit för att sedan gå tillbaka och möta oss efter vägen och att vi tillsammans skulle ta oss uppför de monsterbackar som vi hade efter vägen.

Efter ca 30 minuter kom de tillbaka så då var det "bara" att sjösätta kanot och sig själv och som sagt, det gick mycket bättre än vad jag trodde. Eftersom Bosse var den mer erfarne paddlaren av oss tre så fick han sitta längst bak, Iris, packning och min rullstol i mitten och jag längst fram. Det tog ett tag innan jag fick in den rätta känslan och balansen i kroppen men till slut så kändes det riktigt bra så då var det bara att börja paddla.

Älven som vi skulle paddla på var Ljusnan, en 443 km lång slingrande älv som börjar i Härjedalen någon mil nordväst om Bruksvallarna och rinner ut i vid Ljusne i Hälsingland. Det är den nionde längsta älven i Sverige och just där vi paddlade var det ganska smalt, grunt och fina sandstränder, på några ställen såg vi kor som gick och betade efter strandkanten.

Innan vi paddlade iväg frågade jag killen från uthyrningsfirman hur lång tid det skulle ta ungefär och han sa 4-5 timmar vilket skulle innebära att vi skulle vara i mål en bra bit in på eftermiddagen. Eftersom vi visste vad som väntade oss när vi skulle börja vår vandring, en 2 km lång och brant uppförsbacke så ville vi komma fram mycket snabbare än så, utan att för den skull köra slut på oss och orsaken till det var att vi inte ville komma fram till vår lägerplats alltför sent. Det var en mycket behaglig paddling ner till Biskopsgården stället hette där vi skulle gå iland, han sa 4-5 timmar, vi kapade den med halva tiden. Väl framme drog Bosse upp kanoten och sedan åt vi lunch för att sedan sätta oss i bilen för att åka den knappa kilometern till startplatsen.

Vägen vi åkte på var en fin och bred grusväg som var plan till en början men efter första svängen började klättringen. Eftersom det var en trafikerad väg med tunga, stora fordon höll vi oss på den vänstra sidan av vägen så det inte fanns någon risk att Iris skulle bli påkörd, i alla fall en mindre risk. Jag och Bosse hade på oss reflexvästar så vi syntes bra, dessutom hade jag en vimpel som gjorde att jag syntes ännu mer.

Jag testade att ta mig upp för backen själv till en början, sedan kopplade jag mig till det rep som Bosse hade på ett bälte som gick runt hans mage, så med gemensamma krafter tog vi oss upp. Vi kom överens om att jag skulle testa först och om det var omöjligt eller för jobbigt att ta sig upp för egen maskin så skulle vi kopplas samman, för över Flatruet skulle vi, det hade vi bestämt. När vi kom upp kopplade han loss mig från linan för att gå ner och hämta bilen medans jag och Iris fortsatte vägen bort genom det fantastiska landskapet och så här såg det ut.

Än så länge var det uppehåll, men regnet kändes inte långt borta, men det var ganska varmt i alla fall, åtminstone när man rörde på sig.

Paddlingen tog bara hälften så lång tid som planerat och vandringen gick mycket lättare och fortare än planerat så vi kom längre än vad vi trodde från början. Det finns alltid en risk att överge en bestämd lägerplats och "hoppas" att vi hittar någon längre fram för det är inte alltid så lätt. När jag var i Särna med en kompis övergav vi en bestämd lägerplats för att förhoppningsvis hitta något bättre vilket vi till slut gjorde men då hade vi varit vandrat i nästan 12 timmar och det är absolut i det längsta laget, inget att rekommendera.

Efter ca åtta km kom vi fram till en stor myr och en sjö på vänster sida, Måns-Erstjärnen. Sjön ligger på en bit över 800 möh och här kan man få både öring och aborre, men eftersom vi inte hade med oss några fiskegrejor så var det inte aktuellt för oss. Vi kollade runt lite och bestämde oss efter en stund att bättre lägerplats än den här skulle vi inte få, fin utsikt och lä, vad mer kan man begära? Så fort vi kopplat loss oss från varandra la sig både Bosse och Iris och sträckte på sig, sedan tror jag att de slocknade en stund, när de piggnade till hjälptes vi åt med att sätta upp tältet, sedan gjorde vi i ordning middag, Tortellini med ädelostsås gjord på pastavatten och ädelost på tub, låter konstigt, men det är riktigt gott, i alla fall om man får till proportionerna rätt på vatten och ädelosten. När vi ätit och diskat undan gick vi och la oss.

Det var ganska svårt att somna, det var många år sedan jag gick och la mig halv åtta på kvällen, tror jag somnade vid halv elva, sedan vaknade någon timme senare av att jag frös så då tog jag och satte på mig vinterjackan, sedan sov jag nästan lika bra som Iris, hon var den som jag tror sov bäst av oss tre.

06.00 var det dags att gå upp och göra sig i ordning och äta frukost, 07.30 skickade Bosse iväg mig och Iris så han kunde packa ihop tält och allt annat och slänga in i bilen för att möta upp oss innan nästa långa uppförsbacke dök upp 2 km bort. Jag trodde att han skulle hinna upp oss för jag stannade mycket efter vägen för att ta kort, vart man än tittade så tappade man hakan för att det var så vackert, men han hann inte möta oss innan backen så det var bara att ta sig upp för egen maskin och det är den backen som syns längst bort i bild, det som inte syns är att den fortsätter efter krönet, men när man väl kom upp hade man en fantastisk utsikt. Här är åter igen lite bilder.

Några timmar senare kom vi fram till Mittådalen, då hade vi kommit ungefär halvvägs av vår resa. Där stannade vi till vid Mittådalens fjällgård för att tvätta av oss lite lätt och diskutera hur vi skulle göra resten av dagen för vi hade fått oroväckande uppgifter om ett ordentligt oväder som var på väg mot oss. Det diskuterades inte så mycket för vi var bägge överens om att fortsätta så långt vi bara orkade under dagen för att sedan åka hem till stugan och låta ovädret dra förbi området för att sedan åka tillbaka tidigt 2 dygn senare för att fortsätta in till målet i Ljungdalen, ett väldigt bra beslut skulle det visa sig. När kaffet var uppdrucket och Ballerinakakan uppäten fortsatte vi norrut och nu började den verkliga prövningen, både fysiskt och psykiskt. Efter några hundra meter delade vägen på sig, valde man höger kom man till Messlingen och Hede, men svängde man vänster så kom man upp till fjällområdet och det var dit vi skulle.

Det finns raka vägar, och så finns det väldigt raka vägar, det här var en riktigt, riktigt, lång, väldigt lång rak väg, närmare 6 km. Fysiskt var det inte så farligt, men mentalt var det riktigt tuff och såhär såg det ut.

Vi var så fokuserade på att komma framåt så det där med lunch hade vi ingen tanke på förrän senare under dagen och när den var uppäten var det bara att fortsätta. Ett tag var vi inne på att bita ihop och köra hela vägen till Ljungdalen vilket vi också hade gjort om jag inte hade haft med mig Iris, men jag ville inte utsätta henne för det så till slut bestämde vi oss för att bryta upp för dagen, vi hade ändå åkt ca 17 km vilket vi var väldigt nöjda med, med tanke på alla backar som vi lyckats ta oss upp och ner för. När vi kom hem till stugan fixade vi till middagen och tog det lugnt resten av kvällen, nu började det kännas i kroppen att man hade varit ute och kört.