Härjedalen, del 2
Ny dag, nya möjligheter som det brukar heta. Idag skulle vi äntligen åka över Flatruet, fast denna gång med bil, några dagar senare kommer det att bli med rullstol vilket kommer att bli något helt annat, men först morgonpromenaden med Iris, sedan frukost och fixa dagens matsäck som vi packade ner i våra ryggsäckar, så här såg det ut en vanlig tidig morgon, planering, planering, planering.
Nu tycker jag att det är dags att presentera Sveriges mest glesaste landskap, Härjedalen för det är ett intressant landskap och inte likt något annat landskap jag besökt, om man bortser från de landskap jag inte besökt för där har jag ju inga referensramar så de vet jag ju inte så mycket om. Här kommer i alla fall lite intressant fakta om landskapet och jag jämför landskapet med en känd svensk ort, Örebro:
Det som skulle tittas på lite närmare i Funäsdalen var gondolen som skulle ta oss upp för Funäsdalsberget, en topp på 977 meter och sedan när vi tagit oss ner till markplan, ta bilen till ett ställe där det fanns kanoter för uthyrning, tanken var att kolla området och för att se om jag över huvud taget kunde komma i och ur en kanadensare.
Utsikten från toppen var riktigt fin och tack vare det hyfsat fina vädret kunde man se ända bort till Norge. Förutom att man kunde njuta av den fantastiska utsikten så kunde man även få lite kulturella inslag med sig i bagaget i form av en samisk park som heter Lopme Laante som de hade byggt upp några hundra meter bort, men tråkigt nog gick det inte att komma dit med rullstol, gondolen däremot var inga problem att komma på ombord. Men nu till det som jag funderat mest på under min vistelse i Härjedalen Jag hade tidigare fått en ide om att jag ville krydda upp vandringen lite med paddling, något som jag gjorde en del som barn, men det var då det, när man var yngre, spänstigare och lättare, men det skulle visa sig att än var det krut i gubben, inga problem med att komma i och ur, det enda orosmolnet nu det var hur Iris skulle reagera på kanadensaren och om hon kunde sitta still när vi var ute på vattnet, men det problemet hanterar vi när det är dags tänkte jag. Företaget som vi skulle hyra kanadensaren av hette Strapatser och är ett familjeföretag. De har aktiviteter som sträcker sig under hela året och några av dem funkar om man sitter i rullstol, tex kanadensare, gourmetturer, fiske. Gå gärna in på deras hemsida för mer information.
Nästa punkt på programmet var ytterligare ett berg och ett gruvområde, berget hette Stora Mittåkläppen och gruvområdet som låg i närheten hette Gamla gruva och som tillhörde Ljusnedals bruk när det begav sig på 1600-talet och 200 år framåt och det man bröt var koppar. När vi var där öste regnet ner så vi fegade ut och lämnade inte bilen men vad jag kunde se så kunde man åka runt med rullstol och se delar av gruvområdet vilket jag tycker att man absolut ska göra, plus rester av ett bostadsområde från den tiden som ligger vid foten Stora Mittåkläppen, väldigt vackert!
Nu hade vi bara en sak kvar att göra innan vi kunde åka hem och sätta tänderna i en av mina paradrätter som jag lovade att göra, fläskytterfilé med skivad banan, jordmötter och russin badandes i en lagom stark currysås med ris och det var att åka upp och reka Flatruet, detta lilla mytomspunna område som jag velat besöka ett bra tag. Det är en fyra mil lång grusväg som går mellan Funäsdalen och Ljungdalen, vägen är Sveriges högst belägna landsväg, 975 möh och som är ganska trafikerad av tunga fordon.
Tråkigt nog så regnade det när vi var i området vilket inte gjorde så mycket egentligen eftersom vi bara skulle se hur det såg ut med backar, underlag och vart våra tältnätter kommer att vara ungefär. Det sistnämnda är svårt att bestämma i förväg, allt hänger på tid och ork, målet var att vi första dagen skulle paddla åtta km och sedan vandra ca 5 km, mer än så trodde vi inte att vi skulle orka med. När vi åkte genom området insåg jag att det inte bara skulle bli fysiskt utmanande utan även psykiskt. Jag kollade på kartan när vi kom hem till stugan och såg att den längsta raksträckan som vi skulle vandra på var ca fem km lång vilket kanske inte låter så farligt, men att åka på en spikrak väg är väldigt psykiskt jobbigt för man tror inte att man kommer någon vart hur mycket man än anstränger sig, men det är det som är själva grejen, att övervinna de negativa tankarna och nå målet.
Efter denna underbara lilla utflykt åkte vi hem till stugan och tog det lugnt resten av kvällen för att nästa dag ta oss upp för ytterligare en topp och packa det sista inför den stora turen.
De flesta som jag känner besöker fjällen under vintertid för att åka skidor vilket jag kan förstå, själv föredrar jag av förklarliga skäl att åka dit när det är sommar och förklaringen till det är att det är lättare att ta sig fram, det är varmare, sedan tycker jag att naturen är vackrare med alla färger som finns, på vintern är ju allting vitt och grått. Den här bilden tog jag när jag var ute på en kvällspromenad när jag var ute med Iris i närheten av hans stuga, den hade inte varit lika fin på vintern inbillar jag mig, men jag kan ha fel. Fjället heter Hovdefjället och bredvid det fjället ligger ett annat fjäll, Fjäll som fjäll tänker ni säkert, men det är skillnad på fjäll och fjäll, vissa tilltalar mig mer än andra och det är inte bara höjden, det kan vara annat också och vad det var som lockade med det här vet jag inte, kan vara namnet, Varggransfjället. Efter frukosten satte vi oss som vanligt i bilen för att ta oss till toppen. För att få åka upp var man tvungen att betala en avgift på 40 kronor, en avgift som man fick betala på flera ställen som vi besökte och jag antar att avgiften går till underhåll av vägen.
Det var riktigt brant upp, men när vi väl kom upp kunde vi njuta av en fantastisk utsikt. Förr kunde man njuta av en fika uppe på toppen i Varggransstugan men det verkar som att den bommat igen för gott, men vi hade med oss eget så det gjorde inte så mycket, men innan vi kunde njuta av vårt kaffe ville vi pröva att sätta upp tältet som vi skulle ligga i på Flatruet. Vinden tog tag i tältduken ett antal gånger när vi försökte sätta upp det men till slut lyckades vi få det på plats. Här är bilder tagna från toppen.
Efter denna underbara utflykt åkte vi och handlade det sista inför färden och tog det lugnt resten av dagen, en folköl från Klövsjö bryggeri på Bosses balkong satt inte helt fel.
Nu tycker jag att det är dags att presentera Sveriges mest glesaste landskap, Härjedalen för det är ett intressant landskap och inte likt något annat landskap jag besökt, om man bortser från de landskap jag inte besökt för där har jag ju inga referensramar så de vet jag ju inte så mycket om. Här kommer i alla fall lite intressant fakta om landskapet och jag jämför landskapet med en känd svensk ort, Örebro:
- Yta: 11 405 km², Örebro, 1628 km².
- Folkmängd: 9 697 invånare, Örebro, ca 150 000 invånare.
- Folktäthet: 0.81 inv/km², Örebro 93 inv/km².
Det finns mycket mer fakta att ta fram om Härjedalen men de här tre punkterna tog jag upp så ni som inte varit i Härjedalen ska förstå hur glest det är mellan husen och hur mycket skog det är. Mellan Vemdalsskalet och Funäsdalen är det ca 9 mil och det är två "större" byar som man passerar, Vemdalen med sina ca 900 invånare och Hede med sina ca 700, resten var i stort sett bara skog. Nu kanske det låter som att jag är gnällig och längtade efter asfalten på Sveavägen i Stockholm, men absolut inte, jag ÄLSKADE det här. Tyvärr är det ganska opraktiskt för mig och frugan att bo där eftersom vi är så beroende av sjukvård, men en vecka eller två skadar absolut inte.
Det som skulle tittas på lite närmare i Funäsdalen var gondolen som skulle ta oss upp för Funäsdalsberget, en topp på 977 meter och sedan när vi tagit oss ner till markplan, ta bilen till ett ställe där det fanns kanoter för uthyrning, tanken var att kolla området och för att se om jag över huvud taget kunde komma i och ur en kanadensare.
Utsikten från toppen var riktigt fin och tack vare det hyfsat fina vädret kunde man se ända bort till Norge. Förutom att man kunde njuta av den fantastiska utsikten så kunde man även få lite kulturella inslag med sig i bagaget i form av en samisk park som heter Lopme Laante som de hade byggt upp några hundra meter bort, men tråkigt nog gick det inte att komma dit med rullstol, gondolen däremot var inga problem att komma på ombord. Men nu till det som jag funderat mest på under min vistelse i Härjedalen Jag hade tidigare fått en ide om att jag ville krydda upp vandringen lite med paddling, något som jag gjorde en del som barn, men det var då det, när man var yngre, spänstigare och lättare, men det skulle visa sig att än var det krut i gubben, inga problem med att komma i och ur, det enda orosmolnet nu det var hur Iris skulle reagera på kanadensaren och om hon kunde sitta still när vi var ute på vattnet, men det problemet hanterar vi när det är dags tänkte jag. Företaget som vi skulle hyra kanadensaren av hette Strapatser och är ett familjeföretag. De har aktiviteter som sträcker sig under hela året och några av dem funkar om man sitter i rullstol, tex kanadensare, gourmetturer, fiske. Gå gärna in på deras hemsida för mer information.
Nästa punkt på programmet var ytterligare ett berg och ett gruvområde, berget hette Stora Mittåkläppen och gruvområdet som låg i närheten hette Gamla gruva och som tillhörde Ljusnedals bruk när det begav sig på 1600-talet och 200 år framåt och det man bröt var koppar. När vi var där öste regnet ner så vi fegade ut och lämnade inte bilen men vad jag kunde se så kunde man åka runt med rullstol och se delar av gruvområdet vilket jag tycker att man absolut ska göra, plus rester av ett bostadsområde från den tiden som ligger vid foten Stora Mittåkläppen, väldigt vackert!
Nu hade vi bara en sak kvar att göra innan vi kunde åka hem och sätta tänderna i en av mina paradrätter som jag lovade att göra, fläskytterfilé med skivad banan, jordmötter och russin badandes i en lagom stark currysås med ris och det var att åka upp och reka Flatruet, detta lilla mytomspunna område som jag velat besöka ett bra tag. Det är en fyra mil lång grusväg som går mellan Funäsdalen och Ljungdalen, vägen är Sveriges högst belägna landsväg, 975 möh och som är ganska trafikerad av tunga fordon.
Tråkigt nog så regnade det när vi var i området vilket inte gjorde så mycket egentligen eftersom vi bara skulle se hur det såg ut med backar, underlag och vart våra tältnätter kommer att vara ungefär. Det sistnämnda är svårt att bestämma i förväg, allt hänger på tid och ork, målet var att vi första dagen skulle paddla åtta km och sedan vandra ca 5 km, mer än så trodde vi inte att vi skulle orka med. När vi åkte genom området insåg jag att det inte bara skulle bli fysiskt utmanande utan även psykiskt. Jag kollade på kartan när vi kom hem till stugan och såg att den längsta raksträckan som vi skulle vandra på var ca fem km lång vilket kanske inte låter så farligt, men att åka på en spikrak väg är väldigt psykiskt jobbigt för man tror inte att man kommer någon vart hur mycket man än anstränger sig, men det är det som är själva grejen, att övervinna de negativa tankarna och nå målet.
Efter denna underbara lilla utflykt åkte vi hem till stugan och tog det lugnt resten av kvällen för att nästa dag ta oss upp för ytterligare en topp och packa det sista inför den stora turen.
Det var riktigt brant upp, men när vi väl kom upp kunde vi njuta av en fantastisk utsikt. Förr kunde man njuta av en fika uppe på toppen i Varggransstugan men det verkar som att den bommat igen för gott, men vi hade med oss eget så det gjorde inte så mycket, men innan vi kunde njuta av vårt kaffe ville vi pröva att sätta upp tältet som vi skulle ligga i på Flatruet. Vinden tog tag i tältduken ett antal gånger när vi försökte sätta upp det men till slut lyckades vi få det på plats. Här är bilder tagna från toppen.
Efter denna underbara utflykt åkte vi och handlade det sista inför färden och tog det lugnt resten av dagen, en folköl från Klövsjö bryggeri på Bosses balkong satt inte helt fel.
Kommentarer
Skicka en kommentar