Grövelsjön

När jag var liten drog mina föräldrar iväg mig på många härliga skogsturer och det är väl där jag har fått mitt stora vildmarksintresse. Två ställen som jag vet att vi var vid, men som jag inte kommer ihåg så där jättemycket av är Grövelsjön och Femunden, men eftersom jag nu var i krokarna (Idre) tänkte jag kolla in områdena igen, tillsammans med Knut.

Egentligen skulle vi ha varit på ett annat evenemang som vi var ansvariga för, men eftersom ingen dök upp så bestämde vi ganska omgående vad vi skulle göra i stället, så efter lunch satte vi oss i bilen för att åka de ca fyra mil upp till Grövelsjön.

Grövelsjön är en by i Idre socken i Älvdalens kommun. Orten ligger intill en sjö med samma namn, i fjällområdet i kommunens nordligaste del. Grövelsjön är ändpunkt för Dalatrafiks busslinje 104 från Mora, via Älvdalen och Idre, en bussresa som jag gjorde för några år sedan när jag var i Särna med en kompis. Vid Grövelsjön finns en alpin skidanläggning, liksom möjligheter till fjällvandring och, under vinterhalvåret, längdskidåkning, men nu var det sommar så nu var det sommarvandring det var frågan om för vår del, så när vi kom upp och parkerat bilen gick vi runt lite för att kolla in området och kanske få lite information om området.

Den information som vi fick var i form av de broschyrer som Knut hittade på fjällstationen, övrig info fick man genom att ta sig runt och spana in området. Åter igen bjöds vi på ett fantastiskt landskap med en stor sjö och höga berg runt omkring.

Grövelsjön med Långfjället och Sjöhöjden i bakgrunden

Från sjöns södra udde, dvs där vi var så kunde man åka båt upp till den norra änden av sjön som ligger i Norge, Sylen, men det var omöjligt att ta sig ombord för mig, några akrobatiska aktiviteter var inte aktuellt för min del. Jag föreslog för Knut att han kunde ta båten upp för att sedan komma tillbaka men eftersom jag inte kunde följa med så kände han att det inte var aktuellt för honom heller så då började vi kolla in andra aktiviteter som inte var alltför tuffa. Från parkeringen gick det en fin och bred stig upp till Sjöhöjden och vidare till Sylen i Norge, i alla fall såg det ut som det om man tittade på en karta. Hela sträckan upp till Sylen var på ca 6 km, men vår ambition var inte att gå så långt utan bara testa hur långt jag skulle komma med rullstol och njuta av omgivningen runt omkring oss. Vi följde stigen som gick svagt utför, efter några hundra meter kom vi fram till en inte alltför bred och stabil bro som gick över en å som jag inte vet vad den heter men om man sätter sig i en båt och flyter söderut så kommer man till slut till Idre och där heter den Storån så det kanske den gör däruppe också.

När vi tagit oss över ån stötte vi på dagens första hinder, en smal spång med en hög kant för att komma upp på den. Nu var det inte aktuellt eftersom den var alldeles för smal, hade man jämnat till marken och inte gjort kanten så hög plus gjort den en bräda bredare så hade det funkat, men nu var det som det var, men direkt till höger gick det en stig bort till ett vindskydd lite längre bort, stigen såg inte helt lätt att åka på men som jag sagt tidigare, man vet inte om det går eller inte förrän man har testat och det gjorde jag. Visst var det mycket stenar och rötter efter stigen, men jag föredrag det än ett underlag som består av löst grus eller snö, det är 1000 gånger värre. När vi åkt några meter såg jag att spången slutade efter ett tiotal meter för att där bli en "vanlig" stig igen, så utan att fråga Knut vad han tyckte så vek jag av från stigen och fortsatte ut på myren mot stigen. Eftersom det inte regnat på flera veckor så var myren snustorr så att ta sig fram med rullstol över myren var inte lätt, men inte helt omöjligt, men med gemensamma krafter tog vi oss över. Myrarna här uppe är inte alls som myrarna i Stockholm, visserligen har vi en hel del av växterna som finns här, men inte så praktfullt. Här växer Tuvullen och hjortronen på ett sätt som de inte gör hemma, så för en stadsbo som mig så är det här rena himmelriket.

Hjortronen hade inte kommit så långt i sin mognadsprocess än tyvärr, men om några veckor är det bara att ta med sig korgen och ge sig ut och ta för sig och om ni frågar mig så är jag riktigt avundsjuk. Som liten tyckte jag inte om hjortron men smaklökarna har ändrats med åren så nu tycker jag att det är riktigt gott.

Efter att ha kämpat oss igenom myren kom vi äntligen fram till stigen igen, men nu gick det i stället uppför. Stigen blev brantare och sämre vartefter vi tog oss upp, till slut kom vi fram till stora stenblock och stora rötter så där tog det stopp. Vi hade tagit oss en liten bit upp på fjället, men inte hela vägen upp så det var med en liten besvikelse vi tog oss ner igen bort till bilen, men vi hade en chans kvar att bestiga en topp, i alla fall nästan,

Vi fick tips på en grusväg som gick upp till en parkering och att man därifrån kunde ta sig upp för Blåkläppen, ett berg på strax över 1000 meter. Stigen från parkeringen skulle vara enkel att ta sig fram på, men den som påstod det hade inte tagit sig upp med rullstol. Underlaget var löst grus, sedan var det brant, väldigt brant! När det är både brant och dåligt underlag så är det ganska viktigt att välja lämplig väg om det är möjligt, vilket det var på några ställen. På stigen hade man gjort någon form av rännor som man var tvungen att ta sig över vilket inte var helt lätt, men även där tog vi oss fram med gemensamma krafter. Lite då och då stannade vi till för att kolla in utsikten, till vänster hade vi Långfjället och bakom oss hade vi Berseskallen, en norsk topp. När vi äntligen kom upp på toppen hade vi en vidunderlig utsikt över fjällvärlden runt Grövelsjön.

Rendallssölen i Norge

Det är en sak att ta sig upp för en topp men en helt annan sak att ta sig ner. Jag hade ingen större lust att ta mig ner för den dåliga stigen med alla rännor efter vägen, men jag såg på en gång att det fanns en alternativ väg genom ljungen, mjukt underlag betyder automatisk bromsning och det fungerade alldeles utmärkt, efter några minuter var vi nere igen, hela och rena, så nu kunde vi sätta kurs mot nästa ställe, Femunden i Norge, mer om det i nästa blogginlägg.