Grinda naturreservat, en grön idyll

Läste i tidningen idag att det var dags att boka sommarens charterresor om man nu ville fly den svenska sommaren, men varför vill man det? När sommaren i Sverige är som bäst då finns det inget som slår den. I södra Sverige har vi ett öppet, ganska platt landskap med undantag för några ställen, i norr har vi de stora fjällområdena och där jag befinner mig, i Stockholm, har vi framför allt den underbara skärgården, men givetvis annan natur också vilket jag om någon borde veta eftersom jag anordnar promenader och event ute i naturen.

Om några veckor ska jag träffa medlemmar från Förbundet Sveriges dövblinda, FSDB för att ta med dem till en av öarna i skärgården, Grinda. Förra året tog jag med dem till Nackareservatet, Roslagen och sjön Akaren utanför Järna där jag tillbringade en natt under bar himmel tillsammans med Iris,

något ni kan läsa om i det förra blogginlägget. Hur som helst så tyckte både jag och de att det var riktigt trevliga promenader om jag får säga det själv, i år startar vi med en tur ute till havs. Sedan 1998 är ön ett naturreservat vilket har gjort att naturen ser ut som den gjorde förr i tiden i stort sett, trots att ön är en av Skärgårdens mest besökta ö med risk för slitage, men Skärgårdsstiftelsen som förvaltar ön gör ett fantastiskt jobb måste jag säga. Vägarna är väldigt fina med hårt underlag men den är väldigt kuperad, mycket upp och ner, några backar är riktigt tuffa, men trots de jobbiga backarna är ön väl värt ett besök. Förutom Iris var min barndom bästa vän Calle med på dagens utflykt, det är han ni ser på bild. Vi träffades vid båten på Strömkajen för att där ta oss till ön, en resa på strax under två timmar. Vädret denna dag var underbart, strålande sol, lite kalla vindar dock, men för det mesta var det varmt och skönt, som en svensk vår eller sommar ska vara. Det finns två bryggor på ön där Waxholmsbåtarna och Cinderellabåtarna stannar till, den södra och den norra bryggan, sitter man i rullstol så är den södra att föredra, inte fullt så brant backe, sedan är det lite mer anordnat på den södra delen. När vi kom fram stannade vi till för att läsa på den stora anslagstavlan som fanns i anslutning till bryggan. Något som vi lärt oss sedan förra gången vi var ute var att verkligen läsa tidtabellen väldigt noga. Förra året var vi på på Rånö och missade sista båten vilket resulterade i en övernattning i en av stugorna på ön, ett dyrt men trevligt misstag.

När vi memorerat tidtabellen och allt annat som stod på anslagstavlan tog vi oss an den långa och branta backen upp. Ett trevligt och tryggt inslag på ön är de anpassade bajamajorna som finns lite här och var på ön, riktigt uppskattat för den som är i behov av en sådan. Det finns ingen belysning på toaletterna så det gäller att använda dem när det är ljust ute, sedan är det kört, om man inte har en ficklampa med sig eller har väldigt bra mörkerseende.

När vi kom upp för backen kom vi fram till en reception på höger sida där man kan boka stuga eller tältplats, något som inte var aktuellt för våran del (om man inte missar sista båten vill säga), så vi svängde vänster och fortsatte förbi en äng på höger sida där det fanns kor som strövade omkring och åt av det gröna gräset.

Vi fortsatte grusvägen ner till en liten vik och ett cafe, men de hade inte öppnat för säsongen än, men eftersom vi hade med oss egen mat så gjorde det inte så mycket, men om man nu inte har med sig mat så är det här ett ställe jag varmt kan rekommendera. För några år sedan var jag här med några goda vänner från Värmland och njöt av ett glas rosévin och en stor räkmacka. Det var så trevligt så vi höll på att missa båten tillbaka till Stockholm. Börjar se ett mönster när det gäller mig, tidtabeller och båtar. Vill man äta egen mat så finns det många ställen att välja på där man kan sitta och njuta av sin egen mat i stället, helt gratis.

Vi kom inte längre än till caféet, om man inte ville riskera att hamna i vattnet, bryggan som fortsatte utmed klippkanten på ena sidan och vattnet på den var väldigt smal och ojämn, vissa brädskivor såg väldigt klena ut för vår smak så vi vända och åkte tillbaka förbi Grinda Wärdshus på ena sidan och några bodar på andra sidan. Värdshuset har anor ända från 1900-talets början då Nobelstiftelsens första direktör, Henrik Santesson. Förutom som bostad så har platsen även fungerat som sommarkollo för barn, men idag är där alltså ett värdshus. Det finns mycket som är bra på den här ön, en av dem är att det är väldigt bra skyltat med både namn på de olika platserna men också avstånd  står, något som saknas på många andra ställen, vilket gör att många känner sig osäker på när de ska ut i naturen och kanske inte är så van. Vi fortsatte uppför en riktigt brant backe, sedan vek vi av till vänster och här var stigen riktigt brant och dålig, den skulle heller inte leda till något speciellt så vi vände och åkte tillbaka en bit för att sedan fortsätta norrut.

En stund senare kom vi fram till en äng där vi stannade till för en välförtjänt paus. Här är det enda stället på ön där man får tälta, något som kanske blir aktuellt någon gång men inte idag. Ängen är stor och det är nära till vattnet där det finns möjlighet att bada, men inte heller det gjorde vi utan vi vände och åkte tillbaka, men hade vi fortsatt stigen uppför en brant backe och ner på andra sidan hade vi kommit till den norra bryggan men det får bli en annan gång. I stället åkte vi till bondgården som finns på ön där man kan se både får, höns, grisar, kor och hästar, hemma där jag växte upp hade vi alla möjliga djur, får, hästar, hund, katt, höns och möjligtvis andra djur som jag i skrivande inte kommer på men mycket var det, och kul var det. Ett djur som fanns på ön, men som vi inte hade hemma var kor. Vet inte vad det är med kor, men de är riktigt häftiga tycker jag, alltid när man kommer och tar fram kameran så ställer de sig på rad för att bli fotograferade, eller så är de bara väldigt nyfikna av sig.

På öns nordvästra delen ligger öns högsta punkt Klubbudden på 35 meter och här passerar en liten led, Grindastigen på 2.5 km. Stigen var inte så bred och jämn som jag hade hoppats på, väldigt stenigt och tjocka rötter som blottade sig helt på marken, men om det går att ta sig fram eller inte vet man ju först när man försökt och i det här fallet så kom vi ett par hundra meter, sedan var det tvärstopp. Vi vände tillbaka och fortsatte grusvägen söderut istället och en stund senare kom vi tillbaka till södra bryggan där vi stannade till för att vänta in båten som skulle ta oss tillbaka till stan. Det var två båtar som skulle komma, en från Waxholmsbolaget och en från Cinderella, skillnaden mellan dem var tillgängligheten. Waxholmsbåten var en båt från förra sekelskiftet och kunde därför vara lite klurig att komma ombord på, medans Cinderellabåtarna är mer moderna och lättare att komma på. Personligen tycker jag att det är mysigare att åka med en gammal båt, men det var omöjligt att komma på ombord, rampen ner till fören på båten var nästan lodrät, sedan var det en hög kant för att komma in i båten så det fick bli Cinderella.

Medans vi väntade kollade vi in segelbåtarna som for förbi med en hisklig fart, men det var inte så konstigt eftersom det blåste en hel del. Jag har seglat ganska mycket som barn så jag vet hur häftigt det är att ta sig fram på vågorna med vindens hjälp, en speciell känsla som jag ibland kan sakna. Efter någon timme kom Cinderellabåten och efter lite mer än 1 timme ytterligare var vi hemma igen.