Åke löste allt

På torsdag ska jag ut med en grupp på en tur ute i skogen, närmare bestämt uppe vid Rösjön, därav mitt besök där igår med Iris, jag ville reka och kolla om det såg annorlunda mot när jag var där

senast. Efter frukosten åkte rullade vi till Slussen där vi tog tunnelbanan upp till Tekniska högskolan för att där byta till Roslagsbanan som skulle ta oss upp Till Roslags Näsby. Här öppnades år 1885 en liten hållplats med namnet Näsby, efter egendomen Näsby slott, på den då enkelspåriga Roslagsbanan. Från 1901 blev Näsby grenstation, då linjen mot Åkersberga (från 1906 även Österskär) togs i bruk. Stationen och samhället fick sitt nuvarande namn 1916. Nu håller de på och gör ett nytt centrum och en ny stadsdel om jag förstått det hela rätt så då ryker det gamla stationshuset enligt vad jag läst. Här är två bilder som visar

hur stationen såg ut i tidernas begynnelse och hur det ser ut idag, den gamla överst och den nya under. Den nya byggnaden är så stor så det är lite svårt att få med hela byggnaden på en bild, men ni ser i alla fall ungefär hur det ser ut, borta är träbyggnaden till förmån för betong och annat material som för mig är okänt.

När vi kom till stationen tog vi hissen ner till gatuplan för att sedan följa cykelvägen som gick utmed Gamla Norrtäljevägen. Förutom runt Roslags Näsby där det var en massa byggarbeten så var det lättåkt, fina cykelvägar och inte så branta backar, men när vi kom till Enebybergs gård byttes asfalten ut mot en grusväg med lite mer krävande backar. Söder om Eneby skogsväg som vägen hette som vi åkte på ligger Rinkebyskogen som är kommunens största skogsområde, här startar bla  den 12 mil långa Roslagsleden, i närheten av Danderyds kyrka. Förutom Roslagsleden så finns här en mängd andra motionsspår, ett av dem leder förbi ett kärrområde bort till ett vindskydd. Jag har haft lite funderingar på om jag skulle ta mig till vindskyddet och ligga där en natt, men när jag åkte förbi det på håll, man kunde se det från vägen, så kände jag att det fick vänta tills de röjt upp träden som låg runt omkring. Naturen runt omkring börjar verkligen vakna till liv nu, vitsippor och andra blommor har börjat pryda de svagt grönfärgade ängarna runtomkring, lägg till fågelsången som man nu också börjar höra, då kan man inte bli något annat än lycklig, äntligen är våren här på riktigt!

Efter någon kilometer kom vi fram till ett hus på höger sida och en t-korsning, ena vägen ledde mot Häggvik och den andra mot dagens mål, Rösjön, med andra ord så svängde vi höger. 

Den här vägen var lite mer som en bred stig men det var absolut inga problem att ta sig fram.  Åter igen dök vitsipporna upp med sin fulla vita prakt, blandat med lite grönska från det nya gräset som var på väg upp. Efter några ytterligare hundra meter kom vi fram till en av badplatser som finns i området, den vi besökte ligger vid den södra delen av sjön, den andra ligger strax norr om där vi var och den tredje ligger på andra sidan sjön. Sjön är totalt 1500 meter lång och cirka 300 meter bred. Den största delen av sjön ligger i Sollentuna kommun som är på den västra sidan, men där vi var, den delen ligger i Danderyds kommun. 

Vi åkte ut på bryggan och kollade lite på utsikten, ta lite kort för att sedan äta lunch, en lunch som för min del bestod av en blomkålssoppa. När vi ätit klart fortsatte vi en brant backe upp genom skogen till ett villaområde och Rösjövägen som vi åkte på några hundra meter tills vi kom till en väg som hette Björnkärrsvägen, där svängde vi höger och fortsatte den ett tag tills vi kom till en stig som ledde ned till Eneby skogsväg, där svängde vi vänster för att ta oss tillbaka till stationen och tågen in till stan. Normalt hade mitt blogginlägg slutat där om det inte hade varit för en hiss och Åke! När vi kom till Roslags Näsby station tog vi tåget tillbaka, men jag hade under resans gång bestämt att vi skulle gå av vid Universitetet för att ta en liten promenad till, denna gång i Lilla Frescati koloniområde. Lilla Frescati bildades 1918 och är en av Stockholms äldsta koloniföreningar. Från början låg lotterna mellan Nobelstiftelsen och Naturhistoriska riksmuseet, dvs. där Universitetets T-banenedgång ligger i dag. När vi hade tagit oss runt skulle vi ta tunnelbanan hem, men när vi kom in i stationsbyggnaden såg jag att hissen var ur funktion. Jag åkte fram till luckan och frågade om det fanns någon annan nedgång till perrongen och fick då till svar att den här hissen skulle funka. Jag tittade bort mot hissen och var ganska säker på att den inte fungerade, det var ett stort plåtskal runt om vilket jag också förklarade för damen i luckan, hon tittade åter igen i sin dator och upprepade det hon sa en stund tidigare, den ska funka. Eftersom jag var så envis (även damen i luckan) så gick hon själv ut för att med egna ögon beskåda detta plåtmonster, mycket riktigt, hissen var faktiskt ur funktion.

Vi åkte bort till Roslagsbanan igen för att ta Roslagsbanan in till Tekniska och hem, men när vi kom till Tekniska för att där ta hissen ner från perrongen så märkte jag att även den här hissen hade slutat fungera. För er som inte varit här kan jag förklara att det här är den enda möjligheten att ta sig ner till gatan och ingången in till tunnelbanan, om man inte vill åka ner för trapporna vill säga, vilket jag inte ville, men det var väldigt frestande. Det enda alternativet jag hade var alltså att ta Roslagsbanan igen, två stationer norrut, Mörby för att där rulla ca 2 km för att ta tunnelbanan hem, inte så lockande om ni frågar mig.

Jag haffade en konduktör som jag berättade mitt lilla problem för, tråkigt nog skulle han köra det tåget som precis skulle iväg, men han skulle ringa in till stationshuset så att de kunde hjälpa mig. Efter en stund kom Åke och hans kvinnliga kollega. De frågade vad problemet var vilket jag förklarade. Okej sa de och tittade på varandra, sedan hände inte så mycket mer. Jag föreslog att en av dem kunde kanske ta trapporna ner för att se om hissdörren inte hade gått igen ordentligt, det har hänt vid tidigare tillfällen, speciellt på våren då det är väldigt vanligt att en liten sten kan ha fastnat i skåran vid dörren. Åke gick med stora raska sten ner för trappan och det dröjde inte länge förrän jag hörde att hissen kom igång, efter en stund kom hissen upp, i den stod Åke med en glad och stolt min, min hjälte!!

Slutet gått, allting gått, nu kunde vi äntligen ta hissen ner till tunnelbanan för att slutligen hoppa på tåget som skulle ta oss hem.´

Här är lite fler bilder från området.