Genom snöslask och lera
För någon månad sedan gjorde jag ett försök att ta mig igenom Erstaviks naturreservat utanför Älta, ett försök som inte gick som jag ville eftersom det var så mycket snö och is kvar på stigarna i området, men nu några veckor senare ville jag göra ett nytt försök och i sällskap av två representanter från Friluftsfrämjandet i Lidingö.
Jag och Iris tog färdtjänsten till ett ställe som hette Tenntorp där vi skulle träffa de andra för att sedan ta oss in i skogen. Från torpet tog vi oss söderut till Äventyrsbanan och sedan följde vi en bred stig genom området. När vi åkte ner med färdtjänsten såg jag efter vägen att det vid några tillfällen fortfarande låg snö och is kvar, så då förstod jag att den här promenaden inte skulle bli så lätt som jag hade hoppats på. Jag hade beslutat mig för att ta min manuella rullstol den här gången, trots en slinga på ca 8 km, så långt hade jag inte åkt sedan i höstas och absolut inte i det här underlaget, men jag gillar ju att ta i lite extra. Redan från start var det ordentligt lerigt och isigt, men så länge mina drivringar inte blir alltför blöta så var det inte så farligt, det är när det kommer lera och vatten på dem som det blir riktigt tungt.
Förutom en vacker natur bjuder även området på en del andra intressanta inslag, det första vi kom förbi var Sandakällan. Källaren framspringer ur en utlöpare av Stockholmsåsen som sträcker sig i nord-sydlig riktning genom området. Vattnet rinner från ett plaströr ner mot Sandasjön som ligger strax öster om källan. Sandakällan har funnits och lockat besökare under mycket lång tid. En naturlig källa som denna har ansetts vara helig och enligt folktron kunde den bota sjukdomar. Att ta sig dit med rullstol kräver en hel del armstyrka och lite extra envishet plus att man kan ta sig i och ur rullstolen eftersom det är en liten brant backe ner till vattnet, jag lät mina vänner gå ner medans jag satt och väntade tillsammans med Iris i solen som för tillfället värmde ganska skönt.
Någon kilometer från Sandakällan ligger den så kallade tandvärksstenen. Enligt folktron kunde den bota tandvärk och vårtor och för att det skulle fungera avvakta fullmåne och sedan springa vid midnatt sju varv motsols runt stenen. Samtidigt skulle man trycka en fläsksvål mot den värkande tanden eller mot vårtan, därefter skulle man gräva ner fläsksvålen bakom stenens norra sida. Varken jag eller mina vänner hade några problem med vare sig vårtor eller tandvärk så brydde oss inte om att söka upp den där stenen, då verkar det lättare att gå till en vanlig tandläkare om det nu skulle behövas, men inte den här gången. När vi hade kommit halvvägs kom vi till ett annat torp, Skogshyddan som är en byggnad med anor från 1700-talet, här stannade vi till för att äta och ta en liten mikropaus, efter den välbehövliga vilan fortsatte vi.
Vi hade än så länge hållit i skogsmiljö men någon kilometer efter Skogshyddan kom vi fram till några stora öppna fält, här finns stora möjligheter att få se vilt i form av kronhjort, rådjur, älg eller något annat vilt som brukar stryka omkring i området och det dröjde inte så länge innan vi såg de första djuren, några rådjur som gick omkring och letade efter mat.
Jag var här för några år sedan med min förra hund Ymer för att campa vid utkanten av ett av fälten och när jag höll på med att sätta upp tältet kände jag mig iakttagen, när jag vände mig om stod det över 20 hjortar ute på fältet, riktigt mäktigt. Att se så många på en och samma gång är väldigt svårt, men ett par är inte omöjligt, speciellt inte i de här områdena.
Vid en t-korsning svängde vi vänster och fortsatte en skogsväg som gick spikrakt norrut genom fälten och in i skogen. På vägarna vid de öppna fälten var det torrt och fint men så fort man kom in i skogen blev det snöigt, isigt och lerigt igen, men nu hade vi inte så många kilometer kvar till slutmålet, vilket var Tenntorp, med andra ord där vi började vår tur. När vi kom dit väntade vi in bussen som tog oss in till stan, någon åkte hem medans några satte sig på en uteservering och njöt av en öl i solen.
Förutom en vacker natur bjuder även området på en del andra intressanta inslag, det första vi kom förbi var Sandakällan. Källaren framspringer ur en utlöpare av Stockholmsåsen som sträcker sig i nord-sydlig riktning genom området. Vattnet rinner från ett plaströr ner mot Sandasjön som ligger strax öster om källan. Sandakällan har funnits och lockat besökare under mycket lång tid. En naturlig källa som denna har ansetts vara helig och enligt folktron kunde den bota sjukdomar. Att ta sig dit med rullstol kräver en hel del armstyrka och lite extra envishet plus att man kan ta sig i och ur rullstolen eftersom det är en liten brant backe ner till vattnet, jag lät mina vänner gå ner medans jag satt och väntade tillsammans med Iris i solen som för tillfället värmde ganska skönt.
Någon kilometer från Sandakällan ligger den så kallade tandvärksstenen. Enligt folktron kunde den bota tandvärk och vårtor och för att det skulle fungera avvakta fullmåne och sedan springa vid midnatt sju varv motsols runt stenen. Samtidigt skulle man trycka en fläsksvål mot den värkande tanden eller mot vårtan, därefter skulle man gräva ner fläsksvålen bakom stenens norra sida. Varken jag eller mina vänner hade några problem med vare sig vårtor eller tandvärk så brydde oss inte om att söka upp den där stenen, då verkar det lättare att gå till en vanlig tandläkare om det nu skulle behövas, men inte den här gången. När vi hade kommit halvvägs kom vi till ett annat torp, Skogshyddan som är en byggnad med anor från 1700-talet, här stannade vi till för att äta och ta en liten mikropaus, efter den välbehövliga vilan fortsatte vi.
Vi hade än så länge hållit i skogsmiljö men någon kilometer efter Skogshyddan kom vi fram till några stora öppna fält, här finns stora möjligheter att få se vilt i form av kronhjort, rådjur, älg eller något annat vilt som brukar stryka omkring i området och det dröjde inte så länge innan vi såg de första djuren, några rådjur som gick omkring och letade efter mat.
Vid en t-korsning svängde vi vänster och fortsatte en skogsväg som gick spikrakt norrut genom fälten och in i skogen. På vägarna vid de öppna fälten var det torrt och fint men så fort man kom in i skogen blev det snöigt, isigt och lerigt igen, men nu hade vi inte så många kilometer kvar till slutmålet, vilket var Tenntorp, med andra ord där vi började vår tur. När vi kom dit väntade vi in bussen som tog oss in till stan, någon åkte hem medans några satte sig på en uteservering och njöt av en öl i solen.
Kommentarer
Skicka en kommentar