Människans bästa vän

Att hunden är människans bästa vän är något som jag verkligen håller med om, ni som följt mina äventyr under åren vet att jag haft en stark relation till våra hundar, men det började inte så bra. Den

första hund som jag växt upp med var Bamse som var en blandras mellan lite olika raser, vilka kommer jag inte ihåg. Jag har egentligen inga minnen alls av den hunden, men det jag har fått berättat för mig är att jag inte stod så högt i kurs hos Bamse. Orsaken var att han för det första var en enmanshund, sedan såg han mig som en främling eftersom jag av olika orsaker ofta låg på sjukhus när jag var liten. Han hade speciellt svårt att acceptera när jag ville sitta i pappas knä, då hände det att han på sitt sätt sa att min plats var så långt bort från pappa som möjligt, lite svårt att tro när man tittar på kortet på oss tillsammans, men ibland slog det hjärtliga gnistor om oss också. Hund nummer två hette Salka, en lapphund som vi skaffade några år senare, efter att Bamse togs bort. Även där var det pappa som stod högst i kurs, men det hände att även jag och Salka tog en promenad i skogen och därmed skapade ett band mellan oss och det var där det hela började för min del med promenader i skogen tillsammans med hund även om det var väldigt sporadiskt.

Första hunden tillsammans med Lotta var MacDuff som var en Cavalier King Charles, den minsta hundrasen av de vi haft och därmed fysiskt den lättaste av de vi haft. När man skaffar en hund finns det några regler som kan vara bra att följa. För det första, köp inte hund på annons i lokaltidningen och för det andra, ta inte första hund du ser, två för mig viktiga regler, men vi bröt mot dem bägge. Det behöver inte bli dåligt, men det är inte alltid som man vet var man exakt köper. Som ni ser på bilden så artade det sig riktigt bra med MacDuff, trots att hon köptes via annons i lokaltidningen. Han blev vår första och enda servicehund. Att träna en Cavalier King Charles till att bli servicehund är inte det lättaste, en av uppgifterna var att han skulle hämta saker åt oss, men det fick vi jobba stenhårt med för det faller sig inte lika naturligt som t.ex. en labrador eller Golden Retriever att hämta saker, men efter mycket träning så trillade polletten slutligen ner hos honom också, mycket tack vare Lotta som har mycket mer tålamod när det gäller att träna hundar. Han var servicehund både för mig och Lotta, man måste nämligen göra ett förarprov per ekipage, med andra ord ett för mig och ett för Lotta.

Det som var otäckt med MacDuff var det som hände sista tiden av hans liv, han fick samma typ av problem som jag hade/har, epilepsi, problem med balansen och en missbildning i lilla hjärnan. Både han och jag gick på epilepsimedicin, balansproblematiken var inte så påtaglig på honom som på mig, men med ett tränat öga kunde man se vissa problem, det är något lättare att se mina balansproblem om man så säger. Missbildningen vid lilla hjärnan var något som jag opererades för, men det gör man inte på hundar, så det fick han leva med. Det som gjorde att vi fick ta bort honom till slut var problem med bukspottskörteln, ett nödvändigt men ett fruktansvärt jobbigt beslut. Jag kommer ihåg att jag satt med honom i över två timmar efter att han fick sin insomningsspruta, de var tvungna att komma in och hämta mig till slut, det var fruktansvärt svårt att lämna honom.

Ymer är den av våra tidigare hundar som givit mest avtryck hos våra vänner, helt klart. Han kom till oss under en tid då speciellt jag hade det väldigt jobbigt, mycket sjukdomar och sjukhusbesök gjorde att vi helt enkelt inte orkade styra upp honom på det sättet som vi önskade. Han klarade inte av att bli servicehund, men han lyckades med en hel del andra saker som man kanske önskade att han inte gjorde:

• Han har ätit upp ett antal handskar under sina levnadsår.
• Han sprang in på stadshotellet i Sigtuna för att hälsa på alla matgäster.
• Han har blivit utslängd från några pizzerior och caféer, plus en hel del annat, listan kan göras mycket längre än såhär.

Han var så fruktansvärt snabb och stark så vi hängde helt enkelt inte med alla gånger. Ymer var väldigt krävande o ena sidan, men så fruktansvärt snäll, en riktigt god kamrat som var en stor anledning till att jag orkade med alla bakslag jag hade under några år, så han har en stor plats i mitt hjärta. Vi gjorde många fina turer ihop, ett av dem var när vi tillsammans med min pappa försökte ta oss upp för Städjan som ligger i norra Dalarna. Vi kom inte ända upp, men en trevlig dag tillsammans hade vi.

Vi försökte även att ta oss upp för Stockholms läns högsta punkt, Tornberget, det lyckades inte det heller, men åter igen, vi hade en underbar tur tillsammans.

Så kommer vi slutligen till vår nuvarande hund, Iris, denna underbara, charmiga fyrbenta kompis. Om man ska jämföra henne med Ymer så kan jag väl säga att Ymer hade ett mer underhållningsvärde hos andra än Iris och orsaken till det är helt enkelt att hon gör det man vill att hon ska göra. Visst, vi har nästan 20 års erfarenhet av att ha hund, men hittar man en hunduppfödare som har mycket av det tänket som man själv har, då får man mycket gratis. Iris är bara 2 1/2 år gammal, så vi har inte gjort så många tältnätter och större äventyr än, men som sagt, hon är inte så gammal än så vi har gått om tid på oss att uppleva de där magiska upplevelserna som vi gjort med våra tidigare fyrbenta vänner.

Iris undersöker min rullstol tillsammans med sitt syskon

Iris i Vattgruvsmossens naturreservat, två år gammal