Kris på riktigt

Föreningen Skogstur har sedan ett par år tillbaka ett samarbete med Friluftsfrämjandet Lidingö när det gäller att anordna anpassade promenader, dvs promenader som funkar för både gående och sittande. Planeringen för årets gemensamma promenader är i full gång, den första är tänkt att vara i maj och den andra i höst och med planering menar jag att vi åker dit för att reka sträckan innan det är dags. Idag var det tänkt att jag själv skulle åka till det första stället som vi ska ha vår promenad i, Erstaviks naturreservat i Älta söder om Stockholm för att förreka som jag kallar det. Med det menar jag att jag åker dit för att se om det över huvud taget går att ta sig fram med rullstol med tanke på snön som fortfarande finns kvar. Nästa helg är det tänkt att jag ska ta med ett gäng ledare från främjandet för att berätta om samarbetet och för att se om fler avdelningar i främjandet vill haka på, men för att veta om det går att ta sig fram nästa helg och planera inför den stora promenaden längre fram i vår ville jag åka dit själv för att kolla läget först, givetvis tillsammans med min ständige följeslagare, Iris. Vi tog färdtjänst till Äventyrsbanan och den tillhörande parkeringen som ligger några kilometer söder om det kanske mer kända stället, Hellasgården, för att där ta oss in i reservatet. Att bara ta sig fram på parkeringen var en upplevelse, det var så ojämnt och skakigt så jag trodde att alla organ i kroppen skulle byta plats, jösses var det skakade och värre skulle det bli, mycket värre!

Efter bommen följde vi stigen som förvisso var plogad, men eftersom det hade töat och fryst på så var det glashalt. Efter kanske 70-80 meter insåg jag att det inte var någon ide att fortsätta, att fastna i det här området kunde få katastrofala följder så därför beslöt jag mig för att vända och åka in vid ett annat ställe som låg några hundra meter norrut, Snörom. Till en början gick det riktigt bra, väldigt skakigt men det gick att ta sig fram i alla fall. Först åker man förbi ett gammalt torp, Snörom som tillhörde Erstaviks herrgård när det begav sig, sedan en samlingsplats av nedsågade träd, efter det är det bara skog så långt ögat kan nå. Jag såg att vägen in i skogen inte var plogad men man hade åkt med traktor med breda däck så jag försökte ta mig fram där däcken hade varit, jag hade inte många centimeter till godo på sidorna så det gällde att ta det försiktigt för att inte åka ner i diket eller fastna, men även där insåg jag ganska snart att det inte var någon ide att fortsätta, risken för att något skulle hända var alldeles för stor, så jag beslöt mig för att avbryta. För att vara på den säkra sidan försökte jag åka där jag åkt tidigare, men det var lättare sagt än gjort. Jag kom några meter, sedan hände det som absolut inte fick hända, jag körde fast. Jag kom lite snett när jag backade vilket gjorde att jag hamnade mellan traktorspåren, i skaren. Min permobil väger över 100 kilo, men skaren gjorde ändå att jag, trots tyngden lyftes upp en liten bit, tillräckligt för att hjulen inte skulle få fäste, utan bara slirade, jag tittade ner och runt permobilen, det såg riktigt illa ut.

I sådana här tillfällen får man inte gripas av panik, det gör att man tänker sämre och att det går åt en massa energi, energi som man verkligen behöver i en sådan här knepig och ibland farlig situation. Det som gjorde att jag kunde behålla mitt lugn var att jag kände till området väl och visste att förr eller senare skulle det komma någon som kanske kunde hjälpa mig. Eftersom jag var i skogen och inte hade någon adress var det ingen ide att ringa färdtjänsten om hjälp eftersom de måste ha en adress. Här hade det varit perfekt om man kunde uppge koordinator som de kunde slå in för att kunna få fram vart jag befann mig, vilket jag också föreslagit för färdtjänsten, men intresset var inte så väldigt högt, tråkigt för det skulle verkligen behövas. Jag vet inte hur många gånger som jag åkt omkring med rullstolen, både manuellt och med permobil och kommit fram till en skogsväg, men ingen adress och därmed inte kunnat beställa någon bil eller buss eftersom jag inte vetat vart jag är någonstans, eller jo, jag vet, men det går inte att förklara för färdtjänsten om ni förstår vad jag menar.

Åter till mitt lilla missöde. Jag visste som sagt att förr eller senare skulle det dyka upp någon, men att sitta still i permobilen och vänta är absolut ingen bra ide, förr eller senare skulle jag börja frysa och då skulle jag kunna hamna i en mycket allvarlig situation. Jag beslöt mig för att slänga mig ner på marken och försöka gräva bort snön/skaren runt permobilen, på så sätt skulle jag kunna behålla värmen och signalera för eventuellt förbipasserande att något tråkigt hade hänt. Eftersom det dröjde en bra stund innan jag såg de första människorna så hann jag få upp värmen väldigt bra, men jag tror inte riktigt att de förstod vad som hade hänt, de var en bit bort från mig. Jag försökte göra mig hörd och vifta med armar och händer, men de trodde väl att jag var en överdrivet vänlig person som hälsade på alla för de vinkade tillbaka för att sedan fortsätta sin skidfärd genom skogen. En stund senare dök det upp två änglar mellan träden och de förstod på en gång att jag hade problem så med gemensamma krafter grävde vi bort så mycket snö så att jag sedan kunde vända stolen rätt för att sen kunna ta mig därifrån, tänk att det finns änglar ändå.

Vi åkte ut till Ältavägen igen och svängde höger och fortsatte cykelvägen förbi Hellasgården, förbi Dammtorpssjön och Storängsviken. Vet inte hur många kort jag har från det här området, men jag tycker att det är riktigt vackert.

Efter fotopausen så svängde vi vänster vid Gamla kyrkogården från 1600-talet. Här ligger bla familjen af Petersen som har och är än idag ägare av godset  Erstavik som ligger inbäddat i Erstaviks naturreservat. Vi fortsatte den väl skottade och sandade vägen bort till Björkhagen där vi tog tunnelbanan hem.