Drevvikens strandpromenad

Det finns backar, och så finns det branta backar och omänskliga backar. De två sistnämnda stötte jag på idag när jag var ute på en långpromenad med Iris vid sjön Flaten och Drevviken, två underbara platser som jag varmt kan rekommendera. Det finns många småvägar och stigar man kan åka på, på några ställen är det dock väldigt brant, något som jag som sagt fick känna på när vi var ute. Efter att ha sett Charlotte Kalla ta guld på OS i Pyeongchang, Sydkorea så packade jag ihop det som vi skulle ha med oss på promenaden, sedan tog vi oss till Skanstull för att där ta tunnelbanan till Skarpnäck. Vädret verkade väldigt lovande, växlande molnighet när vi gick upp, men vartefter tiden gick blev det mer och mer molnigt, när vi lämnade hemmet snöade det lite lätt, lite irriterande om ni frågar mig.

När vi kom till Skarpnäck tog vi Skarpnäcks allé ner till Pilotvägen, där svängde vi höger för att efter ytterligare några hundra meter åka under Tyresövägen till Flatenvägen, där svängde vi vänster och fortsatte bort mot Flatenbadet, campingen och naturreservat. Lika fint och mysigt badplatserna brukar se ut på sommaren, lika ödsligt och tråkigt kan de se ut på vintern. Vägen vi åkte på var inte av bästa kvalité, gropigt, spårigt, isigt och snöigt så det var en stor utmaning att ta sig fram, men det brukar det ju vara när jag är ute, oavsett årstid.¨

Efter någon kilometer svängde vi in på en smalare väg och fortsatte den till en udde och ett område som hette Näset. Många gånger har jag tittat på kartor över området och tänkt att jag en dag skulle åka på den stig som syntes på kartan, nu slog drömmen in, om man nu ska kalla det för en dröm, snarare en tanke. Jag nämnde tidigare att underlaget inte var det bästa, nu kom vi fram till en annan utmaning, en omänsklig uppförsbacke av kolossalformat! Att ta ett kort som visar det branta partiet är svårt, man set oftast inte hur brant det är, men så här såg det i alla fall ut. Det här var en backe där det inte gick att sicksacka upp som jag gör i normala fall när jag stöter på sådana här backar, men den här var så brant så då hade jag vält åt sidan, backa skulle inte heller ha gått, absolut inte att åka rakt upp. Nu hade jag som tur var min permobil, men jag var faktiskt osäker på om den skulle klara av den här backen, men det skulle jag ju inte få veta om jag inte gjorde ett försök, så det var bara att gasa på och till min glädje var det absolut inga problem, så när vi väl var uppe var det bara att fortsätta. Det här var inte den enda backen vi stötte på, det gick mycket upp och ner, stigen vi åkte pål var smal och på sidorna var det djupa diken som man absolut inte ville åka ner i, för då var det kört.

Dagens mest spännande parti var när vi skulle åka över en bäck. Bron som vi var tvungna att åka på såg inte så stabil ut, brädorna såg ganska klena ut, en hade dessutom gått sönder såg jag när vi tog oss över, lite sent att upptäcka det när man är på bron tre meter ovanför bäcken, efter bron var det bara att gasa på för att ta sig upp för nästa backe, dagens klart brantaste. På ett sätt är det skönt att ta sig fram med permobil, men skulle det hända något när man är ute, då får man allvarliga problem. Med manuell stol kan jag ta mig fram för egen maskin, blir jag trött så stannar jag och vilar, kommer jag till en backe som är för brant att åka upp för, då hoppar jag ur och kryper upp, samtidigt som jag drar stolen med mig, väldigt tidskrävande, men det går.

En stund senare kom vi fram till en parkering och Orhems skogsväg, nu kände jag igen mig. Här var jag i somras för att tillsammans med en representant från Miljöförvaltningen och Skarpnäcks stadsdelsförvaltning ta fram en slinga genom området och komma med tips på bla sittplatser och grillplatser, något som jag nämnde i mitt förra inlägg. De var långt ifrån klara, men det de hade gjort gjorde mig riktigt glad. Borta var de tråkiga och olämpliga sofforna efter vägen, nu hade man bytt ut till en mycket mer stabil och bättre sittplats och med bättre menar jag att det finns ordentliga armstöd vilket gör det lättare att resa sig om man skulle behöva

hålla i armstöden, sedan lutar inte själva sitsen som den gjorde tidigare. Förutom sittplatserna så hade man även ställt fram en grill vid en äng som är lätt att ta sig fram till med rullstol.Grillgallret är placerat i mitten så att man lätt kan lägga i kol, briketter eller ved om man nu vill det, men som sagt, de är inte klara än, men efter att ha sett det här blev jag riktigt lycklig måste jag erkänna. Vi fortsatte den anpassade stigen bort till en brygga där vi stannade till för att äta lunch, malet lammkött till Iris och en pastaröra med grönsaker och strimlad bacon till mig och till det en varm termos med kaffe. Kan låta lite konstigt med kaffe till den här typen av mat, men varm mat och varm dryck är viktigt på vintern när det är lite småkyligt, dessutom är det gott, jag lovar.

Vid Orhems gård svängde vi vänster och fortsatte genom skogen bort mot Sköndals handikappbad, vidare till Farsta där vi tog tunnelbanan hem.